Jag får ont i magen av ”You”

”You” handlar om den charmige boknörden Joe, som träffar kvinnor, blir förälskad i dem och sedan ganska snabbt kommer på att han inte kan leva utan dem. Vill kvinnorna något annat, eller vara med någon annan, så ska de inte få leva alls. Joe hanterar nämligen inte nederlag så bra. Inte i kärlek. Och i kärlek är ju allt tillåtet.

 

Joe är svartsjuk och fruktansvärt kontrollerande och beter sig som en ganska klassisk manlig filmförövare. Han är gullig när det passar, romantisk för det mesta och omtänksam mot barn. Men sedan går något emot honom och han reagerar på det sätt många män lärt sig att reagera, med våld. Plötsligt har han råkat ha ihjäl henne, kvinnan som han sa sig älska. Oops. Det var ju inte så det skulle gå, resonerar vår filmförövare gråtandes och skyller på henne. Problemet är att Joe inte är endast på film. Joe är överallt.

 

 

 

Visst. ”You” är bara en serie. Men serier, eller filmer för den delen heller, uppstår inte i vakuum. Det finns alltid ett sammanhang, en kontext i vilken de tittas på. Kontexten här är att varje dag förföljs kvinnor av män som säger sig älska dem. Kontexten här är ett samhälle i vilket kvinnor våldtas och mördas dagligen. Vi lever i en våldskultur, som de flesta av oss tar avstånd ifrån, men som samtidigt frodas och upprätthålls när vi gör den till vår underhållning.

Jag finner det vara otroligt problematiskt att en man, en mördare och hans handlingar, romantiseras så till den grad som här sker. Och att dessa handlingar dessutom ursäktas och närmast bortförklaras på grund av bakomliggande barndomstrauman. I flashbacks får vi lära känna pojken Joe, som blev illa behandlad som liten. Han mänskliggörs framför våra ögon och vi som åskådare manipuleras att tycka synd om honom. Motvilligt håller vi därför på denna sjuka individ, som vi vet är vidrig. Men som ändå någonstans inte känns så dum. Eller?

Och det är så det ska fungera. För att vi ska fortsätta engagera oss i serien behöver vi tycka att huvudpersonen är lite karismatisk. Vi hoppas kanske till och med ibland på att det ska sluta lyckligt. Att han ska komma undan. Vi förbannar kvinnorna som hela tiden är jobbiga och förstör genom att vara för smarta och misstänksamma. Om hon bara hade låtit det vara. Om hon inte hade rotat och kollat i den lådan. Då hade hon inte behövt dö och de hade kunnat leva happily ever after.

 

Vår huvudperson Joe är navet i historien, den som driver handlingen vidare, den vars point of view det handlar om hela tiden. Han blir vår representant i storyn och vi känner därför med honom. Vi måste göra det, annars stänger vi av eller byter serie.

 

 

 

Penn Badgley som spelar Joe verkar tack och lov se det problematiska i hans karaktär. Fans på Twitter har haft en annan åsikt. De har bedyrat sin kärlek för honom, vissa har till och med bett honom komma och kidnappa dem i rätt Joe-anda etc.

 

I ett reportage för Variety betonar han att Joe inte är en hjälte. Han uppmanar att vi inte  ska fråga oss hur långt vi kan gå för kärlek, utan istället hur långt vi är beredda att gå för att försvara en ond vit man. Men behöver vi verkligen fråga oss ens det? Och på vilket sätt erbjuder serien ett diskussionsunderlag till den frågan? Det vi ser är den onde vite mannens synvinkel, vi lär oss om hans perspektiv och hör honom fundera kring just frågan hur långt man kan gå för kärlek. Joe är all about love och älskar kopiöst, varför det han gör också kommer att handla om kärlek. Ergo, han är en romantisk snubbe.

En eloge till Badgley som vill lyfta andra frågor, men han verkar tyvärr vara till synes rätt ensam om det. För medan Joe kammar hem charmörpoäng så bryr vi oss bara mindre om dem som faktiskt förtjänar vår omsorg, dem som han våldför sig på. Kvinnorna i serien avhumaniseras och deras döda kroppar fläks ut till beskådan alldeles för länge och vi reagerar knappt. Det är liksom lite spill vi ser och det får vi ta. Allt i kärlekens namn.

 

 

 

Våld på kvinnor är inte romantiskt och någonstans behöver vi väl ändå dra en gräns, eller åtminstone prata om det. Så som Badgley vill göra. Vi bör problematisera maskulinitet och kontrollbehov, samt på allvar diskutera varningstecken och faran med att framställa psykopater som drömprinsar.

 

För kvinnovåld är inte underhållning! Döda kvinnokroppar är inte kittlande rekvisita. Jag vill inte se kvinnor mördas på tv. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte! Men jag gör det ändå, liksom gör du. För det är snyggt gjort. Spännande. Välberättat. Vi ursäktar vårt frossande och fortsätter glo i avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong. Och ja, en tredje säsong planeras. Joe har visst inte fått nog, eftersom vi tydligen inte heller har det.

 

Eller har vi? Kan vi prata om det?