Jag förstår inte hajpen kring ”Snabba cash”

Varje ord för mig närmre min död; vid denna krönikas slut kommer Nala i ”Snabba cash” – vars personlighet hellre än yrke är att vara kriminell – att fara fram utanför mitt köksfönster (liksom hon gör för Tim i serien) och ”klippa” mig!

Det känns så för att ”Snabba cash” har lyckats bygga en värld. Jaså? Det kan man väl säga om alla serier? Ja, men bara vissa serier klarar att skapa den dragningskraften med en värld som suger in och gör att jag försjunker i den på samma sätt som jag gör i en roman. Gängkriminalitetens värld i ”Snabba cash” drog in mig och höll mig fast.

Att ha dragits in är jag inte ensam om. Många rapporterar om hur serien fängslat dem. År av arbete ligger bakom första säsongen, år av nedlagt slit som vem som helst kan bränna genom på en dag. Att "Snabba cash" drar in mig är väl ett kvalitetsmått i sig men betyder det att serien är bra?

 

Det är frågan. ”Snabba cash” skulle jag kalla medelmåttig. I serien finns intressanta aspekter att ta tillvara på, särskilt i skildringen av den gängkriminella världen men gode gud, scenerna från entreprenörsvärlden var svåra att genomlida. I de scenerna följer vi den unga ensamstående mamman Leya jäktandes genom kontorskorridorer på jakt efter finansiering till sitt nystartade techbolag. Scener så pass svåra att uthärda att jag undrar om jag inte missar nånting?

 

 

Hur kommer det sig att ”Snabba cash” drog in mig och att jag fortsatte titta när jag tycker att serien är sådär?

Svaret finns framför mina ögon. Snabba: Baserat på boken av Jens Lapidus är filmernas och seriens specialitet tempot, ett konstant närvarande ljudlöst hjärta som slår snabbt och hårt, en scen efter den andra, drivandes på varandra, varenda scen laddad med nervös spänning.

Hjärnan är lättlurad. Det uppjagade tempot snärjer mig, som om tanken på att stänga av inte når fram till mig. Dels för att den informationssökande delen av hjärnan (samma som manar dig att scrolla vidare i sociala medier-flödet) gillar när det rör sig snabbt i bild, dels för att den primitiva delen gläds åt att se skottlossningar. Då bryr sig inte hjärnan om huruvida jag är ”emotionellt investerad” i karaktärerna. Nej, hjärnan skiter i det.

Men, även om det snabba tempot fäster mig vid skärmen – begränsas serien av kravet på tempot. Normalt sett har skaparna bakom en film eller en serie frihet att kunna ordna berättelsen så att rytmen blir jämn. Lugnet efter stormen är nödvändigt; tittaren får smälta det som hänt samtidigt som nästa intensiva parti har större chans att slå till med kraft och ha djupare inverkan. Det går ”Snabba cash” miste om.

 

 

Varför är den medelmåttig? Till exempel: I serien anordnar entreprenören och miljardären Tomas Storm en ”open pitch” för startup-företag. Han investerar i företaget som har den bästa pitchen. Det är Leyas golden opportunity.

Gissa vad som händer? I slutet går Tomas Storm ut på scen och säger att eftersom ingen vågar sticka ut är ingen vinnaren.

Gissa vad som händer? När han gått av scen springer Leya efter honom och berättar att om han bara hade använt hennes företag ”Target Coach” så hade hans företag ”Macking” inte behövt förlora 100 miljoner kronor som ”Macking” tappade i en deal med ”Telia”.

 

Gissa vad som händer? Vips, Tomas investerar i ”Target Coach” och räddar företaget.

 

Jag satt och skämdes i min fåtölj, kved och kved och kved. Knappast kunde jag tro att detta var scener från den hyllade serien, att detta var handlingen. Det kändes outhärdligt, förutsägbart och klyschigt. Det kanske är jag som är dum? Pågår detta i Stockholm?

När Leya vänder på klacken och går ifrån Tomas kändes det som att regissören stirrade på mig, som att han ville att jag om Leya skulle tänka ”vilken boss”. Vilket leder mig in på min huvudsakliga kritik mot ”Snabba cash”: Ofta ingavs jag känslan av att det var förutbestämt vad jag skulle känna kring en scen. Skapare av filmer och serier har alltid som intention att manipulera mottagarens känslor – ”Snabba cash” misslyckande ligger i att de inte lyckas dölja den intentionen.

Exempel på ett misslyckande är relationen mellan 15-åriga Tim, som är mitt uppe i att pröva det gängkriminella livet, och hans pappa som är omedveten om Tims kriminalitet. I en scen där Tim och hans flickvän kommer hem presenteras tittaren för pappan, han berättar att han lagat pasta carbonara men Tim ryter ifrån: De vill inte ha hans jävla ”pasta carbonara”. Pappan ser bedrövad ut. Okej, jag förstår att relationen är dålig men är pasta carbonara-dålig det bästa sättet att visa det på?

 

 

Eller för den delen när Tim en kväll ligger i sin säng och snurrar en helikopterleksak ovanför sitt huvud. Symbolismen är övertydlig: Efter att ha prövat det gängkriminella livet vill han tillbaka till barndomen och det känns som att det är meningen att jag ska ömma för Tim. Det skrivs mig på näsan, som om serieskaparna undervärderar folkets intellekt.

Misslyckandet avseende att dölja intentionen om vilka känslor man vill väcka får ”Snabba cash” att kännas kantig. Men, ändå, sanningen ÄR att jag ömmade för Tim! Att jag är medveten om problemet hindrar mig inte från att ibland fyllas av känslan det tycks vara meningen att jag ska känna. I någon mån lyckas skaparna.

Min kritik åsido, i Sverige har en uppståndelse skapats kring ”Snabba cash” vars like vi inte sett sedan ”Skam”-dagarna. Denna typ av uppståndelse tycks kräva mer än att en bred massa anser konsten vara kvalitativ. Jag chansar på att ”Snabba cash” mött ett behov som finns i samhället (som jag skriver om i min ”Skam”-artikel), i detta fall ett behov som skapats till följd av att gangsterrappen just nu har sina glansdagar, samt den emellanåt uppflammande debatten kring gängkriminalitet; ett behov av att se den gängkriminella världen konkret skildrad.

Vänta, hjälp, det är nån utanför fönstret...