För att mäta tid krävs ett avstånd och inte helt olikt andra tillfällen i livet är vi som tänkande människor kapabla till att själva bestämma vilka avstånd som definierar vår tid. Själv har jag börjat mäta min livstid i film och det är inte lika ångestbefriande som det kanske låter.
För att ta med er på min nyfunna filosofi (jag är tillräckligt snäll mot mig själv för att kalla det så) måste jag börja från början, om än en aning kortfattat - jag har sedan barnsben levt med en blandning av dödsångest och skev tidsuppfattning men det skulle drastiskt komma att påverkas för ett år sedan.
Jag blev pappa till en liten flicka, som i all bemärkelse är helt underbar, och med det kom otaliga blöjbyten, matningar och lekstunder som oavsett om det ibland är motvilligt eller ej måste göras för att jag ska kunna ge henne de bästa förutsättningarna som är möjliga utifrån min levnadsstandard. Alla nyblivna föräldrar har mycket gemensamt och en av sakerna är att ens egna intressen i stor mån får flytta på sig för att blöja nummer fyra den måndagen ska bytas. Det är visserligen ingen stor sak i sammanhanget, för ytterligare en sak nyblivna föräldrar förhoppningsvis har gemensamt är att kärleken till ens avkomma är större än allt annat.
Budordet i min filmiska religion (eller filosofi, jag är snäll som sagt) lyder: se minst en film i veckan. Det kan verka vara en obetydlig bedrift eftersom jag för flera år sedan insåg att jag stod utanför Svensson-formatet med mjölkchoklad framför "Let’s Dance" - men även utan paljetter, dansskor och årliga kändistävlingar har jag med ålderns rätt förstått att jag måste kringgå verkligheten för att nå de cirka två timmarna som krävs för att avnjuta mitt intresse.
Låt mig ge tydliga exempel med grundskolans matematiska lösningar: Jag närmar mig 30 jordsnurr och har avverkat en stor del av mitt liv (lugn i stormen, ingen panik än!). Låt hoppas att livet vill ge mig mer och ger mig 30 år två gånger till innan jag läggs 180 cm under jorden och att jag under alla dessa år är i skick att kunna titta på film.
Det ger mig 3120 veckor. Det är högt räknat att hinna se en film varje vecka när livets vardag, verklighet och vuxenansvar stjäl de vakna timmarna långt innan jag ens hunnit tända tv:n för att slötitta på Michael Scotts eskapader i "The Office" för 16:e gången. Veckor kommer falla bort, tiden rinner iväg och kvar står jag med - åter högt i räkningen - 3000 veckor att i lugn och ro försöka se en film från start till slut. 3000 kanske låter mycket, tycker du, och det gör det till en början - tills följande:
1. Ju fler filmer jag ser, desto fler filmer vill jag se om. Tänk alla favoriter, nya som gamla som nostalgiska, som bara väntar på ett återbesök från just mina ögon och öron. Det är ett växande antal och jag kan enkelt förmoda att genom livet lär antalet uppstiga till 500 filmer som jag vill se mer än en gång, vissa kanske tre gånger och John Carpenters ”Halloween” en gång om året. Nu är vi nere på 2440 nya bekantskaper.
2. Enligt min aktiva Letterboxd-profil ser jag genomsnittligen 40 aktuella filmer per år. Det skulle alltså procentuellt motsvara 98,4% av alla nya bekantskaper i resten av mitt liv.
3. Välkomna in i (bistra) värmen Hitchcock, Chaplin, Kurosawa, Malick, Leone och Francis Ford Coppola, vars filmografier jag sett alldeles för lite av, och alla förväntade omtittar - ni har 12 platser om året att slåss om.
4. En snabb sökning konstaterar att det finns cirka en halv miljon långfilmer gjorda. Jag låter den meningen tala för sig själv.
5. Det är ju något med tv-serier också…
Det blir svåra val att handskas med och jag står inför en förändrad bild av mina återstående två tredjedelar av en förväntad livslängd. Är det smart att spendera tid med den senaste Netflix-producerade storfilmen med en repetitiv Ryan Reynolds eller ska jag äntligen ta mig an Ingmar Bergmans filmografi i kronologisk ordning? Livet har aldrig varit svårare, och då dog jag nästan i en Disney-attraktion i Frankrike innan jag ens fyllt tonåring (det är en överdrift för effektens skull men det är också en helt annan historia).
Är det verkligen värt att återbesöka Crystal Lake för ett äventyr på totalt 18 timmar och 33 minuter med Jason Voorhees eller ska jag äntligen ta mig an Richard Linklaters Before-trilogi? Cineasten säger att svaret är enkelt, men skräckfilm är trygghet och trygghet är viktigt om det ska vara lönsamt att se på film då det i grunden är en verklighetsflykt jag letar efter.
19 timmar med Harry Potter, igen, eller sträva bakåt i tiden med Orson Welles-filmer jag aldrig sett? Följa MCU:s olika tidslinjer eller ta reda på vad Billy Wilder hade för sig? 13 timmar lång mardröm med Freddy Krueger eller komma ikapp Clint Eastwood? 20 timmar Star Wars eller en av John Fords 100 filmer? Paniken hägrar.
Utan skrytfaktor är min ständigt växande filmsamling i skrivande stund nära nog att nå milstolpen 3000. En del dubbletter, en del skräpfilmer men ett och annat guldkorn. Lek alltså med den svindlande tanken - om jag från och med idag skulle börja se filmerna jag fysiskt äger i någon sorts alfabetisk ordning, kommer jag alltså att vara 90 år gammal och stå inför döden när jag plockar fram "Zodiac" på det då uråldriga formatet blu-ray och helt förgäves försöker få min spelare att fungera. Jag äger fler filmer än vad jag någonsin kommer hinna se, vilket tyvärr inte lindrar den inneboende shopaholicens begär att fortsätta slänga pengar på filmer som för evigt kommer stå inplastade i mina Ikea-hyllor.
Jag gör mig själv en otjänst när jag studerar den ovänliga realismens grepp. Det hade varit rimligare att konstatera och fokusera på att jag trots allt har 20000 dagar kvar att leva men det är nära nog omöjligt när mitt filmintresse övergått till någon sorts vemodig religion. Min uträkning är applicerbar i livets alla vrår - 3000 veckor kvar innebär att jag har 3000 lördagar kvar. Då har jag visserligen bara 3000 måndagar att handskas med, så det jämnar väl ut sig i slutändan.
Kanske blev det här trots allt min paradoxala hyllning för den romantiserade bilden jag har av filmkonst som hängt med mig sedan jag fastnade för gröna Tim Burton-marsianer på 90-talet. Har film blivit en så stor del av mitt liv att antalet timmar jag hoppas och förmodar tillbringa med berättelser skapade av andra fullständigt gripit tag om den dödsångest jag aldrig verkar få bukt med? Har den motsatta effekten förlängt ångesten när jag inser hur lite tid jag har till befogenhet för mitt största intresse? Har jag lärt mig något alls när jag kanske skulle sett en film istället för att skriva om hur lite film jag hinner se?
Lägg därtill alla böcker jag vill läsa, alla album jag vill höra, alla samtal jag vill föra och alla resor jag vill göra. Där försvann några filmer till. Tack och godnatt!
