Vi filmälskare bränner många, många filmer per år och gräver gärna i arkiven efter dolda pärlor, nya som gamla.
I mångt och mycket har jag försökt beta av de flesta klassiker men ibland händer det att någon förblir osedd - i mitt fall är ett sådant exempel det storslagna historieposet “Braveheart”.
Beror det på den patriotiska stilen, eller de vitt kända historiska felaktigheterna i filmen? Att den innehöll Hollywoods numera bad boy Mel Gibson? Eller är det något så enkelt som den mastiga speltiden på nästan 3 timmar som har fått mig att hålla mig borta?
För mig är det troligtvis en kombination av ovanstående, men det lutar ändå åt den långa speltiden. Jag är generellt inte ett fan av för långa filmer - speciellt inte hemma i soffan efter en stressig dag - men det ger mig heller inte en ursäkt att hoppa över en av filmhistoriens mest episka frihetsfilmer. Det var helt enkelt på tiden att ta tag i “Braveheart”. Sagt och gjort, jag förberedde mig väl och gjorde mig redo för att bekanta mig med William Wallace, historiska konflikter och få det förklarat för mig varför de egentligen målade sina ansikten i blått.
Jag lär mig snabbt att “Braveheart” är mer än bara sina stridsrop och hästfajter. Faktum är att den första halvan av filmen fortlöper i ett relativt lugn och sansat tempo - där varje konversation och interaktion får ta sin tid. Min oro över att det endast ska vara en snabb actionfilm stillas omgående, då filmen låter kärleksberättelsen mellan William och hans sköna mö Murron blomma ut på ett oväntat vackert vis. Mina fördomar slås i spillror, ungefär som livet gör för vissa karaktärer i denna film.
Drygt en timme in kommer äntligen den enda scenen som jag faktiskt har sett, det vill säga den storslagna peppramsan från William Wallace med de bevingade orden “They make take our lives, but they will never take our freedom”. Vid det här laget har Gibson & co byggt upp en så pass spännande historia att de pampiga orden varken känns krystade eller too much.
Jag lider med en hjärtekrossad mans önskan om hämnd och väntar med spänning vad som kan tänkas ske härnäst.
Intrigerna och snick-snackandet de olika sidorna sinsemellan är många, men i mina ögon känns det ändå på sin plats. Även om omgivningarna då och då påminner mig om skogar och fästningar ur “Monty Pythons galna värld” så blir det aldrig helt och hållet kulissteater. En inbiten historienörd skulle säkert klaga, men för min del verkar det till största del trovärdigt. Filmens avslutande och svårsmälta scener gör dock så att jag nästan kikar genom fingrarna för att undvika de plågsamma tortyrscenerna. Tydligen var det faktiskt snarlikt hur det gick till på riktigt - fast verkligheten var till och med ännu värre.
Jag får aldrig förklarat för mig i filmen varför de under sina strider väljer att måla sig med blå ansiktsfärg. En snabb googling efter filmen gav mig resultatet “för att filmskaparna gillade det”.
En ytterligare historisk felaktighet i ordningen alltså, men kanske var det för att underlätta för tittarna och att om möjligt göra stridsscenerna ännu mer “djuriska”.
Oavsett kreativa friskrivningar så fungerar både de oväntat avskalade scenerna likväl som de mer actionfyllda striderna på mig, och jag är riktigt glad att jag äntligen tog tag i “Braveheart” - trots sin lite för långa speltid.
För de som precis som jag har “Braveheart” på sin skämslista så går den att streama på Disney+.
