Jag överlevde "Eddie the Eagles" backhopparskola

Att få frågan från Twentieth Century Fox om att i Eddie The Eagles fotspår åka till Holmenkollen i Oslo för lite backhoppsträning är för en finne lika självklart som att man vill basta efteråt. För en höjdrädd finne som undertecknad, är det dock lika mycket en fullfjädrad mardröm som a ”dream come true”.

Om jag tackade ja och åkte? Hell yeah. Klart jag gjorde.

Jag har oroväckande ont i nacken efter den en timme långa flygturen. Diskbråck är skit och gör ont och blir inte bättre av kyla och av att sitta stelt. Nåväl. Här ska åkas backe, peppar jag mig själv och blir mött i ankomsthallen av Fox trevliga personal. Jag träffar dessutom några av mina kollegor från andra delar av Europa och vi börjar prata om vilka vi är och varför detta. Vi är alla nervösa, men glada och samtliga galet sugna på att av olika anledningar åka nedför. Jag vill inte låta faktum att det i sällskapet finns en parkourspecialist, en fitnessguru, en snowboardist och en Kung fu-mästare (på riktigt) avskräcka mig. Jag hade nästan ett gult bälte i judo (vilket betyder att jag hade vitt) när jag var fjorton men nu recenserar jag film i soffan och tänker på att gå till gymet och försvarar min lathet med att det är tanken som räknas. För det är det! Men jag säger inget om det. Nickar bara och drar istället ett skämt för att byta samtalsämne. 

Väl på det magnifika hotellet högt uppe, ovanför Oslo och byn Holmenkollen träffar vi resten av det entusiastiska gänget och vid det här laget har vi alla sett backen och hälften har börjat fega ut. Plötsligt är varken Kung fu eller parkour så mycket att hänga i granen, men heller inte ett nästan gult bälte i judo när man var fjorton. Planen är såklart inte att vi ska hoppa ner därifrån, men vi ska upp och ner i någon typ av vajer. Och ja, ner kommer man ju alltid.

Upp i ottan. Min grupp, den andra, får en liten symbolisk sovmorgon och ska samlas på träningsarenan kl. 08:30. Utanför lokalen står en ambulans och en trevlig man i rött hälsar glatt. För glatt. Som att han vill bli bundis eftersom han vet att hans tjänster kommer behövas senare. Jag är väldigt nöjd över närvaron av sjukvårdskunnig personal, medan vissa blir oroliga av detsamma. En liten vadslagning börjar om vem som kommer behöva deras hjälp först och jag och britten Tom är lågoddsarna. Varför vet jag inte, men kommer sen på att de andra ju inte vet om att jag nästan hade gult bälte i judo. 

Vi börjar med lite gammal hederlig Ski-simulation som vi får veta var en stor del av träningen även för Eddie när det begav sig. 

Jag som finne har under hela mitt liv trott att backhoppningen funnits i mitt blod, alternativt kommit till mig via modersmjölken, men blir konfunderad när jag inte får en endaste hopp på mattan att kännas bra. Jag ”hoppar” millimeter upp och landar som måsbajs med huvudet före. I ett hopp slår jag i hakan så pass att huvudet skakar till varför jag blir den första att gå till min kompis i rött för att få lite värkmedicin då jag har ont och är yr. En kort sekund blir jag sugen på att lägga mig i partybussena ka ambulansen som ryktas vara full av morfin. Men så hoppas inga backar så jag rycker upp mig och köp på med träningen. 

Nästa ”gren” är lite gammal hederlig reverse Bungyjump. Jag assisteras av Björn Einar Rumören, en av Norges bästa backhoppare genom tiderna. Han försöker få mig till att göra annat än den banana-Airlines jag tydligen visade prov på i den tidigare övningen. Om han lyckades, låter jag vara osagt, men han verkar nöjd och med en dos värkpulver i systemet är onekligen jag det med.

Dagen fortsatte med balansövning på Slack-line, lite lateraljumping och till sist träning av telemarklandning. Vid det här laget hade mina lår börjat protestera och även om jag fortfarande ville tro att backhoppningen visst finns i mitt blod, var kroppen min av annan åsikt. 

Vi är några skakiga hjältar som kommer till hotellet och hinner med lite välbehövligt socialt samkväm på den soliga terrassen. Holmenkollen är fantastiskt och backhoppning livet just där och då i solskenet med darr i muskler som jag inte ens visste fanns i min kropp. 

På kvällen svidar vi om. Dags att gå på röda mattan och se filmen ”Eddie The Eagle” som ju är orsaken till allt detta. Vi ska också få träffa Hugh Jackman och Taron Egerton och det pratas om en chans att få skaka hand. Jag tar på mig en alldeles för stor röd klänning som jag lånat av en vän och känner mig som en buddhistmunk från Tibet. Inga andra klänningar finns i väskan så den får duga. Jag smetar på rött läppstift och känner mig lite fin och väldigt redo.

På bion står vi uppradade som en skolklass. Jag har i smyg avancerat mot mitten då jag tänker att det är där kvällens stjärnor ska placeras. Och jag har rätt. Innan jag vet ordet av står jag inklämd mellan Hugh och Taron. Jag är så exalterad att jag inte kan stänga min mun på hela kvällen. De har varsin hand på min axel och jag svär, jag kommer likt Monica Lewinsky aldrig tvätta klänningen eller lämna tillbaka den till min vän. 

Filmen är härlig! Vi skrattar och gråter lyckotårar om vartannat och efteråt mår jag nästan ännu bättre än när jag hade Hughs hand på min axel. Fast bara nästan. 

Återfärd mot hotellet görs med ett leende på läpparna och jag somnar likadant.

Dagen D. Dagen för stor backe och självaste hoppet. Men någon har försovit sig.

”Jonna where are you?”

Rösten är min gruppledares och den kommer genom telefonluren som jag plockat upp efter att ha väckts av en ilsken signal.

Jag tvättar grus ur ögonen, rusar ner till frukostmatsalen och vräker i mig bacon och juice. Gary som min gruppboss heter har åkt iväg med de andra och ska komma efter mig snart. Jag känner mig som en diva när jag skamset väntar på skjutsen. Ingen fara på taket dock får jag snart veta. Bokstavligen på taket. Vi åker till den beryktade stora backen och där har en liten alternering i schemat räddat dagen. Jag var tydligen först ut att testa Ziplinen, men nu är det min spanska kollega Carles som spänns fast i selen för att släppas ut och nedför, hängandes i en vajer, längs 90 meter galet brant backe.

Jag förstår min försovning och är på väg att svimma, gråta och kissa på mig, allt samtidigt när jag vimmelkantigt kikar ner där uppifrån. Åh fy Farao. Respekt. Eddie alltså, vilken hjälte. Backhoppare överlag, vilka hjältar. Flygande hjältar. Hur vågar de? Hur kan det med att göra detta? Om och om igen? Hur galna är de? Hur galen är jag?

Innan jag vet ordet av skriver jag under ett kontrakt att jag är införstådd med farorna av det jag ska göra. ”Närmast anhörig” frågas efter och under en kort sekund tänker jag tanken att detta är det sista jag kommer göra och att min pappa efteråt kommer kontaktas om sin dotters högst olyckliga flygtur. Jag ser framför mig min gravsten: Jonna. En fantastisk människa, mamma och backhoppare… Men sen tänker jag på filmen från kvällen innan. Kunde Eddie - kan jag! Mina kompisar ambulanspersonalen väntar där nedanför och peppad av de andra kastar jag sista tvivlet och trampar med bestämda, men fortfarande skakiga steg mot rampen. 

Jag skriker hela vägen ner. Diverse finska svordomar undslipper mig och ett tag tror jag att jag dör. Men väl nere. Vilken känsla. Vilken seger! Allt är plötsligt möjligt och jag kan inte sluta skratta. Nu förstår jag plötsligt. Jag förstår detta vansinne. Jag förstår tjusningen. Eddie, jag fattar! Vill jag skrika. Men kan inte, då jag tappat rösten någonstans längs vajern.

Efter Ziplinen är jag hög på livet. Jag går runt och fnittrar och ropar hest till alla jag möter: ”Im alive.” Hur underbart som helst.

Nästa utmaningar går också i lodrätta balanserande tecken. Jag hissas bland annat upp av Rumören och får en kall vind blåst på mig. Där uppe hänger jag och skriker för livet. Det är tydligen så jag hanterar rädsla, skrikande. Jag hissas ner och känner ännu en gång vilken gåva livet är.

När det blir dags för den riktiga backen, med skidor och allt måste vi först klä om. Något som är lättare sagt än gjort. Min rumpa är med största tydlighet för stor för den här sporten. De två assisterande coacherna Marius och Anniken drar och sliter utan framgång i de olika overallerna som inte rör sig förbi mina höfter och jag tänker att detta blir spännande. Till sist hittas tack och lov en knallröd tjockisdräkt som jag vips är inne i. Lagom över stjärten men väl stor över det mesta andra. ”Du skulle diskas i tävling” säger de och pekar skrattande på tygfladdret runt mina armar.

Träning i backen inleds. Ingen ramp än, utan det är ”bara” att åka utför. Jag är redo och som den duktiga flickan jag är finns det inte en hejd på alla yeah, yeah , yeah, som jag kläcker ur mig när jag instrueras. Det är 30 år sedan jag hade skidor på mig och när jag väl åker, skriker jag. Hela vägen ner. Nere åker jag upp en bit och glider sedan baklänges. Ingen har lärt mig att stanna.

Tappra träningsförsök ger färdighet och jag lyckas till sist som den Jonna the eagle jag är att till och med falla försiktigt utan att skada mig. En bedrift som heter duga känner jag stolt, även om jag efter fallet inte kommer upp utan hjälp.

”You are ready now!” säger så Calo. Min tränare. ”Ready?” Jag? Yeah! Yeah! Och där någonstans börjar vandringen upp mot den riktiga, jag menar RIKTIGA backen. 10 meters babybacke är vårt eldprov och jämfört med 90-meters diton… ja ingen jämförelse går egentligen att göra, men den här gången är det utan vajer, men med skidorna på som gäller, vilket ändå för en novis som jag känns som något riktigt stort.

Jag travar andfådd upp. Sätter på skidorna och mig själv på pinnen och laddar. Jag känner mig plötsligt ruskigt redo. Som att jag varit det i hela mitt liv. Jag verkligen har det i blodet hinner jag tänka, innan jag böjer mig ner, släpper taget om pinnen och rusar ner i en för mig skyhög fart, skrikande som vore livet på väg att lämna mig. Igen.

Jag kraschar lätt. Foten vrider sig i en häftig position och jag tror en stund att den är av. Sen tackar jag gud för min hypermobilitet och släpar upp det som finns i tjockisdräkten, lem för lem. ”Can I do it again?” Och ja det kan jag.

Vägen upp för andra gången är mitt gatlopp. Jag är så slut. Jag andas, flåsar, har ont, men tar mig dit, med skidorna på axeln. Jag känner mig som Matti Nykänen, vill jag som finne skriva, men nej, det stämmer inte. Jag känner mig som Eddie. Eddie the Eagle. Den osannolike hjälten som mot alla odds lyckas. Jag är Eddie och Eddie är jag och när jag för andra gången släpper taget om pinnen och faller neråt i en fart som jag inbillar är högre än den är, skriker jag för sista gången på den här resan. Jag färdas likt en örn, tror jag, men ser på filmerna efteråt att jag mer liknar ett örnägg. Med rumpan inte många millimeter från marken, rullar jag som en köttbulle ner, i full fart mot målbilden som hägra där framme och föräras smeknamnet The little red meatball. Jag åker på kameramännen då jag glömt hur stanna, men är lyckligare än någonsin. ”I didn’t fall!” tjuter jag nöjt, ”until now”.

Jonna. Människa, mamma och backhoppare. Jag mår ha diskbråck i nacken, är höjdrädd och fartskygg, men just därför - vilket äventyr! 

”Eddie the Eagle” handlar om att våga, att fortsätta drömma och inte ge upp. Jag kanske inte direkt lärde mig att graciöst hoppa backe i Eddie the Eagle Ski Jump Shool, men jag lärde mig att våga. Jag vågar, alltså finns jag och det är den sanna men helt osannolika historien om mig, Jonna the Eagle, som trotsade rädsla, tyngdlag, oversized rumpa och en hel del annat för att nå toppen och ta sig ner. Ner kommer man i och för sig alltid. Men det gäller att göra det med stil. Även om stilen stavas köttbulle. Tack Eddie för den lektionen!

"Eddie the Eagle" får biopremiär den 1 april.