Nu på Disney Plus: Dyk in i en inspirerande och sann historia du aldrig hört talas om

Har du aldrig hört om Trudy Ederle? Då är det dags nu. Hon är den brittiska simmerskan som övervann både sjukdomar och samhällets fördomar för att bli den första kvinnan att korsa den Engelska kanalen. Dessutom slog hon männens rekord på köpet.

 

"Young Woman and the Sea" bygger på en biografi skriven av Glenn Stout, som hamnade i händerna på manusförfattaren Jeff Nathanson ("Catch Me If You Can") och därefter hos stjärnproducenten Jerry Bruckheimer ("Top Gun: Maverick"). Efter nästan tio års kamp för att filmatisera historien kommer nu filmen upp på streamingtjänsten Disney+.

 

Norske filmregissören Joachim Rønning står för regin. Han har tidigare tagit med publiken på häftiga och dramatiska äventyr till havs med filmer som "Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge" och Oscarsnominerade "Kon-Tiki".

MovieZine fick ställa frågor till Rønning under en digital pressträff, där vi bland annat fick veta hur han kämpade för att allt skulle bli så verklighetstroget som möjligt. 

 

 

- Vi hade tur som fick Daisy Ridley. Hon är uppenbarligen en fantastisk skådespelerska. Jag älskar henne i "Star Wars"-filmerna, men hon utstrålar också en energi och en styrka. Jag var envis på på att vi behövde filma i havet på riktigt. Så det blev en fysiskt krävande roll. Det berättade jag för henne från början, och hon sa "ja ja, vi kör". Senare fick jag veta att hennes största rädsla är att simma i öppet hav...

 

- Hon tränade i månader. Sen var vi ute på havet i veckor. Hon simmade i 15-gradigt vatten tills hennes läppar blev blå. Och jag tror att få skådespelare hade klarat av det. Hon hade ingen våtdräkt eftersom hon simmar i bikini så det hade inte gått att dölja. Men jag tycker att det hjälpte oss alla att förstå vad Trudy Ederle gick igenom i verkligheten. Visst, vi behövde inte riskera våra liv för något vi trodde på, men du vet...

 

- Det är alltid svårt att göra film. Men att spela in på havet gör det ännu svårare. Jag hoppas att publiken kan känna det när de ser filmen, att vi försökte göra det så verkligt som möjligt.

 

 

- Jag är glad att meddela att just de inte var verkliga. Men det var många saker jag ville göra på riktigt. Vi filmade i havet, det var kallt, men såklart kunde vi inte kasta in Daisy Ridley bland maneter. Så de kom till i datorn senare. Men när det kommer till specialeffekter, speciellt i en historisk film, så är det viktigt för mig att allt känns verklighetstroget.

 

 

 

- Allt man gör som involverar många människor, om man nu bygger en bro eller gör film, kommer med sina utmaningar. Men när man hamnar i vatten och har kameror och säkerhet att tänka, förutom vädret och strömmarna... Man sätter en skådespelare i vattnet och plötsligt är hon 200 meter bort på grund av strömmarna. Det skapar mycket stress. Man kan såklart använda sig av stuntfolk och professionella simmare, men jag ville inte det. Inte ens i scenerna där man inte ser Daisys ansikte. För hon har ett så kraftfullt sätt när hon simmar. Vi använde henne i bild så mycket som möjligt.

 

- I slutändan är det verkligen belönande. Som filmskapare får man komma i land med saltstänkt hår och solbränna, och man känner verkligen att man har åstadkommit något.

 

 

- Jag ville inte använda någon tank eller bluescreen. Jag sa nej från början. Jag sa "jag älskar den här historien, jag vill filma den, men det måste ske ute på havet". Det finns tekniska saker att tänka på, en säkerhetsaspekt, speciellt när det blir mörkt. Då blir det väldigt farligt. Trudy simmade i mörkret. Då var jag tvungen att använda vattentank. Men annats är filmen inspelad ute till havs och jag tror verkligen att det syns och känns.

 

- Sen tycker jag man överanvänder bluescreen en aning. Så jag var glad att kunna motverka det med den här filmen. Kalla det old-school filmskapande. Jag ville fånga så mycket som möjligt i kameran, och det inspirerade hela teamet. Vi fick till bilder vi aldrig hade fått i en uppvärmd bassäng.

 

 

 

- Jag växte upp vid kusten i en stad i södra Norge, och dras väl till vatten på något vis. Det finns inom mig. Och det låter kanske klyschigt men i den här filmen är havet verkligen som en karaktär. Det symboliserar hennes kamp, alla hinder hon måste ta sig igenom. För mig blev havet nästan som skurken i filmen.

 

- Jag älskar att vara ute på vattnet. Havet är en vacker och skrämmande plats. Vi måste ta bättre hand om det. Jag brukar använda en analogi: att göra film är som att korsa ett hav. Man kan ha gjort det 2, 3, 4, 5 gånger men det kommer alltid nya utmaningar, som strömmar eller väder, som du måste handskas med. Men man får en ny erfarenhet varje gång, och det är alltid till hjälp.

 

 

- Vi försökte få den här filmen gjord i nästan tio års tid. När jag läste det här underbara manuset av Jeff Nathanson var jag också chockad över att jag inte hade hört om henne tidigare. För det var en enorm, världsomvälvande händelse på den tiden. Och det förändrade antagligen kvinnosport för all framtid.

 

- Hur kommer det sig att hon gjorde det? Hur lyckas man? Vi var på en inspelningsplats, en trygg och kontrollerad miljö, och Daisy Ridley blev utmattad efter fem minuter i vattnet. Hur klarar man det under 14 timmar eller mer? Det är såklart en fysisk och mental utmaning. Hon var skapad på ett annat sätt. Och att leva på den tiden och känna av alla orättvisor, jag tror att det gav henne styrkan att fortsätta framåt.

 

- På många vis är det samma styrka som Daisy Ridley har som skådespelare. Därför hade vi tur som fick henne. De har på sätt och vis samma utstrålning. Det förvånar mig än idag vad Trudy gick igenom, och det gör detta till en så unik historia.

 

 

 

- Jag blev precis klar med inspelningen av "Tron" för några veckor sen. Jag återhämtar mig fortfarande. Det var en stor inspelning, och jag känner mig som att jag har varit inne i den där datorvärlden i 1,5 års tid nu. Nu får jag promota den här filmen med Daisy, och sedan in i klipprummet i ett års tid.

 

- Jag känner mig enormt tacksam som får jobba med så pass olika berättelser. Jag kan inte riktigt säga vad som händer efter "Tron". Det är det enda jag tänker på just nu, att släppa den här filmen och att klippa "Tron". Jag sjunker djupt in i varje projekt. Jag har gjort väldigt olika slags filmer, ja, vissa har utspelat sig på vatten. Men det är allt från drama till äventyr för hela familjen. Nu gör jag science fiction. Jag är tacksam för varje dag.

 

 

- Alltså, Jerry Bruckheimer är en naturkraft. Speciellt inom filmindustrin. Precis som du och miljontals andra har jag växt upp med hans filmer. För mig symboliserade han Hollywood, det var stora och fantastiska popcornfilmer under 80- och 90-talet. Han har alltid varit min idol och en hjälte.

 

- Och nu har jag fått jobba med honom och kan kalla honom för min mentor. Han jobbar otroligt hårt. Han är väl 80 nu, och har mer energi än vad jag har. Han är igång dygnet runt. Man måste ständigt göra sitt bästa för att hålla jämna steg med honom. Han är överallt. Han är i förproduktionen, han är på inspelningen, han är i klipprummet, han är med när musiken läggs.

 

- Han har såklart sina åsikter, men han är också väldigt vänlig mot sina filmskapare. Han kommer aldrig köra över en. Vi kan ha våra diskussioner, vi kan vara oense om saker, men vi löser det alltid. Jag respekterar hans åsikter och han respekterar mina. Men han har en intuition, han vet vad som får en historia att gå hem hos publiken. Det är bara så fascinerande att vara nära honom, och jag har lärt mig så mycket.

 

 

 

- Tja, jag älskar en bra sportfilm. Det går hela vägen tillbaka till "Utmaningen" (1979), "Triumfens ögonblick" (1981) och "Seabiscuit" (2003). Men även Bruckheimers "Remember the Titans" (2000), den typen av filmer.

 

- När jag läste Jeff Nathansons manus fanns det allt jag någonsin letat efter i en film. Det är såklart dramatiskt, men där finns också ett stort hjärta. Det är roligt, läskigt och inspirerande, vilket sportfilmer kan vara. Och det är dessutom en sann historia.

 

- Så ja, jag är ett fan av genren. Man får följa med på en resa och se hur någon övervinner alla hinder. Även om man kanske vet hur det slutar blir man ändå engagerad. Det kan ändå bli en överväldigande upplevelse. Sånt älskar jag. Så borde filmer vara. De borde beröra en på så många sätt som möjligt. Och sportgenren är som gjord för det.

 

 

- Jag kände mig nästan tvungen att berätta Trudys historia. För jag blev paff över att hennes historia hade blivit bortglömd. Vi ville återberätta den för en modern publik och sätta Trudy tillbaka på kartan. Det var en genial idé att släppa filmen runt OS i Paris, för att Trudy deltog i OS i Paris för 100 år sedan.

 

- Och man hoppas alltid på ett bra mottagande. Vi har redan haft flera visningar i USA där atleter har fått se filmen. Deras feedback är otrolig. De får energi och inspiration, och det gör mig väldigt glad att höra. Jag är bara stolt över att vi tog oss igenom detta och kan nu släppa filmen.