Min pappa är statist ibland. Utan att ha frågat honom skulle jag säga att det är något av det roligaste han vet. Att flimra förbi som en vaktmästare i en SVT-såpa eller ett vittne till något gängbråk i en Peter Birro-produktion gör hans liv lite roligare. Och vi gör alla vad vi kan för att göra våra liv lite roligare.
För flera år sedan hade jag varit och volontärarbetat utomlands ett par månader. När jag kom hem förklarade pappa, samma dag, att ikväll skulle vi vara med i Peter Birros miniserie ”Upp till kamp”. Vi ska inte dröja oss kvar för mycket vid det, men det är första gången jag deltagit i en husockupation med min pappa.
Det är de här människorna jag ville göra en film om från början, statisterna. De som aldrig uppmärksammas, men alltid är där.
Men en kväll i Falun (så börjar alla berättelser på ett vagt hotfullt sätt, eller hur?) uppträdde jag tillsammans med min komikerkompis Petrina Solange. Vi kom in på hennes medverkan i TV4-långköraren Parlamentet och hon berättade om hur livepubliken som är på plats i själva studion faktiskt ofta består av en hel del stammisar.
Jag ska vara helt ärlig. Skulle jag höra om någon som 2020 aldrig missar ett avsnitt av just Parlamentet hade jag nog tyckt att det var en ganska egen person. Kanske ett drag man skulle tillskriva en pyttelite udda rollfigur i en film.
”Det där är Tommy. Han bor själv och har aldrig missat ett avsnitt av Parlamentet.”
Ingen hotfull person. Ingen obehaglig människa. Inte alls. Bara lite underlig. Någon som aldrig missar ett avsnitt av Parlamentet.
Lägger man dock till ”LIVE” efter ”aldrig missar ett avsnitt av Parlamentet” händer det något. Något väckte mitt intresse och Petrina föreslog att jag skulle följa de här människorna och göra det som en uppföljare till min första film ”Det blev ingen CD”.
För flera år sedan hade jag varit och volontärarbetat utomlands ett par månader. När jag kom hem förklarade pappa, samma dag, att ikväll skulle vi vara med i Peter Birros miniserie ”Upp till kamp”. Vi ska inte dröja oss kvar för mycket vid det, men det är första gången jag deltagit i en husockupation med min pappa.
Det är de här människorna jag ville göra en film om från början, statisterna. De som aldrig uppmärksammas, men alltid är där.
Men en kväll i Falun (så börjar alla berättelser på ett vagt hotfullt sätt, eller hur?) uppträdde jag tillsammans med min komikerkompis Petrina Solange. Vi kom in på hennes medverkan i TV4-långköraren Parlamentet och hon berättade om hur livepubliken som är på plats i själva studion faktiskt ofta består av en hel del stammisar.
Jag ska vara helt ärlig. Skulle jag höra om någon som 2020 aldrig missar ett avsnitt av just Parlamentet hade jag nog tyckt att det var en ganska egen person. Kanske ett drag man skulle tillskriva en pyttelite udda rollfigur i en film.
”Det där är Tommy. Han bor själv och har aldrig missat ett avsnitt av Parlamentet.”
Ingen hotfull person. Ingen obehaglig människa. Inte alls. Bara lite underlig. Någon som aldrig missar ett avsnitt av Parlamentet.
Lägger man dock till ”LIVE” efter ”aldrig missar ett avsnitt av Parlamentet” händer det något. Något väckte mitt intresse och Petrina föreslog att jag skulle följa de här människorna och göra det som en uppföljare till min första film ”Det blev ingen CD”.
Snabbt upptäckte jag att de som går på väldigt många inspelningar av svenska tv-program inte är några kufiga personer alls. De är inte konstiga. De är fans. Stammispubliken ser i hög utsträckning på sitt deltagande som ett uppdrag. Att man har ett ansvar för att inspelningen ska bli lyckad. Det är människor från väldigt olika bakgrunder, i olika åldrar som bara älskar att gå på tv-inspelningar. Det gör deras liv lite roligare. Och vi gör alla vad vi kan för att göra våra liv lite roligare.
Min film ”Somewhere in the crowd there's you” är inte för alla. Det är en liten nollbudgetdokumentär på 34 minuter. Men som en kille med några års erfarenhet av klassisk osynlighet under skoltiden tänker jag så här. Om man någon gång får chansen att rikta strålkastarna mot dem som brukar befinna sig i skuggan kanske man borde ta den chansen. Även om det är en liten nollbudgetstrålkastare på 34 minuter.
Metaforen sprack där, jag ber om ursäkt för det.
Min film ”Somewhere in the crowd there's you” är inte för alla. Det är en liten nollbudgetdokumentär på 34 minuter. Men som en kille med några års erfarenhet av klassisk osynlighet under skoltiden tänker jag så här. Om man någon gång får chansen att rikta strålkastarna mot dem som brukar befinna sig i skuggan kanske man borde ta den chansen. Även om det är en liten nollbudgetstrålkastare på 34 minuter.
Metaforen sprack där, jag ber om ursäkt för det.
Jonas Strandberg
Filmskapare och komiker
Jonas Strandbergs "Somewhere In The Crowd There's You" premiärvisas exklusivt på MovieZine imorgon tisdag klockan 19.
