På förhand trodde alla att James Cameron skulle bli galans huvudperson, men så blev inte fallet. Istället blev det hans ex-fru som fick stå i det glamorösa rampljuset med en smått sur Cameron lämnad i bakgrunden. Kathryn Bigelows "The Hurt Locker" belönades med hela sex Oscars medan Camerons "Avatar" fick nöja sig med tre Oscars i teknikkategorierna. Ha, säger alla Cameron-hatare.
Erfarenheten säger att det oftast inte räcker att ha en riktigt bra film, man måste även ligga bra till hosakademien. Det känns skönt att se att akademien tog sitt förnuft tillfånga och placerade de tyngsta guldgubbarna till Bigelows krigsdrama. Inte nog med att Bigelow blev "Queen of the World", hon blev också den första kvinnliga regissören som fick ta emot en Oscar. Ganska löjeväckande att det skulle ta 82 år innan det äntligen blev av.
Bigelow var väldigt rörd när hon skulle gå fram och ta emot Oscarn för Bästa regissör och hon ägnade en del blickar mot exmaken som trots tappra försök inte kunde förmå sig själv att hålla besvikelsen borta. Cameron förlorade den prestigefyllda kampen och det kommer nog att ta ett tag innan han har accepterat den förlusten.
Trots att Cameron är definitivt en av mina favoritregissörer drog jag en lättnadens suck när det blev klart att han inte fick någon av de tyngre priserna. Visuellt sett var "Avatar" oslagbar, som vi också märkte när de tekniska gubbarna delades ut, men galans bästa film var den sannerligen inte.
Men att Neill Blomkamps "District 9" gick helt lottlös kändes väldigt fel. Jag höll tummarna för att science fiction-filmen skulle få en Oscar för Bästa manus efter annan förlaga, men där gick min och akademiens åsikter uppenbarligen isär. "District 9" var bioårets stora innovativa överraskning som resulterade i ett gediget hantverk av Peter Jacksons protegé och kan ju inte påstå något annat att han blev ignorerad av juryn.
Den stora skandalen var helt klart när akademien körde över Meryl Streep genom att ge Oscarn till mediokra Sandra Bullock. Jag kommer aldrig att kunna se eller förstå vad det är som är så fruktansvärt bra med den människan. Däremot kändes det helt rätt att ge Oscarn till Jeff Bridges för sin insats i "Crazy Heart" och ännu mer rätt var det att belöna Christoph Waltz fantomprestation i Tarantinos "Inglourious Basterds".
Ingen Oscarsgala utan rikligt med känslor och i år stod Mo'Nique för dem. En ganska självskriven Oscar på förhand. Det var ingen överraskning att det skulle bli känslosamt när hon skulle hålla sitt tacktal. Vi fick se prov på det på Golden Globe-galan och igår blev heller inget undantag. En Oscar genererar ju självfallet de vilande känslorna att återigen vakna till liv.
Galan som helhet var tyvärr ingen höjdare. Jag skulle inte vilja gå så långt att jag kallar den för ett stort misslyckande, men en mer stimulerande gala har jag verkligen sett. Det som räddade galan var Bigelow och hennes framfart. Den stackars duon Martin och Baldwin fick verkligen inte tillräckligt med utrymme för att kunna få fart på galan. Det är synd eftersom det behövs en hel del comic relief för att hålla uppe intresset hos dde mindre filmintresserade tittarna i så pass många timmar. Nästa år vill jag se en radikal förändring på den punkten.
Vad har då Josh Hartnett med Oscarsgalan att göra? Jo, grejen är att jag träffade honom i Dublin på Irish Film och Television Awards och där passade jag på och fråga honom vem hans vinnare var i Bästa film-kategorin. Efter en kort tids fundering föll valet på Bigelows "The Hurt Locker". Det är bara att lyfta på hatten för Mr. Hartnett och hans gedigna Oscarskunskaper.
