Varje år brukar julkalendern bli en snackis, oavsett om det är för ockulta inslag, brist på snö, flört med 80-talet eller för sin folkbildande ton. Huvudkonceptet brukar pendla mellan spektakulärt äventyrligt och pepparkaksdoftande familjedrama. Och ”Storm på Lugna gatan” tillhör definitivt den senare kategorin.
Premissen är enkel. Kärnfamilj flyttar från storstad till landsbygd för att mamma Sanna ska få ro att skriva klart sin deckarroman. Men Sanna är ambivalent inför sitt författarskap (kommersiell kreatör känns måhända inte tillräckligt humanitärt) och engagerar istället därför familjen i byns julkamp.
Julkampen drivs till stora delar på av byns egna Cruella de Vil - Lussan Silfverhjelm - som vunnit nio år i rad. Ett smart manusupplägg som möjliggör all form för traditionellt julmys. Det skapas julkort, springs tomtelopp och bakas pepparkakshus, förvisso i ett hetsigt tävlingstempo, men alla julfans lär bli nöjda.
Premissen är enkel. Kärnfamilj flyttar från storstad till landsbygd för att mamma Sanna ska få ro att skriva klart sin deckarroman. Men Sanna är ambivalent inför sitt författarskap (kommersiell kreatör känns måhända inte tillräckligt humanitärt) och engagerar istället därför familjen i byns julkamp.
Julkampen drivs till stora delar på av byns egna Cruella de Vil - Lussan Silfverhjelm - som vunnit nio år i rad. Ett smart manusupplägg som möjliggör all form för traditionellt julmys. Det skapas julkort, springs tomtelopp och bakas pepparkakshus, förvisso i ett hetsigt tävlingstempo, men alla julfans lär bli nöjda.
Och efter att ha tittat igenom ett gäng avsnitt försöker jag komma på vad ”Storm på Lugna gatan” bäst kan jämföras med. En ekologisk julskinka kanske, eller en ugnsrostad skinkarom-doftande rotselleri. Något som ger alla vad de vill ha, utan att behöva känna skuld. För jag tror ”Storm på Lugna gatan” inte lär uppröra någon (förutom möjligen på grund av brist på representation). Den är god, men saknar det där extra skånska senapsstinget för att bli en klassiker. Jag gissar också att manuset är skrivet av ett gäng 80-talister som bor, eller bott, i en storstad. Varför? Därför...
1. En flört med att årets julklapp ”det återvunna plagget”
Mamma och pappa Storm bär i varje avsnitt absurda fulsnygga stickade tröjor. Antingen med julmotiv, fluffiga bollar eller färgglada prickar på. En sådan som förut ansågs ironisk, men som nu bara är, och som de flesta kreatörer har minst en av i sin garderob (införskaffad på second hand eller möjligen egenhändigt stickad). Detta i kontrast till snobben Lussan Silverhjelms rosa päls som uppenbart är tillverkad i polyester = mikroplast.
1. En flört med att årets julklapp ”det återvunna plagget”
Mamma och pappa Storm bär i varje avsnitt absurda fulsnygga stickade tröjor. Antingen med julmotiv, fluffiga bollar eller färgglada prickar på. En sådan som förut ansågs ironisk, men som nu bara är, och som de flesta kreatörer har minst en av i sin garderob (införskaffad på second hand eller möjligen egenhändigt stickad). Detta i kontrast till snobben Lussan Silverhjelms rosa päls som uppenbart är tillverkad i polyester = mikroplast.
2. Tekniknördar och hippies är aliens
På Lugna gården, dit familjen Storm flyttat in, bor också teknikfreaksen Strong samt antroposoferna och tillika polyamorösa Miller-Karlsson-Blomberg (tänk Järna). Strongs har neonblått hår och älskar laser, antroposoferna pratar med sköldpaddor och anser snö ha känslor. De är karikatyrer snarare än karaktärer, både till utseende och uppförande. En referens till dagens polariserade samhälle och rädslan för/skepticism mot spiritualism/ny teknik, men det kan också uppfattas som att allt som inte är en hipp storstads-kärnfamilj är udda. Likväl underhållande när det balanseras rätt.
3. Sköna Scooby-Doo-vibbar
På familjen Storms innergård bor också eremiten Eskil Ek. Hans mystiska beteende (och fluffiga pälsmössa) får lillasyster Vilja att misstänka att han är varulv. I likhet med ett Scooby-Doo-avsnitt tycks också ”Storm på Lugna gatan” befriat från övernaturliga fenomen, och lösningen på ”Varulvsmysteriet” blir inte riktigt så som Vilja tänkt sig. Men också mamma Sanna för tankarna till den tecknade serien då hon känns lite som Shaggy. Både till minspelet och i sin fumlighet, men också för att hon älskar mackor. I nästan varje avsnitt ses hon sluka en ostfralla eller en skiva vitt bröd med sylt på (inte så hälsotrendigt, men kanske kroppsaktivistiskt?).
På Lugna gården, dit familjen Storm flyttat in, bor också teknikfreaksen Strong samt antroposoferna och tillika polyamorösa Miller-Karlsson-Blomberg (tänk Järna). Strongs har neonblått hår och älskar laser, antroposoferna pratar med sköldpaddor och anser snö ha känslor. De är karikatyrer snarare än karaktärer, både till utseende och uppförande. En referens till dagens polariserade samhälle och rädslan för/skepticism mot spiritualism/ny teknik, men det kan också uppfattas som att allt som inte är en hipp storstads-kärnfamilj är udda. Likväl underhållande när det balanseras rätt.
3. Sköna Scooby-Doo-vibbar
På familjen Storms innergård bor också eremiten Eskil Ek. Hans mystiska beteende (och fluffiga pälsmössa) får lillasyster Vilja att misstänka att han är varulv. I likhet med ett Scooby-Doo-avsnitt tycks också ”Storm på Lugna gatan” befriat från övernaturliga fenomen, och lösningen på ”Varulvsmysteriet” blir inte riktigt så som Vilja tänkt sig. Men också mamma Sanna för tankarna till den tecknade serien då hon känns lite som Shaggy. Både till minspelet och i sin fumlighet, men också för att hon älskar mackor. I nästan varje avsnitt ses hon sluka en ostfralla eller en skiva vitt bröd med sylt på (inte så hälsotrendigt, men kanske kroppsaktivistiskt?).
4. Introt det samma som till ”Skymningssagor”
Det är faktiskt så likt att jag antar att det är en medveten referens.
5. Lika delar fokus på föräldrar som på barn
Året julkalender berättar på sätt och vis två parallella historier. Dels föräldrarnas och grannarnas bestyr med julkampen, men också barnen Vilja och Leos försök att lösa varulvsmysteriet, och vem som saboterar för dem under tävlingen. Som vuxen uppskattar jag att föräldrarna får ta plats (i samförstånd med konceptet egentid), men jag funderar på om de riktigt små barnen kommer bli uttråkade. Kanske något mer klappvänligt djur hade behövts.
Det är faktiskt så likt att jag antar att det är en medveten referens.
5. Lika delar fokus på föräldrar som på barn
Året julkalender berättar på sätt och vis två parallella historier. Dels föräldrarnas och grannarnas bestyr med julkampen, men också barnen Vilja och Leos försök att lösa varulvsmysteriet, och vem som saboterar för dem under tävlingen. Som vuxen uppskattar jag att föräldrarna får ta plats (i samförstånd med konceptet egentid), men jag funderar på om de riktigt små barnen kommer bli uttråkade. Kanske något mer klappvänligt djur hade behövts.
6. Hipp casting
Inte bara får vi se Lena Philipsson, flera 80-talisters barndomsidol, i en härlig rosa kreation (har hon sytt den själv?) som Lussan Silvferhjelm, mamma Sanna spelas också av komikern Cecilia Forss. Mika Strong spelas av Shima Niavarni och Malva Miller-Karlsson-Blomberg av Sofia Ledarp. Flera starka, coola skådespelare som gör ett riktigt bra jobb. Trots att dramat i sig kanske inte alltid är så nervkittlande, och det blir lite buskis ibland, lyfter dem definitivt berättelsen till en högre nivå.
7. Massor av snö, pepparkakor, renmössor, tomtar och polkagrisar!
Som barn av 80-talet har jag växt upp i en illusion om att världens resurser är oändliga. Kanske är det därför många av oss fortfarande vill se massor av snö, julpynt och julgodis i TV-rutan när högtiden infinner sig, då det känns mysigt nostalgiskt. Och på den punkten levererar verkligen ”Storm på Lugna gatan”. Dock har vi ju alla växt upp nu. Därför pratas det också om pengar i ett vidare begrepp av swish, återbruk och habegär... också strösslas det sedlar förstås.
Inte bara får vi se Lena Philipsson, flera 80-talisters barndomsidol, i en härlig rosa kreation (har hon sytt den själv?) som Lussan Silvferhjelm, mamma Sanna spelas också av komikern Cecilia Forss. Mika Strong spelas av Shima Niavarni och Malva Miller-Karlsson-Blomberg av Sofia Ledarp. Flera starka, coola skådespelare som gör ett riktigt bra jobb. Trots att dramat i sig kanske inte alltid är så nervkittlande, och det blir lite buskis ibland, lyfter dem definitivt berättelsen till en högre nivå.
7. Massor av snö, pepparkakor, renmössor, tomtar och polkagrisar!
Som barn av 80-talet har jag växt upp i en illusion om att världens resurser är oändliga. Kanske är det därför många av oss fortfarande vill se massor av snö, julpynt och julgodis i TV-rutan när högtiden infinner sig, då det känns mysigt nostalgiskt. Och på den punkten levererar verkligen ”Storm på Lugna gatan”. Dock har vi ju alla växt upp nu. Därför pratas det också om pengar i ett vidare begrepp av swish, återbruk och habegär... också strösslas det sedlar förstås.
”Storm på Lugna gatan” är ganska mild, men en julkalender som jag tror likväl lyckas med konststycket att tillfredsställa de allra flesta. Ska bli spännande dock att se om den också kommer till att uppröra någon. Premiär blir det som vanligt den 1 december i SVT och på SVT Play.
