Martin Scorsese. Där har vi ett namn som varje filmfantast hört åtminstone en gång i sina liv, det är ett högst respekterat namn inom filmvärlden som man förknippar med kvalitet, Oscarsvärdiga skådespelarprestationer, rå genuinitet och genomsyrande mörker.
På senare år har Scorsese förknippats med betydligt längre projekt, såsom ”The Wolf of Wall Street” (2013), ”The Irishman” (2019) och nu den efterlängtade ”Killers of the Flower Moon” (2023) med en utmanande längd på 206 minuter – där toalettbesöken är filmfantastens svurna fiende på biografen.
”Killers of the Flower Moon” är ett filmprojekt som tagit Scorsese över fem år att fullända. Från ett ursprungligt manus som behöll fokusen likt facklitteraturen av samma namn skrivet av David Grann från 2017 där Federal Bureau of Investigation (FBI) är vår väg in till Oklahoma, Osage County och dess invånare och alla olösta mord som fortsätter att samlas på hög – till rejäla omarbetningar av manuset där filmens fokus i stället ligger hos Ernest Burkhart (Leonardo DiCaprio med iögonfallande tandprotes) och stammedlemmen Mollie Kyle (Lily Gladstone) och deras kärleksrelation tillsammans. Denna omarbetade vision av ”Killers of the Flower Moon” är filmen som nu finns ute för omvärlden att se och fröjdas över.
DiCaprio själv uppmanade Scorsese att omarbeta manuset från grunden då han kände att berättelsen han presenterade saknade hjärta. ”Killers of the Flower Moon” har onekligen hjärta – men om den har känsla … nja, det vet jag inte.
Själv lämnade jag biografen förvånande oberörd trots att jag blivit matad en riktigt makalös presentation av vackert foto, djurisk musik, elektriska skådespelarinsatser och råbarkad och bestämd regissering av Scorsese själv – och sist men inte minst – Robert De Niro. Alla pusselbitar är ju på plats – men vad är det då som saknas?
”You have nice color skin – what color would you say that is?” säger DiCaprio som Ernest Burkhart här i ett raggningsförsök till Gladstones Mollie Kyle. Hon svarar tillbaka med ett leende och en cigarett i munnen – ”My color”.
Det finns nog två saker som får mig att känna som jag gör om filmen – den monstruösa längden och tidsspannet i filmen själv. Ibland kan för mycket av det goda bli domnande för tittaren – och efter tre och en halv timme av ett skräddarsytt Scorsese-smörgåsbord kände jag mig inte bara mätt – utan nästan på väg att spricka.
Men hur kommer det sig att en film som Michael Ciminos ”The Deer Hunter” (1979) som klockar in på 183 minuter inte ger mig samma mätta känsla? Eller Coppolas klassiska ”Gudfadern” (1973) eller ”Apocalypse Now” (1979)? Jag tror det ligger i berättandet själv och hur Scorsese valde att presentera sitt ambitiösa projekt.
”Killers of the Flower Moon” är en film på 206 minuter som ändå på något vis känns för kort för allt som ska skildras och förmedlas till tittaren under de uppskakande minuterna. Trots filmens längd så hoppar vi framåt i tidsspannet som en sten på en slangbella och karaktärerna går miste om att få den tid de behöver för att verkligen formas.
Jag kände dessvärre inte att jag brydde mig särskilt mycket om karaktärerna här då man som tittare hela tiden måste anpassa sig till tiden som passerar förbi en. Detta syns som mest hos kärleksrelationen mellan DiCaprio och Gladstone i filmen. De går från nykära till gifta med flera barn i hushållet inom loppet av en timme. Mycket tid passeras mellan kärleksparet – och det är mycket som känns utelämnat.
Karaktärer, även om de är baserade på riktiga människor, behöver få tiden till att odlas – och jag känner Scorsese tyvärr glömde det denna gång och blev vilsen i filmens enorma skala.
Med det sagt, ”Killers of the Flower Moon” är onekligen en episk och grandios saga om korruption, mord, lögner och manipulation och den förtjänar givetvis den största möjliga behandlingen – men hela paketet känner jag är för hoptryckt som en film och innehåller alldeles för mycket tårta att svälja på en och samma gång.
Scorseses senaste är en tragisk och skrämmande historielektion som skildrar en avskyvärd del av amerikansk historia – men som kanske hade varit mer lämpad för en mini-serie på kanske sex eller fler avsnitt – där vi som tittare får mer tid till att lära känna karaktärerna och faktiskt få se deras relationer formas utan några stressiga hopp i berättandet.
Vi lämnas här – känner jag – med en berättelse där berättandet själv har mer fokus än karaktärerna som driver den framåt.
Olle Henriksson
Levde ”Killers of the Flower Moon” upp till dina förväntningar berättande- och känslomässigt? Håller ni med mig? Håller ni inte med mig? Kommentera gärna!
