Kitsch & camp: Därför var 1992 det bästa filmåret

1992 - året då animerat från Disney slog uppföljare till såväl ”Dödligt vapen” som ”Batman” på biolistan. Vita duken var knappast reserverat för finsmakare - det var kitsch och camp för hela slanten med storslagna effekter, passionerat sex och romantik, våpiga kvinnor och högljudda män. Vi ser tillbaka på ett av de bästa filmåren som var allt annat än tråkigt.

 

 

 

Tunga namn som Robert Altman (”Spelaren”) och Clint Eastwood (”De skoningslösa”) i all ära men de hetaste namnen på regissörer 1992 tillhör en bunt spännande nykomlingar. Quentin Tarantino och Robert Rodriguez - som av tillfällighet kom att bli bästisar senare i livet - långfilmsdebuterade bägge med varsin snart kultförklarad våldsrulle. Sällan hade bankrånare och gangsters varit så coola och filmskaparna bevisade även att man kunde leverera den typen av våldsamma thrillers med låg budget.

 

Även australiensaren Baz Luhrmann fångar vårt intresse med sin debut ”Strictly Ballroom” -en svettig, sexig och modern skildring av sällskapsdans! Andra nämnvärda nykomlingar är Ang Lee och M. Night Shyamalan vars debuter (”Pushing Hands” respektive ”Praying with Anger”) få minns idag men blev början på karriärer som kommer lämna betydligt större intryck i filmvärlden och populärkulturen.

 

 

 

Glöm spöken och demoner - 1992 var vampyrernas tid och gestaltades bäst i Francis ford Coppolas visuella mästerverk ”Bram Stoker’s Dracula”. Med en strålande ensemble (med undantag för en obekväm Keanu Reeves) och Oscarsbelönad tekniska underverk (kostym, makeup, ljud) återberättar Coppola vampyrlegenden med pompa och ståt.

 

Den fick underlägset men desto mer underhållande sällskap på biograferna av andra vampyrvarianter. TV-ikonen Buffy såg dagens ljus i form av filmfloppen ”Buffy vampyrdödaren”; ”Nikita”-stjärnan Anne Parillaud spelade fransk vampyr i John Landis skräckkomedi ”Oskyldigt blod”; och Stephen King presenterade en annorlunda typ av blodsugare i bisarra ”Sömngångare”.

 

 

 

De två mest inkomstbringande filmerna 1992 var inga kaxiga actionfilmer utan två av sitt decenniums mest citerade - musikaliskt åtminstone - romantiska äventyr. Filmdebuterande Whitney Houston parades ihop med Kevin Costner och fans köade för att se filmen om popstjärnan och hennes livvakt medan hela världen skrålade i kör till det rekordsäljande soundtracket.

 

Men filmen som toppade biolistan var Disneys senaste bidrag till sin rad av klassiker - ”Aladdin”. Robin Williams vokala insats som den hejdlöst roliga Anden var tveklöst en klart bidragande faktor men bara scenen på flygande mattan till tonerna av ”En hel ny värld” blev snabbt en ikonisk scen i den romantiska filmhistorien.

 

 

 

Idag matas vi dagligen med såväl imponerande som undermåliga CGI-effekter. Men i början på 1990-talet hade vi svårt att tro våra ögon när sådant som tidigare enbart existerat i fantasin helt plötsligt uppenbarade sig på vita duken. I Robert Zemeckis roande Hollywood-satir såg vi Meryl Streep med huvudet bakochfram och Goldie Hawn med ett hål i magen. Effekterna var så banbrytande att de belönades med en Oscar.

 

I uppföljaren ”Älskling jag förstorade barnet” skruvade man upp nivån med ett barn i monsterstorlek medan i en annan uppföljare, Sam Raimis ”Army of Darkness - Evil Dead III” bjöds vi på en armé av skelett på krigsstigen. Mer praktiska effekter levererades i Peter Jacksons splatterkomedi ”Braindead” där blodet sprutade konstant. 

 

 

 

Kvinnor kan, var en del av mantrat på film 1992. Kvinnor kan man inte lita på, kanske det skulle hetat för många av de kvinnliga karaktärerna var inte bara sexiga och kreativa men även psykotiska, manipulativa och mordiska! I ”Ensam ung kvinna söker” och ”Handen som gungar vaggan” lärde vi oss att vara försiktiga med vilka barnvakter eller rumskamrater vi skaffar.

 

Sharon Stone visade både vad hon har mellan benen och kan åstadkomma med en ishacka i thrillern ”Basic Instinct”. Men den kanske vildaste av dem alla var Michelle Pfeiffers förvandling till Catwoman i Tim Burtons ”Batman återkomsten”. Sällan hade en kvinnlig skurk sparkat så mycket röv och fått sina manliga motspelare att blekna i jämförelse. 

 

 

 

De är två av våra största och var på denna tiden fortfarande på toppnivå. Men trots ständigt diskuterade, citerade och älskade tidigare filmroller så har få nått samma nivå som dessa. Al Pacino spelade blind överstelöjtnant med hetsigt humör i dramat ”En kvinnas doft” och tog i så pass att han belönades med sin första Oscar. ”Hoo-ah!”

 

Någon som inte ville vara sämre var Jack Nicholson när han röt till ordentligt Rob Reiners militära domstolsdrama ”På heder och samvete”. Hans aggressiva replikutbyte med motspelaren Tom Cruise i filmens klimax är så bekant att till och med de som inte sett - eller minns - filmen kan citera det.

 

 

 

”Ensam hemma 2” i all ära men komedierna som kanske lämnade störst populärkulturellt intryck var fräschare filmtitlar. Mike Myers filmdebuterade med sin populära ”Saturday Night Live”-karaktär i ”Wayne’s World” där headbanging i bil gav ett helt nytt liv åt Queens klassiska ”Behemian Rhapsody”. Filmen var den tionde mest framgångsrika filmen under året.

 

Den åttonde mest framgångsrika var ”En värsting till syster” där Whoopi Goldberg fick chansen att briljera med såväl sin komiska tajming som musikaliska talang. Filmen om en nattklubbssångerska tillika mordvittne som gömmer sig i ett kloster följdes av en till film, en musikal och en planerad remake samt tredje film!

 

 

 

Sveriges filmutbud bjöd på ett spännande smörgåsbord av olika genrer - charmiga Astrid Lindgren-filmatiseringen ”Lotta på Bråkmakargatan”, deppiga Bergman-biografin ”Söndagsbarn”, Rolf Lassgård-komedin ”Min store tjocke far” och något så ovanligt som svenska rysaren ”Svart Lucia”.

 

Men ingen kom i närheten av Colin Nutleys framgång när han gav svenska folket ”Änglagård”. Kulturkrocken mellan trygg landsbygd och storstadsfolk i svarta skinnkläder var ett snabbt folkkärt feelgood-drama där inte minst Rikard Wolffs queera närvaro var banbrytande inom svensk film.