Streamingtips: Klimpens comeback berör mig till alla sorters tårar

Jag möts av tårar. Av sorg. Utan kontext, utan förklaring. Vad händer? Varför gråter han? Det här är inte den Klimpen jag känner? Den Klimpen som gjorde livet surt för alla i Öreskoga. Efter några få sekunder ser jag inte längre Klimpen, jag ser Martin Iliou.

Filmen tar vid hösten 2017 när efter att Martin skickat meddelanden till sin gamle vän Mattias Sjöstedt, som också regisserar filmen. Martin har bestämt sig en gång för alla för att ta tag i sitt liv. Han ska spola kröken och siktar på en comeback som skådespelare. Nyligen separerad från ett 17 år långt förhållande har han hittat ny kärlek och planerar för sitt nya liv.

 

 

Den drygt en timme långa dokumentären sträcker sig sedan över en tvåårsperiod där Martin bjuder in Mattias och kameran i sina mest privata tankar och djupaste mörker. Det är med stor sorg jag bevittnar den person Martin blivit. Inte för min skull, utan för hans. Martin pratar ärligt och innerligt om sina personliga tragedier. Om hans mamma som gick bort dagar före premiären av Bert-serien. Om hans pappa som gick bort några år senare och ytterligare några år senare även sin bror. Om sin långa kamp mot alkoholism som till slut kostade honom hans äktenskap.

 

Utkastad på gatan när hon inte stod ut längre tvingades Martin leva hemlös. Han spenderade nätterna på härbärgen och hamnade till slut på psyket.

För alla oss 90-tals barn är Klimpen en populärkulturell legend. Martin Iliou skildrar den klassiska mobbaren som terroriserar Bert och de andra barnen i klassen. Med sitt starka röda hår, sin lufsiga fysik och ett leende som skrämmer livet ur vem som helst. Dessutom rockar Klimpen en skinnjacka som har blivit ikonisk för en hel generation. Men under den hårda ytan gömmer sig en pojke som alla andra. Klimpen är en fasad och bakom den gömmer sig Klas.

 

 

Ärligt talat var det längesen jag funderade över Martin och vart han tog vägen. Jag visste inte vad som hände efter åren som barnskådespelare och jag visste inte vart han är idag. Således var det med nyfikenhet och en viss oro jag gick in på SVT Play för att få svar. Svar på frågor jag inte visste att jag hade, eller ens om jag ville veta. Den emotionella berg-och-dalbanan jag upplevde kulminerade i x antal fällda tårar när det såg som allra mörkast ut. Jag kände sorg för Martins skull. Sorg för att i perioder fanns det ingen botten. Hopplöst.

Klimpen blev en fasad för Martin också i det verkliga livet. Den hårda, elaka Klimpen speglade inte alls den person Martin var och är än idag. En vänligare själ får man leta länge efter. Trots alla motgångar i livet, även när Martin befinner sig längst ner på botten, har han inte ett ont ord att säga om någon. Han hyser inget agg mot någon. Han skyller inte sina missöden på någon annan. Det finns en självmedvetenhet där som gör det hela så mycket sorgligare. Längst därinne gömmer sig en pojke som bara hamnat snett.

Därför känns det så fantastiskt skönt att veta att Martin äntligen verkat få styr på sitt liv igen. Att veta att han har det bra därute någonstans gör mig glad. Att han är kär och lycklig med sin nya flickvän. Att han har hittat ett hem i med grannar och nya vänner som tagit emot honom med öppna armar. Att han är tillbaka som skådespelare i den nya filmatiseringen av Bert som Klimpens pappa.

Stort tack Mattias för att du gav dig ut på den här resan och berättade historien om den riktiga Martin. Inte den vi känner som Klimpen utan den som du känner som Martin. Men det största tacket ska gå till Martin själv. Hoppas du fortsätter sprida kärlek och värme till de runt omkring dig. Tack för allt du gett oss.