Klä dig varmt, uppsök en grotta och ta med dig artefakterna från den era som förflutit. En filmisk istid står runt hörnet. Idag är det enkelt och bekvämt att kasta paj, under pseudonym, på forum, i kommentarsfält eller som gästskribent på ett virtuellt filmmagasin. Det är nära till hands att smäda filmskapare, bolag och svartmåla industrin. Förkasta den som anskrämlig och ställa sig frågan: Behöver vi verkligen ”Fast and Furious 9”?
Stora delar av distributionen flyttas från biograferna, till streamingtjänster såsom Netflix, HBO och Disney Plus. Remakes och franchisers tycks vara filmbolagens strategi, istället för att ge röst åt nya förmågor och oprövade titlar. Detta scenario har ännu inte förverkligats fullt ut, men det verkar som om konsten kommer offras på girighetens altare. Å andra sidan måste den som konsumerar film förstå att filmindustrin är en enskild person, lika lite som konditoribranschen är det. En konditor säljer bara det bröd som den tror att konsumenterna kommer handla. På samma sätt försöker de arbetande inom filmindustrin endast att skapa film som konsumeras. Filmindustrin är varken en koordinerad enhet, eller en konspiration som försöker fördärva din fredagskväll framför Netflix, lika lite som konditoribranschen försöker sälja dig prenumerationer på torrt bröd.
En av filmhistoriens största, Martin Scorsese, förklarade ifjol att han inte tycker att serieförlaget Marvel som ägs av Disney skapar riktiga bioupplevelser. Uttalandet väckte stora rubriker. Scorsese fick både stöd och mothugg. Detta anses ha polariserat debatten ännu mer angående vad som klassas som riktig ”cinema”.
Jag hör till den skara som ställer sig bakom Martin Scorseses uttalande, men vad är egentligen poängen med att skilja på det som är riktig ”cinema”, och det som Scorsese-anhängarna anser vara filmvärldens svar på snabbmat? I alla tider har det funnits en upphöjd konstsocietet som velat stänga ute människor, och förklara vad som är fint eller svårtillgängligt nog att klassas som konst.
Det är inte vad den här diskursen handlar om för min del, utan snarare en vädjan om att rädda den sortens film som jag, likt Scorsese och många andra växt upp med. Jag menar att filmvärlden inte måste polariseras, utan är beredd att nå en diplomatisk lösning. Att kalla all rörlig bild för: ”film” eller ”cinema”, om man så vill. Jag behöver inte ”Fast and Furious 9”, men kanske gör andra det. Min förhoppning är att istiden uteblir, och att jag tillsammans med andra cineaster kan ta del av nya cinematiska verk, med samma tappning som vi växte upp med och lärde oss att älska.
Håller du med skribenten? Kommentera nedan.
