Krönika: Alla älskar Reine Brynolfsson, eller?

Min hemstad Gävle är känd för tre saker: kaffe, hockey och kanske mest för en viss halmbeklädd hovdjursavbildning med spektakulär tendens att brinna ner varje år till hela världens förtjusning. Såklart är detta ett fenomen som förevigats även i spelfilm till stor succé för nästan exakt 30 år sedan. I Colin Nutleys film ”Black Jack” sågs karaktärsskådespelaren Reine Brynolfsson berusat klättra upp den stora stadssymbolen och inte helt oväntat tillslut bränna ner Gävlebocken till tonerna av en het dansbandssaxofon.

Det är en bild som lämnat avtryck hos mig från tidig ålder, också ett evigt intresse till skådespelaren som utförde denna pyromaniska akt. Reine Brynolfsson är en sådan där skådespelare som nästintill alla känner igen. Antingen från sina många teaterföreställningar, film- och tv-insatser eller från hans ikoniska rökigt nasala röst i tecknad film eller ljudbok.

 

 

Han är helt enkelt överallt, och enligt mig rätt svår att inte tycka om. Jag vet inte om jag kan nämna en enda gång Reine har varit anledningen till ett misslyckat projekt, han är alltid bra. Få ogillar Brynolfsson, men ändå är det svårt att kalla honom folkkär. Omtyckt och respekterad? Absolut. Men älskad och omfamnad i folkhemmet? Inte riktigt lika mycket.

Det tycker jag är synd.

Reine är en klassisk skådespelare enligt konstens alla regler, han växlar som sagt regelbundet mellan teaterscenen och filminspelningar. Ändå skiljer han sig från många av dem i samma generation. Brynolfson har en tystare mer tillbakadragen utstrålning, helt olik mer burdusa jämnåldriga kollegor som tillexempel Dan Ekborg, Johan Rabeus och Kjell Bergkvist. De som lyckats få ur det bästa från Reine drar ut en desperathet som få andra kan spela lika bra.

Jag ser Reine lite som Sveriges motsvarighet till Michael Shannon, eller kanske borde jag säga att Shannon är Amerikas motsvarighet till Brynolfsson. Den talangfulle karaktärsskådespelaren som frodas mest i biroller roliga som seriösa, men kanske bäst i huvudroller i stilfulla småskaliga indiefilmer.

 

 

I ”Korparna” syns denna likhet kanske allra mest. Jens Assurs briljanta tolkning av en lantbruksfamilj sätter Brynolfsson i fokus till en enad kritikerkårs hyllning. I rollen som Agne spelar Reine en benhård jordbrukare som inte räds för något, han är vid vissa ögonblick genuint skrämmande och i andra plågsamt nedslagen. Det finns få skådespelare som lika övertygande kan hoppa mellan dessa två, Shannon är en av få jag också kan komma att tänka på. ”Korparna” var rollen Brynolfsson förtjänade en Guldbagge för men tyvärr inte fick.

I ”Kärlek och Anarki” syns han senast. Brynolfsson befinner sig i Netflix-serien där han som oftast syns, i en biroll. En roll som lätt kan glömmas bort i mitten av alla skojfriska utmaningar Ida Engvoll och Björn Mosten emellan. Freidrich som han spelar är en som vurmar det gammeldags finkulturella. Att han tillslut landar i den raka motsatsen när han besöker ett ayahuasca retreat är fantastiskt roligt, Brynolfsson spelar det komiska helt rakt med en tillbakadragen nyfikenhet. I hans slutgiltiga scen med den unge Mosten spelar veteranen ut hela seriens sensmoral i en enkel omfamning. Det är simpelt och väldigt, väldigt bra.

 

 

Begreppet folkkär kan vara svårt att greppa ibland tycker jag. Hur många finns det egentligen som är älskade av alla? Astrid Lindgren, Gösta Ekman, Rolf Lassgård? Det är svårt att ogilla någon av dem. Samtidigt har jag också svårt att sätta samma stämpel på Reine. Kanske är det karaktärsskådespelarnas förbannelse och konsekvensen man får ta när rollerna som spelas är så otroligt olika från varandra. Sen så är kanske inte folkkärsstämpeln något som alla siktar mot, min uppfattning är att det offentliga rummet inte är något som Reine älskar att vara i.

 

Det brukar dock inte vara något som spelar roll, de allra flesta är nog ofrivilligt folkkära. Med ett CV smockat av roller från kulturbranschens flera olika hörn tycker jag dock att vi borde anamma Reine Brynolfsson ännu mer än vad vi redan gör. Om det är någon som förtjänar att bli ännu mer folkkär så är det kameleonten som anpassar sig till bakgrunden, skådespelaren som försvinner i varje roll. För är det inte i just den talangen den riktiga skådespelarens styrka ligger?

Har ni några skådespelare som ni önskar var mer folkkära? Kommentera gärna nedan!