Klockorna har ringt, fyrverkerier har smällt, och 2024 har för evigt förpassats till historien till förmån för 2025. I sedvanlig ordning inleder många svenskar det nya året med vad som blivit en modern tradition: man tittar på “Ivanhoe”.
Douglas Camfields riddarfilm från 1982 har genom åren blivit en självklar del i Sveriges nyårsfirande, till den grad att Sam Neill, som spelar filmens skurk Brian de Bois-Guilbert, tagit för vana att skicka entusiastiska nyårshälsningar till svenska folket.
Nu gillar jag riddare, svärd och medeltid rent allmänt, men jag har ändå sedan barnsben haft ett stort problem med “Ivanhoe”: Ivanhoe själv (spelad av Anthony Andrews, som gör vad han kan med den hopplösa karaktär han fått). Han är av någon anledning filmens titelkaraktär, en ädel och hjältemodig riddare som ställs inför såväl förbjuden kärlek som ondskefulla krigare. På pappret en perfekt huvudperson för en romantisk äventyrsfilm, men i praktiken ett enda stort ingenting. Anledningen?
Han gör inte ett skit.
Genom filmen ställs Ivanhoe i grova drag inför fyra stor problem: Problem nummer ett är tre dryga riddare, Bois-Guilbert, Front-de-Beuff och de Bracey, som vill hindra kung Rickard Lejonhärta från att återta sin tron.
Problem nummer två är att rädda den unga Rebecca från ett gäng nitiska korsriddare som bestämt sig för att hon är en häxa och tänker använda henne som tändved i sin nyårsbrasa.
Problem nummer tre är att hans gnällspik till far, Cedric, vägrar erkänna honom som sin son.
Problem nummer fyra är att han är kär i den vackra lady Rowena, som är trolovad med den late (men ädle!) Athelstane. En genomsnittlig huvudperson i valfri film hade löst åtminstone något av problemen mer eller mindre självständigt. Men inte Ivanhoe! Han lyckas istället med konststycket att göra sig umbärlig genom i princip hela filmen. Vi tar det problem för problem:
Ivanhoe och lady Rowena, tillsammans med filmens egentliga hjältar, kung Rickard och Robin Hood.
Nummer ett är som sagt att bekämpa riddarna, som smider ränker mot kung Rickard och till råga på det dessutom låser in cirka 70% av filmens persongalleri i en borg.
Ivanhoe lyckas på tveksamt hjältemanér inte bara vara bland de inlåsta, utan dessutom bli skadad såpass illa att han reduceras till att ligga och oja sig i ett torn medan kung Rickard och Robin Hood, två betydligt mer kompetenta figurer, belägrar slottet, räddar alla andra och gör processen kort med två av tre riddare (den tredje, Bois-Guilbert, flyr med Rebecca som fånge, vilket ger Ivanhoe tillfälle att visa sig fortsatt värdelös i filmens tredje akt).
I den här delen av “Ivanhoe” är Ivanhoes främsta bedrift att klaga lite lojt över att han inte kan bidra med något. Jag instämmer: han är värdelös.
Ivanhoe gör det han gör bäst: ingenting.
Problem nummer två är att rädda Rebecca. Hon spenderar majoriteten av filmen med att försöka sköta om den skadade Ivanhoe under fångenskapen i slottet, och när hon får ofrivilligt jobb som mänskligt vedträ i korsriddarnas häxbål så vill Ivanhoe självklart betala sin skuld och rädda henne. Han ställer därmed upp som hennes förkämpe i en duell för att bevisa hennes oskuld (rättssäkerhet var inte en grej på medeltiden, och låt oss skicka en tanke till alla stackare som fick Ivanhoes värdelösa svärdsarm som advokat).
Som motståndare får Ivanhoe Bois-Guilbert, som på ett föredömligt vis hållit sig oskadd och redo för action genom hela filmen. Han har också (mindre föredömligt, enligt korsriddarna) förälskat sig i Rebecca.
I och med att Bois-Guilbert är i toppskick och Ivanhoe vacklar omkring som en nyopererad grävling så är duellen egentligen hyfsat ensidig, fram tills Bois-Guilbert trollbinds av Rebecca och mer eller mindre låter sig dödas. Ivanhoes stora hjältedåd, att rädda Rebecca, är därmed något som han får sig serverat på silverfat av filmens skurk. Kanske borde “Ivanhoe” heta “Bois-Guilbert” istället?
Ivanhoe och Bois-Guilbert. Tillochmed han är mer produktiv än Ivanhoe.
Problem nummer tre är relationen till farsan Cedric, som i ärlighetens namn är en rätt hopplös figur, både sett till frisyr och personlighet. Han har gjort Ivanhoe arvlös på grund av att denne haft den “dåliga” smaken att dels stötta filmens absolut coolaste karaktär kung Rickard och dels förälska sig i Cedrics vackra skyddsling lady Rowena, vilket som sagt är problem nummer fyra.
Relationen med Cedric löser sig till slut, dock inte på grund av att Ivanhoe själv lyckas bevisa att han har fel, utan för att Rickard säger åt honom på skarpen.
Lady Rowena. Vad hon ser i Ivanhoe är filmens stora mysterium.
Och Rowena då? Ivanhoe älskar henne och hon älskar honom, så det är väl ändå en relation som han borde kunna rädda själv? Men icke sa nicke. Vår ädle riddare bidrar knappt ens. Istället är det hennes trolovade Athelstane som till synes uppstår från de döda för att informera surpuppan Cedric om att han minsann tycker att Rowena själv ska få välja vem hon vill spendera livet med. Av någon outgrundlig anledning envisas hon med att välja Ivanhoe.
Så, för att summera: Ivanhoe är en passiv latmask som åstadkommer sin främsta (och enda betydande) bedrift för att filmens skurk dör walk-over, och i övrigt är han helt oförmögen att göra annat än att gnälla utan hjälp från kung Rickard. Man hade i praktiken kunnat klippa bort karln ur filmen utan att göra allt för stora ändringar, något man kan säga om få andra huvudrollsfigurer i äventyrsfilmer. “Ivanhoe” är absolut sevärd och en värdig nyårstradition för svenska folket, men ironiskt nog är det trots, inte tack vare, Ivanhoe själv.
