Krönika: Att gråta till en film visar att man är mänsklig

När det begav sig var jag relativt hårdnackad när det kom till sorgliga sekvenser i film. När det begav sig är när jag var en snorig tioåring och alla skulle stoltsera med att man vågade kolla på den mest blodiga och obskyra filmen man på den tiden (runt 1997) kunde få tag på utan att göra en endaste min, eller förbli helt obrydd i scener som skulle uppfattas som sorgliga.

  

Ju äldre man blev desto mer förändrades detta beteende, tack och lov, men det dröjde ändå till att tonårsperioden var förbi innan man vågade berätta vilka filmer man bölat till. Vid denna tid var det snarare mer status att stoltsera att man kunde gråta till filmer än att inte göra det, och tävlingen blev istället att avslöja hur många filmer man gråtit till. Eller ”fick en tår i ögat” för de fortfarande var lite, lite tuffa. I varje fall var det så i min kompiskrets.

 

För egen del lipade jag som en vettvilling när familjen såg ”Armageddon” på hyr-VHS, men de tårarna var givetvis väl maskerade bakom en filt och berättades inte om förrän många år senare.

 

Sedan jag fick barn för snart fem år sedan har tårkanalerna stått på vid gavel i tid och otid. Häromveckan slötittade jag på ett gammalt avsnitt av ”Kitchen Nightmares” med Gordon Ramsay, och helt plötsligt känner jag fukten anfaller ögonen.

 

 

Ibland kommer jag på mig själv och tänker: är jag inte tuffare än så här? Nej, det är jag inte. Vadå, är det något fel med att gråta? Absolut inte, det påvisar enbart att man besitter någon form av empati/sympati, även om det handlar om något sorgligt eller ifall andra människor blir glada.

 

Detta har som sagt förändrats avsevärt för undertecknad under de senaste fem åren, och detta gäller även vad jag tål och accepterar inom skräckfilm, som ändå alltid har varit mitt gemak. För närmare tio år sedan kunde jag inte förstå hur min polare, som är lika djup i skräckfilmsträsket som mig själv, tyckte att en specifik scen från ”A Serbian Film” var det värsta han någonsin sett, far till en pojke på den tiden. Jag själv hade inte sett filmen av anledningen att den inte verkade det minsta intressant, men undrade länge hur han kunde tycka att den scenen var så hemsk – det är ju trots allt bara en film.

 

Och han hade aldrig sagt så om någon annan film tidigare. Jag har i skrivande stund, och ett barn senare, fortfarande inte sett ”A Serbian Film” och så fort jag ser eller hör titeln dyker nämnda scen upp i huvudet, som jag inte ens har sett utanbara fått beskriven för mig, och måste tänka bort den för glatta livet för att kunna agera något sånär stabilt för resten av dagen.

 

 

Vad man gråter till är givetvis högst subjektivt. Personligen forsar inte tårarna i valfria scener i ”Twilight” eller ”The Notebook”, utan snarare när Boromir stupar i ”Sagan om Ringen”.

 

I vilket fall fram de senaste åren, för jag har helt enkelt kommit underfund med att ju äldre jag blir desto ”blödigare” blir jag. Nu kan det som nämnts räcka med ”Kitchen Nightmares” för att pumpa igång fukten i ögonen, men detta ser jag bara utifrån positiva aspekter.

 

För ju mer man känner för karaktärerna och händelserna i en film, desto större behållning och mer ihågkommen blir den för individen. Det är ju dessutom en av anledningarna till varför man flyr in i filmens värld – för att bli en eller flera erfarenheter rikare.