Krönika: Därför behövs dagens tonårskomedier

Tonårskomedier. Oavsett vilken sorts film vi allra främst föredrar, så lär vi ha någon relation till dem, och vi alla minns säkert någon specifik film som har betytt lite extra. Genren har flera ikoniska klassiker i bagaget, samtidigt som utbudet ständigt fylls på. De har alla något gemensamt - syftet att underhålla, skapa en igenkänningsfaktor och ofta vara en trygghetspunkt hos de unga tittarna.

 

Däremot kan det tyckas att dessa filmer börjar kännas upprepande, och de förväntas mest vara feel good-filmer för stunden som inte ska göra några större avtryck. Men de är ofta mer än så. Tonåren är en tid där man försöker hitta sin plats i världen och acceptera den man är, och dessa filmer har potential att vara ett viktigt stöd i denna process. 

 

I samband med släppet av “Love, Simon” - som nyligen fick en spinoff i form av en TV-serie - för två somrar sedan var det flera som verkade ifrågasätta huruvida filmen egentligen “behövdes”. Svaret på detta är ja, likaså för en stor del av de andra filmer som hunnit komma ut sedan dess. 

 

Självklart hade många tonårskomedier en viktig betydelse och förmågan att göra avtryck redan för länge sedan. Jag minns att jag av John Hughes “The Breakfast Club” blev berörd av att se fem stycken väldigt olika ungdomar dela sina bekymmer med varandra, trots att det då hade gått mycket lång tid sen dess utkomstår. Det är en film som sätter igång många tankar, och om jag själv hade varit tonåring på 80-talet hade filmen troligtvis satt en extra stark prägel på min ungdom. 

 

 

I många av de lite äldre filmerna finns det däremot något som skaver, och som gör att filmerna kanske inte blir en lika stor trygghet för alla. De tonåringar vi ser i centrum är för det mesta vita, straighta cispersoner, och när något annat förekommer reduceras det ofta till stereotyper eller någonting för publiken att skratta åt. När vi ser film har vi överhuvudtaget ett behov av att se oss själva representeras på något sätt, och i detta fall det många som inte görs rättvisa. Självklart finns det massor av tonåringar som identifierar sig själva som ovanstående, men även andra ska få chansen att se sig själva skildras på ett seriöst och genuint sätt. 

 

Just “Love, Simon” fungerar bra som ett exempel på ett viktigt tillskott till genren. Publiken fick här möjligheten att skratta - och känna en hel del andra känslor - tillsammans med den homosexuella huvudpersonen, istället för åt denne. Många tittare, både yngre och äldre, kunde känna igen sig själva på ett sätt de sällan fått göra innan. Just detta är en mycket fin upplevelse - ni som själva varit med om det förstår vad jag menar.

 

Att filmen kom från ett större bolag var också viktigt i sig, då det öppnade möjligheten att nå en ännu större publik. Det handlar nämligen inte enbart om att personer ska känna sig representerade, utan även att uppmärksamma dessa ämnen för övriga tittare. 

 

 

Sedan dess har listan på viktiga och värmande filmer fortsatt att utökas. Utöver kärleksrelationer, vilket ofta är det som sätts i centrum, har vi samtidigt fått se skildringar av många andra teman som också är relevanta i denna del av livet. Vi har bland annat sett “Lady Bird” lägga fokus på familjerelationer och klass, “Booksmart” på vänskap, och den autentiska och relaterbara “Eighth Grade” berörde självförtroende och behovet att passa in, med en något yngre huvudperson än vi är vana vid i fokus. 

 

Listan kan fyllas fortsätta att fyllas på mycket mer än så, däribland med den pågående “Till alla killar”-trilogin, detta årets “The Half of It”, samt den fina “Hearts Beat Loud” (som nyligen släpptes på Netflix) för att nämna några enstaka. Dessa filmer, tillsammans med flera andra, har lyckats representera många olika identiteter, samtidigt som de fångar de problem och triumfer som de allra flesta kan relatera sin egen ungdom till.

 

 

Fler genuina och mångfaldiga skildringar som berör och underhåller tillkommer idag ständigt, och får för all del fortsätta att göra det utan något stopp. Självklart kommer det finnas filmer där vissa tittare inte kan känna igen sig själva mycket alls. Samtidigt kan samma film däremot få någon annan att känna sig mer sedd än någonsin tidigare.

 

Personligen kommer jag, även om jag nu har lämnat tonåren bakom mig, att fortsätta ha en svag punkt för filmer som dessa, och de känslor de har en förmåga att framkalla. Med det sagt ser jag själv definitivt fram emot alla kärlekshistorier, vänskapsskildringar, frukostklubbar och annat som framtiden har att ge.