"Film är bäst på bio” lyder min lokala biografs slogan. Vi visar allt - block busters, smala filmer, dokumentärer, inspelade uppträdanden, konstfilmer och operor. Eftersom film är bäst på bio. Bortsett från musik, som är bäst live. Men musikbiografier är bäst på bio. Mycket bättre än i bok och på teven hemma – och jag kommer lista alla anledningar varför!
Den senaste tiden har det släppts flera musikbiografier, eller biopics (biographical pictures) på film. Jag (som varit aktiv i min lokala biograf i tjugo år. Whaaat? Är jag gammal? Nej, jag började min biokarriär redan som tidig tonåring) upplever att den kategorin har ökat, både i utbud och efterfrågan.
Musikbiografier tar redan kända namn och gör dem större. Vi gillar det eftersom det humaniserar kändisen - Den är en människa precis som jag. Vem vill inte veta smaskiga detaljer ur sin idols liv? Eller sin anti-idol för den delen. Kända namn säljer, andra kända namn ser det och gör egna biografier. Och vi snaskar i oss godbitarna.
Och nu kommer det mer och mer till biograferna. Oavsett om jag gillar artisten eller inte så är det intressant att få en sneakpeak ur dess liv. De flesta biografier är från icke-svenska artister, av den logiska anledningen att Sverige är bara en liten del av världen. Vilket ofta gör originalspråket till engelska. Översättningar kan vara ... tveksamma.
Men dagens språkkunskaper, särskilt i bild och ljud, har utvecklats till att i princip alla svenskar kan se engelska serier och filmer utan problem. Men de flesta plockar inte upp den engelska boken och läser. Det är lättare att titta, att få allt uppspelat framför sig.
Häromveckan visade vi “Priscilla”, som är baserad på memoaren “Elvis and me” av Priscilla Presley. Boken sålde i över 820 000 exemplar, läser jag i löst grundade källor på google. Jag antar att det är fler än 820 000 personer som har sett eller kommer att se filmen. Hur kommer det sig?
För det första – Mänsklig snålhet. En film på bio kostar ungefär som en halv bok. Vinst!
För det andra – Upplev med dina sinnen! En musikbiografi på bio tillfredsställer många fler sinnen än en bok. Hur är det ens möjligt att skriva om ett musikliv på ett levande sätt i en bok?
Svar: Det är inte möjligt. Jag har försökt. I bästa fall har läsaren fantasi och förmågan att se mentala bilder. (Inget för dig med afantasi, med andra ord). Men det går ändå inte att mäta sig med det magnifika i att se det på film. Höra musiken, artistens speciella sätt att uttrycka sig, se färgerna, känna stämningen.
Har ni förresten sett musikbiografin om Bob Marley – “Bob Marley: One Love“? Den har fått halvtaskiga recensioner, men ändå har rätt många sett den. Jag har inga exakta siffror där heller, jag kör på gissning utifrån antalet ratings på IMDB (12 000, jämfört med "Priscillas" 28 000 eller "Bohemian Rhapsody", som visserligen funnits i fem år, 587 000). Hur mycket skulle boken sålt om den blivit skriven istället för filmad? Knappast lika mycket.
En skulle kunna påstå att "Bohemian Rhapsody" startade hypen av musikbiografier på film. Visst kom det filmer innan också, men biografin om Queen fick genren att slå igenom. Storslagna publiksiffror och en ökad efterfrågan leder till ökat utbud. Sedan dess har vi kunnat följa, typ alla, kända människors liv ännu intimare. Och ändå finns det fler att porträttera, trenden bara växer. Tar det inte slut på intressanta musiker snart? Vi har redan haft flera premiärer i år och fler är på gång. Snart kan vi följa Amy Winehouse (april), Michael Jackson (april nästa år), Gyllene tider (juli), och det spelas in 4 filmer om Beatles - en för varje bandmedlem (2027).
För det tredje – Man sparar tid. Det beror visserligen på hur snabbt du läser, men nog tar det längre tid att läsa en bok än de två timmar en genomsnitts biopic tar. Vad gör du med all tid du sparar från att se biografierna på bio istället för att läsa dem? Själv ser jag en till film.
För det fjärde – Man slipper fantisera själv. Hör till viss del ihop med upplevelsen, men hur skönt är det inte att slippa tänka? Genom att se på musikbiografin behöver jag varken fantisera ihop bilder, fundera på hur låten lät, eller bli förvirrad av platser och personer som inte make sense för att jag läste fel. Jag ska snart iväg och se “Filmen om Kal P Dal”. Jag vet ärligt talat inte vem det var, men jag har tid insparad sen jag såg “Priscilla” istället för att läsa “Elvis and me”.
Johanna Sundin
