Jag har under hela mitt liv sett på Eurovision, och har bara kommit att älska det mer och mer.
Mina favoritår är perioden mellan 2015-2017, men några guldklimpar går det att hitta typ alla år. Jag lyssnar givetvis på låtarna så fort de avslöjats till tävlingen, och reflekterar huruvida de andra deltagarna i national-tävlingarna - andra länders version av Melodifestivalen - borde vunnit istället.
Även på min fritid när det inte är Eurovision-säsong så finns ju alltid Spotify - där jag har flera roliga listor. Så att säga att jag var taggad på Eurovision 2024 - som dessutom hålls i Sverige efter Loreens magnifika vinst med "Tattoo" - är en underdrift.
Så när jag i takt med att låtarna släpptes lyssnade igenom dem, började fråga mig själv: "när kommer de bra låtarna?". Men de kom aldrig. Däremot visar erfarenheten att rätt så ofta kan Eurovision-bidrag ta lite tid innan man fastnar vid dem, så jag tänkte att jag kanske skulle tycka om dem gradvis mer när jag lyssnade vidare.
Nu har semifinalerna varit, och jag har till och med sett showen live (såklart att jag inte missar möjligheten nu när det är i Sverige!). Andra semin var mycket bättre än den första i mitt tycke, men jag är osäker på om särskilt många - om någon - hamnar i mina Spotify-listor. De var mediokra som bäst - med kanske något undantag - och riktigt kassa som sämst.
För att börja i en positiv anda i en annars kritisk krönika måste jag dock erkänna hur mäktigt det var att se Eurovision live. Jag fick en selfie med Edward af Sillén, sjunga i micken på allsång och samtidigt snacka med Malin Åkerman, dansa bredvid Petra Mede, och bli filmad på storskärm när jag vibe:ade till Diggi-Loo Diggi-Ley. För att nämna något annat så var ljussättningen bättre än många tidigare år, och det märks att bidragen använde det fullt ut.
Det är värt att nämna att även om mitt fokus i denna krönika ligger på låtarna är det ju värt att nämna att de komplicerade situationerna med hotnivån mot evenemanget och så vidare inte direkt hjälper festkänslan… Med det sagt: Låt oss se vad vi har att göra med i finalen då.
Irland skickade låten “Doomsday Blue” av Bambie Thug. Bidraget är extremt mörkt och innehåller flera förbannelser och ritualer. Såklart är jag medveten om att liknande bidrag har sänts - exempelvis “Lord of the Lost” och “Hatrið mun sigra”. Men detta är riktigt, riktigt illa.
Numret avslutas med texten “crown the witch”. Jag har utbildning i religionsvetenskap och kan inget annat än säga att numret utan tvekan är ren satanism. Och det hör inte hemma i showen. Jag bryr mig faktiskt inte alls om ifall produktionsdesignen ser snygg ut eller vad som helst om det är satanistiskt. Låt oss inte glömma att det faktiskt också finns barn som ser på Eurovision.
Norges bidrag är “Ulveham” med artisten Gåte. Inte alls på samma nivå som Irland, men ändå ett bidrag som bara kändes skrikit och som dessutom handlar om mörk magi. Den är unik och jag respekterar ändå folk som tycker om låten, men det är sorgligt hur många dåliga låtar som tävlar.
En av de värsta sakerna med låtarna i år är hur tråkiga många är.
Serbiens “Ramonda” är definitionen av en toalettpaus. Jag skulle vara chockad om Portugals “Grito” inte är skriven av ChatGPT. Du kan definitivt ta en liten tupplur under Sloveniens “Veronika”. En del av Luxembourgs bidrag “Fighter” är mörklagd så man knappt ser något (tacksamt nog?) och resten kompenseras med eld som ska distrahera från en svintråkig melodi.
Österrike skickade “We Will Rave” - vilket definitivt inte är något jag gör till den låten. Techno-inspirationen får mig bara att vilja sänka volymen och sluta se artistens ålderskris på scen.
Och detta var bara från finalen. I semifinalerna önskade jag praktiskt taget att artisterna skulle lämna scenen så fort de kom på, så de kunde göra plats för andra som faktiskt hade något att bidra med. Det heter ändå att länderna skickar ett “bidrag”.
Majoriteten av låtarna är alltså bara extremt medelmåttiga och inget särskilt minnesvärt. Ingen är en ny Loreen, Käärijä, Sam Ryder, Chanel, Måneskin, Daði Freyr, Duncan Lawrence, eller Mahmood. Listan kan göras lång. Det brukar finnas i alla fall 5 stycken bidrag jag tycker förtjänar vinsten. 2024 är inget Eurovision-år att minnas. Visserligen brukar hälften av bidragen i finalen vara rätt mediokra, men i år så är hälften helt enkelt kassa.
Petra och Malin förtjänar dock berömmelse. De båda gör ett grymt jobb, men framförallt Petra fortsätter att leva upp till sin status som Eurovision-legend. Detta är hennes tredje gång som programledare, och även om det hittills inte slagit hennes insats 2016, så har ju finalen ändå inte varit än.
Så som en sista positiv ton listar jag nedan fem stycken personliga favoriter från årets bidrag, som kan vara värda lite extra uppmärksamhet ikväll:
De 5 bästa låtarna i Eurovision-finalen 2024
● Slimane - Mon Amour (Frankrike)
● Joost Klein - Europapa (Nederländerna)
● Baby Lasagna - Rim Tim Tagi Dim (Kroatien)
● Nemo - The Code (Schweiz)
● Silia Kapsis - Liar (Cypern)
● Joost Klein - Europapa (Nederländerna)
● Baby Lasagna - Rim Tim Tagi Dim (Kroatien)
● Nemo - The Code (Schweiz)
● Silia Kapsis - Liar (Cypern)
Som tur är så gör Eurovision det väldigt tydligt att musik är ytterst subjektivt, så flera av er kommer kanske inte alls uppskatta de ovan nämnda (Cypern är till exempel en vattendelare). Och jag menar, de semifinalister som lyckades få en plats på kvällens final har ju blivit framröstade av folket (ingen jury i semin alls i år). Så uppenbarligen finns det folk som tycker om låtarna.
Själv skulle jag bara skylla på bristen på nyttig konkurrens - men ändå. Den som är tippad att vinna är just nu Kroatien, men det är ett år av oklarheter så ingenting är givet.
Trots att många av låtarna inte når upp till tidigare års kvalité så är Eurovision alltid en underhållande show. Nu är det bara att vänta och se hur finalen går.
Vad tycker du om Eurovision-bidragen? Håller du med mig att tidigare år har varit starkare? Vilket är ditt favoritbidrag i år - eller någonsin? Kommentera gärna!