En del spoilers förekommer, så om du inte redan har sett ”Den sista resan” ber jag dig återkomma till denna krönika efter att du gjort årets bästa biobesök!
”Vi är yngst här”, sa mamma, som nyligen fyllt 67, efter att hon kollat runt i biosalongen medan reklamen ännu rullade. ”Det gör inget att jag säger det högt, de andra hör ju ändå ingenting!”
Där och då kände jag den starkaste kärlek jag känt till min mamma på länge. Jag älskar henne till vardags, såsom familjemedlemmar oftast gör, men när hon säger något så fräckt är det omöjligt att inte älska henne lite extra. Får man lov att säga såna plumpa saker bara för att man gått och blivit pensionär? Isåfall ser jag fram emot livet som 60-plussare... Nåväl, ingen av gamlingarna i salongen reagerade på hennes kommentar så jag antar att mamma hade rätt om deras hörsel.
Känslan av samvaro växte sig sedan bara starkare, när vi båda satt där i biomörkret och lika delar grät som skrattade åt allt som hände under Lars, Filip och Fredriks roadtrip till södra Frankrike. Om jag ska försöka förklara känslan, var det som att vi inte bara tittade på deras resa, utan som att vi själva faktiskt åkte med. När till och med något så välplanerat som ett fejkat, franskt trafikbråk genomsyras av total äkthet, då är det inte längre bara en feelgood-film man kollar på. Nej, för då suddas gränsen mellan åskådaren och verket ut!
(Det lät ju jääävligt pretto, men så kändes det faktiskt!)
Vilka filmer lyckas med det, egentligen? Att få tittaren att känna sig delaktig på riktigt? Väcka ens inre och få en att känna sig manad att bli en bättre, mer empatisk människa? Inte många, vill jag lova. Eller snarare: inte någon, såvitt jag kan minnas.
”Avatar” försökte spela på mina hjärtsträngar med hjälp av 3D-brillor, men trots att jag fick Pandoras grönskande CGI-växter rakt i fejset samtidigt som det det var så hiiimla synd om det stackars Na´vi-folket, var James Camerons ”Pocahontas”-ripoff i grund och botten inget annat än rena fantasier. Hollywood-hittepå med Hollywood-budget. Gäsp!
Annat är det med Lars Hammar och hans smittosamma kärlek till Frankrike, hans ömma ord om Harry Belafonte och alla dessa inspelade (frispråkiga) kassettband fyllda av märkliga kostnadsredovisningar.
Medan de flesta filmer har ett lager av fake över sig, var ”Den sista resan” helt jävla äkta. Inte konstigt att känslorna tog över, när det faktiskt kändes som att jag fick följa med på Lars stora äventyr, ta ett djupdyk i relationen mellan far och son och sonens bästa vän (ja, även Fredrik Wikingsson har en betydande roll i allt det här, absurt nog! Framför allt ger han välbehövlig vilopaus till alla tårfyllda scener.)
Genom att vara äkta, lyckades ”Den sista resan” påminna mig om vad som faktiskt är värt något här i livet.
Mer eller mindre varenda person jag har pratat med de senaste dagarna, både kompisar och kollegor och familj, har fått höra om min och mammas oerhört starka bioupplevelse. De har sett glöden i mina ögon medan jag har berättat om denna o-t-r-o-l-i-g-a dokumentär, och jag har känt mig som rena Jehovas vittnet medan jag hållit på: budordet måste ut, för i helvete! Denna film måste ses av ALLA!
Ända sedan jag såg dokumentären har det inte gått en dag utan att någon scen från filmen har ploppat upp i huvudet, lämnat hjärnan och spridit sig som en varm känsla i hela kroppen. Här kommer ett axplock av de bilder som huserat inom mig de senaste dagarna: långskånken Fredrik som kryper in i den lilla orangea Renault 4:an och inte riktigt kan stänga dörren om sig (asgarv!), en skakig 81-årig Lars Hammar som trots Filips eviga försök inte lyckas skära ingredienserna till sin berömda Ratatouille (storgråt), och så vidare. ”Den sista resan” är fylld av berörande sekvenser.
När jag tänker på alla innerliga ögonblick i Filip och Fredriks - och Lars, framför allt Lars! - film, känner jag mig... hoppfull? Salig? Frälst som en soffhoppande scientolog? Jag vetefan, men jag välkomnar känslorna. Och med denna krönika vill jag att fler än bara pensionärer ska få upp ögonen för detta otippade mästerverk.
Som 33-åring känns det smått fantastiskt att få vara med om något som bäst kan beskrivas som ett ”uppvaknande”, att bli omruskad to the core och inse att Livet ska skrivas med stort L – oavsett hur gammal man är!
Bäst av allt är påminnelsen att det oftast är de små, personliga ögonblicken som gör livet så stort. Ett litet citat om stretchande araber, till exempel. Eller att gå och bikta sig hos en fransk präst, för att komma över ångesten som förföljt en sedan man svor åt den där taxichauffören för miljoner år sedan... För att inte tala om en mamma som högljutt säger att ”de andra hör ju ändå ingenting!” eller en pappa som vid något annat biotillfälle rökhostar så ljudligt (i en alldeles knäpptyst salong) att både jag och brorsan och farsan börjar garva åt hur mycket han låter, och sen garvar vi åt att vi garvar.
Sådana random, oförglömliga ögonblick har jag börjat tänka mer på, tack vare ”Den sista resan”.
Scenen som dock tog hårdare än alla andra, var videohälsningarna på stranden. Gamla elever som blivit vuxna, men som trots ett halvt liv sedan studenten fortfarande mindes Lars. Alla dessa vanliga människor som sa tack till en ovanlig gubbe som en gång hade varit deras lärare... Fyfan, mina kinder svämmade över som om jag hade doppat huvudet i den mest nedkissade delen av Medelhavet. Det var redan en riktig dunder-dokumentär, men just här blev det ren filmmagi!
Numera brukar jag oftast beundra det snygga kameraarbetet eller det välskrivna manuset när jag kollar på film, kanske imponeras av det grymma skådespeleriet eller få gåshud av den pampiga musiken. När jag såg ”Den sista resan” glömde jag totalt bort mitt vanliga ”filmtittar-tänk”, struntade helt i att analysera det jag såg och blev istället bara hänförd. Jag rycktes med av hur jordnära och äkta berättelsen kändes, hur personlig hela resan var. Återigen: hur vi i publiken verkligen fick följa med som extrapassagerare i den där trånga, trånga Renaulten.
Helt utan 3D-brillor! In your face, James Cameron!
Istället för att tänka på arbetet som måste ha legat bakom alltihop, satt jag bara där och kände allt som hände i filmen. Det var så jävla befriande att få uppleva det i sällskap av min mamma och ett dussintal pensionärer, att tillsammans få sitta och skratta och snörvla under det 1,5 timmar långa äventyret.
Från att Lars satt fångad i sitt egna sinne därhemma i Köping, fastklistrad i sin skinnfåtölj, viljelös och rädd för förändring. Till att i slutet faktiskt stå upp i skymningen vid den franska sydkusten, bredvid sin son, och be om att få stanna kvar där en liten stund till... Satan i gatan vilken vacker berättelse, kan vi alla få stanna en liten stund till?
”Den sista resan” är Filip och Fredriks finaste verk. Tack vare Lars, förstås. Utan Lars är Filip och Fredrik fortfarande en härlig duo, men med Lars blev de något mer. Gå och se den, för i helvete! Eller rättare sagt: gå och känn den.
