Jokern skapades för över 75 år sedan av Bob Kane, Bill Finger och Jerry Robinson och fortsätter än idag att vara en karaktär som många fascineras av. Ända sedan hans ikoniska debut i "Batman #1" från 1940 har han plågat den mörke riddaren med sina påhitt.
Av alla porträtteringar som har gjorts verkar många ha fastnat för att Heath Ledger gjorde den bästa prestationen som Jokern. Jag hävdar att det inte alls var så, utan förespråkar att Jack Nicholson gjorde ett mycket bättre jobb som Jokern, om man ser till live-action-adaptionerna. Jared Leto kan för övrigt dra åt skogen, då han inte är värdig att jämföras med dessa två.
Redo? Nu går vi igenom det steg för steg.
The suit makes the man
Kostymen är övergripande bättre i Tim Burtons film, då den är färgstark och verkligen syns. I Nolans filmer är det si och så med det där. Allt skakigt kameraarbete, det dåliga ljuset och pålagda filter gör att det är svårt att se vad som händer stundtals, framför allt Jokerns dräkt som ändå ska vara ganska färgstark i konstrast mot Batmans. Visst finns de traditionella färger lila och grönt där på Ledger, men det är inget argument att framföra att det är en bra dräktdesign om den inte syns så bra.
Dessutom är make-upen på Nicholson så mycket snyggare, då den är närmre den klassiska porträtteringen som är relativt genomgående i serietidningarna. Gillar man inte hur karaktären generellt ser ut i originalmaterialet och vill ha en massa ändringar för att de ska "se mer verkligt ut" eller "inte så serietidningsaktigt", då kanske man ska fråga sig om serietidningsfilmer är det man ska titta på.
Ett leende på läpparna
Jag fortsätter vidare på det ytliga temat. En ytterligare ytlig faktor, men något som tåls att tänka på, är att Nicholson använder flera prylar som Jokern gör, d.v.s. skrattgas och frätande syra från sprutblommor. Jokern använder nämligen många vapen som är byggda kring clown-temat; sylvassa spelkort som kaststjärnor, pruttkuddar som exploderar, pistol med en "PANG"-skylt etc. Skrattgasen har ju varit med från början exempelvis. Jag kan ge att spelkorten är med i "The Dark Knight" som faktiskt är en viktig karaktärspryl, men det är allt.
Det skulle ju gå att avfärda som "äh det där är ju bara saker, det gör honom inte till Jokern!" Fast nu stannar vi upp lite. Försök att argumentera för Batman på samma sätt. Skulle vi plocka bort hans bil, hans bataranger och ja kanske till och med hans dräkt – är det fortfarande Batman då? Svaret är ju ett rungande nej.
För en karaktär som skapats för ett visuellt medium som serier, är dessa attributer extremt viktiga att bibehålla för de hör till karaktären lika mycket som hans beteende. Men om vi för sakens skull exempelvis tar bort sminket och dräkten från Ledger och följer karaktären, så finns det inga drag som utmärker honom som Jokern. Han blir bara en vanlig terrorist. Men om du gör samma sak med Nicholson så är det tydligt att han fortfarande är Jokern.
Båda filmerna har några scener med detta som ni kan se exempel på nedan och det är uppenbart att Nicholson är Jokern trots att du inte ser hans vita ansikte, röda läppar och giftgröna hår i och med beteendet och gestikuleringar – vilket vi kommer till nu.
Ett stört psyke
Jokerns beteende är komplext och har gått igenom många faser genom åren, men en sak som konstigt nog brukar ta fäste är att Jokern skulle vara en psykopat. Det är han inte. En psykopat är en person som är oförmögen att känna ånger eller empati. Detta kan dock Jokern.
Ledgers variant skulle vara ett försök att ta karaktären närmare till en psykopat, vilket gör att karaktären förlorar en stor del av sin nyans. Jokern kan känna hat, kärlek, lust, vara ledsen, genuint glad och till med rädsla – men på sitt eget skruvade sätt. Just att han kan göra detta (förstå andra människor), gör att han kan manipulera dem mycket lättare.
Nicholsons tolkning gör detta i vissa avsikter då han vill få en personlig upprättelse för att maffian vände honom ryggen, han vill få till det med Vicki Vale och han är genuint irriterad och arg för att Batman hela tiden kommer och stör hans roliga – samt det faktum att Batman är ansvarig delvis för hans skapelse. Tittar man på Ledgers, så är den ensidig, just på grund av att det enda han kan och vill är att driva igenom sin poäng. Visst så ligger hans karaktär mer åt det håll som Jokern var från allra första början, men där var inte karaktären perfekt ännu.
Vissa karaktärer görs helt rätt från början – medan andra behöver gro och finslipas lite grann innan de verkligen nått sin fulla potential. Så var fallet med Jokern i min mening och han nådde sin kulmen under 70-talet i serietidningarna (eran som kallas för "the bronze age" i serietidningsvärlden) – den variant som Nicholson mest liknar.
Jokern ska med andra ord vara fånig just för att det gör honom mer oberäknelig och det är helt enkelt inte Ledger. Nicholson porträtterar i sin tolkning svängningarna i humöret mycket bättre, ena stunden kan han vara charmig och trevlig och föra ett vanligt samtal, för att i andra stunden svänga om och får den där galna blicken som visar på att vad som helst kan hända.
Tittar man på Ledgers tolkning, så är den som med det mesta i Nolans filmer – ultraseriös och ultraviktig och naturligtvis jätteond och farlig, samt fasligt förutsägbar. Det är ju bra på sitt sätt, men när det är det som den övervägande vikten läggs på, blir det helt fel. Att karaktären var mörk i sin linda det stämmer ju absolut, men även där fanns glimten i ögat hos en skämtare, som gick förlorad i Ledgers version.
Likaså är Nicholsons skratt är bättre, då det är tydligare och mer nyanserat och används på samma överdrift som seriefiguren gör. Ledger skrattar nästan ingenting alls, vilket är konstigt för en karaktär som ofta tituleras "The Man Who Laughs" och när Ledger väl gör det, känns det inte som ett riktigt skratt ens utan mer ett forcerat kackel. Skrattet är ett karaktärsdrag, som kanske visserligen tillhör de mer ytliga, men är inte destå mindre viktig för det.
En mångfacetterad galning
Den överdrivet seriösa tonen i "The Dark Knight" ger visserligen ett visst gravitas, men filmen tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det finns liksom ingen chans att Jokern (eller någon för den delen) gör något ”löjligt” då allt ska vara så seriöst i Nolan-filmerna – det är helt enkelt inte samma risktagande som Tim Burton, utan snarare en ganska säker väg att gå.
Kanske är tonen mer inkonsekvent i "Batman" och stundtals lite väl löjlig, men hellre det än inget alls. Humor eller lite lättsammare delar måste nödvändigtvis inte vara dåligt eller plojigt, utan kan balansera upp en films takt och ge en nödvändig andningspaus. Ett exempel på när det löjliga gör till överdrift är ju i kalkonfilmen "Batman & Robin", så det gäller att få till balansen som sagt.
Nicholson har flera scener med lättare ton som sticker ut i filmen, vilket gör att hans scener blir såpass minnesvärda – ett självklart medvetet val från regissörens sida. Balansen mellan den urfjantige clownen som spelar över och den skrattande galningen som mördar utan att tänka är det som gör Jokern till den han är. Ledgers är alltså ganska endimensionell då den bara visar en sida av spektrumet – Jokern har flera.
Nicholson tilltalar också en bredare publik i och med hans mer varierade porträtt, det finns en balans där som gör att både vuxna och barn kan se och uppskatta filmen, vilket inte är helt lätt. Men det lyckas.
Döm efter insatsen
Sedan kommer vi till den punkten att många älskar att dra upp ur rockärmen som ett sorts slutgiltigt argument till varför Ledgers porträttering är så bra: Hans beteende utanför filmen. Vad han nu gjorde eller inte gjorde vid sidan av inspelningen ska inte påverka hur man ser på Jokern i filmen. Mycket av hypen kring honom är tyvärr de så kallade förberedelserna han gjorde inför rollen, samt det faktum att han dog innan filmen släpptes. Det har inget att göra med rollen. Ryktet att rollen tog livet av honom är sedan länge förnekat, utan som jag förstått det var Ledger snarare glad och stolt över att få spela en sådan ikonisk karaktär.
Att Ledger också fick en massa skit innan filmen och sedan "överraskade" alla med att han "ju faktiskt kan skådespela" ska heller inte tas in i bedömningen, då jag alltid förväntar mig att en skådespelare som får en roll, ska spela den rollen bra. Det är ju deras jobb.
Nicholson som också hade roligt att spela Jokern, för att inte tala om den storkova som han sedan tjänade på filmen, tog verkligen ut svängarna maximalt. Han skruvade upp knäpphetsfaktorn till 12 och slutade inte, precis som Jokern. Och han gjorde inget speciellt vid sidan av filmen för att göra den rollen, han är helt enkelt en bra skådespelare som kan göra sitt jobb.
"The Killing Joke" har ofta citerats som en inspiration till Ledgers porträtt i "The Dark Knight" samt Jokerns första framträdande från 1940. Problemet här är att "The Killing Joke" inte är en speciellt bra Batman- eller Joker-historia. Det har dess författare, Alan Moore, sagt vid ett flertal tillfällen och jag håller med. Dessutom borde man hänvisa mer till "The Long Halloween" som huvudinspiration för filmen, då den fokuserar på Harvey Dents förfall och samarbetet mellan honom, Batman och Gordon.
"The Dark Knight" hade i min mening blivit en bättre film om de hade gjort en mer korrekt adaption av den och minskat Jokerns roll. Där är dessutom Jokern bra. En av skaparna till Jokern, Jerry Robinson var visserligen rådgivare till Christopher Nolan men det känns som att han inte riktigt visste karaktärens essens ändå, då karaktären inte hade nått sin definitiva version vid skapelsen.
Skämtsamt småprat
Heath Ledgers one-liners kan måhända vara viktigare för handlingen och den övergripande tematiken för sin film, men Nicholsons är mer minnes- och citatvänliga. I "The Dark Knight" är det citatet ”Why so serious?” som blivit ikoniskt och som alla kan, men den är inte i närheten av klassen av levererandet av Nicholsons ”You wouldn't hit a guy with glasses, would ya?” när han plockar fram ett par glasögon och sätter på sig dem mitt under ett slagsmål med Batman. Det är verkligen Jokern i ett nötskal.
Er urval av Nicholsons greatest hits från "Batman" inkluderar:
"This town needs an enema!"
"Winged freak... Terrorises... Wait 'til they get a load of me."
"Have you ever danced with the devil in the pale of moonlight?"
"He stole my ballons!"
"Never rhub another mans rhubarb!"
"Where does he get those wonderful toys?"
"Haven't you ever heard of the healing power of laughter?"
"I know what you're saying: 'Where can I get these fine items?' Well, that's the gag – chances are, you bought 'em already!"
Vad som exakt är improviserat av respektive skådespelare eller skrivet av manusförfattare kanske inte ska vägas in, (har för mig att Ledger gjorde scenerna med videokameran helt själv) men just sättet som Nicholson levererar de här fraserna är så perfekt. Inte några konstiga röster eller tillgjort sätt att prata – han bara säger dem och det låter som det ska göra.
Ledger valde däremot en konstig väg att gå med rösten. Han pratar väldigt mumligt och tillgjort i filmen. Innan Ledger kunde skådespelare spela superskurkar utan någon alltför fånig tillgjord röst. Ta en titt för skojs skull bara på hur superskurkarna var i filmer innan "The Dark Knight" och sedan efter – det är ganska slående inte sant? Ifall Ledger hade sagt sina repliker på ett mer Joker-aktigt sätt hade det säkert låtit mycket bättre (jag har valt att inte ta upp Mark Hamill i diskussionen, men det finns en video på Youtube där Mark Hamill just säger ”Why so serious” - kika på den.)
En riktig lustigkurre
Som ett sista argument så är det också det som jag tycker är mest avgörande. Ledger är inte rolig i sin tolkning. Verkligen inte rolig överhuvudtaget. Scenen med pennan är kanske den som många refererar till och tycker är rolig, vilket den förvisso kanske är – men tänk då på att det är egentligen den enda scenen, i en två och en halv timmar lång film, där Jokern drar ett skämt, vilket är helt absurt egentligen.
Och är inte Jokern rolig, då har man missat målet ordentligt. Hur uppenbart rolig Nicholson faktiskt är som Jokern är syns i denna briljanta scen:
Det är också något oerhört skrämmande tycker jag med Jokerns skrattgas. Att den faktiskt får folk att bokstavligen skratta ihjäl sig. Gasen är en stapel från serierna som jag finner essentiell för Jokern, som också var tydligt frånvarande i "The Dark Knight". Hur coolt hade det inte varit i den filmen om till exempel Commisoner Loeb hade skrattat sig själv till döds istället för att bara dö av vanligt gift/syra?
Till sist vill jag bara säga att Ledgers skådespelarinsats är bra och han spelar en intressant karaktär, som kanske bättre passar för den filosofiska poäng "The Dark Knight" vill driva fram – men det är inte Jokern.
I slutändan spelar det ingen roll hur bra skådespelarinsats Ledger än gjorde, för karaktären han spelade var inte Jokern – vilket ju är hela poängen med att göra en adaption, den ska göras korrekt. Och ja det är klart att det kan göras olika tolkningar av karaktären, annars sker ju inga förbättringar som jag sagt innan, men en viss essens får liksom inte gå förlorad bara för att det ska tolkas om. Det är så mycket av Jokern som tagits bort i "The Dark Knight" att det helt enkelt inte är han.
Hatar jag Heath Ledger? Verkligen inte, jag tycker han var en bra skådis, redan innan han gjorde "The Dark Knight".
Gillar jag "The Dark Knight"? Ja det gör jag, men den är inte i närheten av så fantastisk som många tycker. Av Nolans Batman-trilogi är "Batman Begins" klart bäst, men det får bli en diskussion för en annan gång!
Jack Nicholson eller Heath Ledger - vem gjorde Jokern bäst enligt er? Tyck till i kommentarerna.
