Det har hänt en hel del sedan brorsorna Lumière 1895 visade spektaklet som var den allra första biofilmen. Då var det arbetare som lämnade en fabrik men för en publik som aldrig sett på maken var det revolutionerande. Idag skakas biograferna återigen. De rent ut sagt skakar – inte av ljudsystemen, utan av skrikande ungdomar. ”Minecraft” är den största filmen på bio i år och ser ut att slå fler rekord om det fortsätter i den här takten.
Filmen som har fått minst sagt ljumma recensioner har blivit en oväntad scen för något som mer känns som ett rave än ett biobesök.
Allt kretsar kring en replik: ”Chicken jockey!” Det kanske låter oskyldigt, men i salongen exploderar det. Publiken – ofta bestående av barn och unga – skanderar i kör, kastar popcorn, dansar i gångarna och spelar in TikToks under visningen. Det är inte längre en film – det är ett fenomen.
På sociala medier pumpas klipp ut med hashtags som #ChickenJockey och #MinecraftTheaterReaction. Biovisningen har blivit ett live-event, ett communitycenter, där själva filmen bara är kuliss för spektaklet som är publiken. Det är ”The Rocky Horror Picture Show” för Gen Alpha. Det är ”The Room” – för gamers i grå mjukisbyxor med muddar.
Den naturliga frågan är: Vad är det som försiggår? Är det bara hets? Skadegörelse? Ett sökande efter virala ögonblick? Eller är det faktiskt något djupare – ett behov av gemenskap, en kollektiv upplevelse, en hunger efter något som känns på riktigt. Här, nu, tillsammans.
För en generation som växer upp mitt i algoritmernas grepp, där allt delas men inget riktigt känns på allvar – kanske är biografen ett av det sista rum där man får vara en del av en livs levande ritual.
Det går inte att undgå problematiken i kaoset. Vissa biografer rapporterar om stök, vandalism och föräldrar vet bokstavligen inte om de ska skratta eller gråta. Biografkedjor runt om i världen har börjat förbjuda obevakade minderåriga från att se filmen. Är det här slutet på filmkulturen som vi känner den – eller början på något helt nytt?
Interaktiva filmvisningar som Tommy Wiseaus kultförklarade ”The Room” är omåttligt populära. Skådespelaren Greg Sestero, som i filmen spelar Mark, försörjer sig på att resa runt världen och presentera filmen för maniska fans. Plastskedar kastas mot bioduken varje gång en sked dyker upp på duken (de som vet, de vet). Repliker ropas ut med emfas och ”Meanwhile in San Francisco” är ett mantra som publiken i kör ropar ut.
”The Rocky Horror Picture Show” lever kvar på biodukarna över 50 år efter sin premiär – just därför att publiken gemensamt kastar ris, sjunger med, ropar repliker i förväg och klär ut sig.
Jag tycker inte att det här är något vi borde se som ett problem – ja, nackskott på idioter som drar med sig levande kycklingar in i salongen och kastar slushies på duken, men en ny film som publiken kan engagera sig i? Jag säger: KUL!
Vi måste acceptera att fenomen förändras, och att biografkulturen kanske måste rucka på vissa saker för att överleva.
På biografen där jag jobbar är både föräldrar och unga nöjda – och alla sköter sig. Så det så. #ChickenJockey
Daniel Bradshaw