Året är 1981. Skräckfilmen ”Evil Dead” släpps lös på biograferna och chockar filmvärlden. Sällan - om aldrig - hade man sett sådan rolig, blodig, galen och framför allt stilsäker splatterkomedi. Regissören/manusförfattaren Sam Raimi får välförtjänt all ära och världen har fått en ny, färsk och spännande filmskapare att följa.
Året är 2022. Raimi släpper ”Doctor Strange in the Multiverse of Madness”, sin första film på nästan tio år (inspelningen avslutades 2021) efter 2013 års ”Oz the Great and Powerful”. Det blir också hans comeback i superhjältegenren efter han avslutade sin ”Spider-Man”-trilogi med den inte helt hyllade ”Spider-Man 3” 2007.
Sam Raimi har tveklöst inte bara en av de mest spännande karriärerna bland Hollywoods regissörer men också en påtagligt lekfull stil som återfinns om än ibland mer subtilt i hans senare verk. Han har inte heller varit rädd för att mellan skräck- och superhjältefilmerna våga pröva andra genrer, som underskattade noir-thrillern ”En enkel plan” eller baseball-dramat ”For Love of the Game”.
Benedict Cumberbatch som zombie-Doctor Strange.
Nu kan Marvel-publiken återigen skatta sig lyckliga när Raimi bidrar till superhjältejättens franchise men sin häftiga stil, denna gång i andra filmen om Doctor Strange. Och visst passar Raimi för denna typ av genre då han inte bara mer än sällan framgångsrikt kombinerar smittsam humor med iögonfallande action. Men även hans vilda lekar med kameravinklar och bildutsnitt tillsammans med våldsam slapstick skapar något så nära som en levande serietidning, något vi redan såg i hans gamla kultfilm ”Darkman” (1990). Här finns också tacksamma ekon av hans skräckbaserade bakgrund, något jag har all beundran för.
Men jag som ivrigt följt Raimis karriär sedan starten ser dock nostalgiskt tillbaka på hans ”Evil Dead”-filmer och saknar den där barnsliga berättarglädjen inom renodlad skräck och splatter. Första ”Evil Dead” var banbrytande inom genren skräckkomedi och även om denna subgenre inte är helt utrotad så har den definitivt blivit mindre och mer anonym. Skräckindustrin saknar knappast titlar mellan sina evighetslånga franchises och enstaka originalfilmer. Men en ny ”Evil Dead” har vi inte sett på länge.
Det närmaste vi kommit trilogin (vars del II och III, "Army of Darkness", var minst lika underhållande) var när Raimi oväntat men väldigt välkommet återvände till genren med den ljuvliga ”Drag Me to Hell” (2009). Här bevisade Raimi att han kan leverera den härligt äckliga gegg-splatter och humoristiska skräck vi blev bekant med i ”Evil Dead” även med en ordentlig budget och större studio i ryggen (även om långvariga samarbetspartnern Robert Tapert producerade liksom med ”Evil Dead”). Det var den magnifika drogliknande upplevelsen från den typ av skräck vi saknat, samma upplevelse som superhjältefansen får dagligen. Att Raimi strösslar skräckmoment i "Doctor Strange"-filmen blir en påminnelse om vad han kan leverera.
Raimi på inspelningen av "Evil Dead II".
Kruxet ligger troligen i respekt snarare än pengar. Inte för att beskylla Raimi för att sälja sin talang till stora filmbolag för superhjälte-pengar - till skillnad från andra regissörer (inga namn nämnda) så injicerar han faktiskt sin karaktäristika stil i storfilmerna han gör. Kanske handlar det snarare om integritet, att han inte vill göra skräckfansen besvikna och endast återvända till genren när han har en bra film. ”Drag Me to Hell” var en fullträff och det är faktiskt lite förvånande att den med sin ekonomiska framgång inte fått en uppföljare - men om man ser tillbaka på Raimis karriär så är det på något sätt logiskt.
Det återstår att se när - och om - Raimi ger oss en ny ”Evil Dead” eller ”Drag Me to Hell” en vacker dag. Men så länge han inte överger sin personliga stil så ska man inte klaga. Åtminstone så bidrar han till skräckgenren som producent med sin Ghost House Pictures som bland annat gjort ”The Grudge”-filmerna, ”Don’t Breathe” och ”Crawl”. Men nu när superhjältepubliken återigen fått sin dos Raimi så håller jag tummarna för att vi skräcknördar snart får vår.
