Netflix, HBO Max, Disney+, Paramount+, Amazon Prime Video, Viaplay, Cineasterna... Listan på streamingtjänster vi idag har tillgång till fortsätter mycket längre än så. Konstant utökar de sina utbud med både nya och äldre titlar, och flera, inte minst den förstnämnda, pumpar ut egna produktioner med mycket lite andrum mellan släppen. Djungeln av innehåll blir bara större och större, tätare och tätare.
Jag är ofta försiktig med att hålla med om att saker var bättre förr, och detta är inget undantag. Det är lätt att gå vilse i streamingdjungeln, men när man väl kommer rätt finns där många skattkistor att hitta. Jag må stå fast vid att de bästa filmupplevelserna sker i biomörkret, men tack streamingtjänsterna hade jag med stor sannolikhet inte kunnat se många av de filmer jag älskar, och utan internets förtjänst hade jag kanske inte ens upptäckt dem.
Ett oändligt utbud fullt av guldkorn bör främst stärka filmglädjen, men det har nått en nivå där det blir en väldigt hektisk process att försöka se allt man vill.
Jag är ofta försiktig med att hålla med om att saker var bättre förr, och detta är inget undantag. Det är lätt att gå vilse i streamingdjungeln, men när man väl kommer rätt finns där många skattkistor att hitta. Jag må stå fast vid att de bästa filmupplevelserna sker i biomörkret, men tack streamingtjänsterna hade jag med stor sannolikhet inte kunnat se många av de filmer jag älskar, och utan internets förtjänst hade jag kanske inte ens upptäckt dem.
Ett oändligt utbud fullt av guldkorn bör främst stärka filmglädjen, men det har nått en nivå där det blir en väldigt hektisk process att försöka se allt man vill.
För varje intressant film som bockas av på min lista tillkommer minst fem nya, och att konsumera en film om dagen räcker inte på långa vägar för att hänga med. Många titlar förblir en punkt på den där listan, mycket längre än de förtjänar, och orden “så många filmer, så lite tid” har aldrig känts så smärtsamt sanna.
I grunden är den främre fördelen med streaming att kunna se vad som helst, när som helst, men det blir svårt att vara helt spontan. Istället krävs nästan ett helt planeringsjobb, där inte bara biobesök ska få plats i schemat, utan även veckans nya streamingpremiärer, eller den där klassikern som ska plockas bort nästa dag. Just nu räknar jag till över 150 filmer i mina watchlists hos diverse streamingtjänster, och det är bara att acceptera att några kommer missas.
Stressnivån på tv-fronten är inte lägre. Att se några enstaka serieavsnitt känns ofta lättare än att ta sig an en film, men att ständigt påbörja nya serier kräver mer. För att exemplifiera har jag fortfarande inte gett mig in ordentligt i ikoniska “Sopranos” (hemskt pinsamt, jag vet), men steget känns svårare att ta när det samtidigt finns mängder av filmtitlar jag hade sett helst igår, förra månaden, eller till och med förra året.
I grunden är den främre fördelen med streaming att kunna se vad som helst, när som helst, men det blir svårt att vara helt spontan. Istället krävs nästan ett helt planeringsjobb, där inte bara biobesök ska få plats i schemat, utan även veckans nya streamingpremiärer, eller den där klassikern som ska plockas bort nästa dag. Just nu räknar jag till över 150 filmer i mina watchlists hos diverse streamingtjänster, och det är bara att acceptera att några kommer missas.
Stressnivån på tv-fronten är inte lägre. Att se några enstaka serieavsnitt känns ofta lättare än att ta sig an en film, men att ständigt påbörja nya serier kräver mer. För att exemplifiera har jag fortfarande inte gett mig in ordentligt i ikoniska “Sopranos” (hemskt pinsamt, jag vet), men steget känns svårare att ta när det samtidigt finns mängder av filmtitlar jag hade sett helst igår, förra månaden, eller till och med förra året.
I slutet av dagen finns inte heller alltid energin att ge en film hela sin uppmärksamhet. Men man ser den ändå, för att inte hamna efter ännu mer i planeringen, dock med följden att upplevelsen inte blir en lika stor njutning som den egentligen hade kunnat vara. Istället för ett nöje blir filmtittandet nästan bara en annan punkt på dagens att göra-lista – en rätt sorglig situation för den som har sett film som den främsta chansen att fly från just vardagens stress.
Möjligen är det så att jag överdriver, om vad som trots allt bara är ett i-landsproblem. Kanske borde jag inte stressa så mycket redan nu, när jag förhoppningsvis har många år kvar i livet, eller klandra mig själv för allt jag inte haft möjlighet att se än. Men den filmrelaterade stressen gör sig trots allt konstant påmind – inte bara vid varje ny premiär, utan inte minst i varje konversation där jag får skämmas över att jag inte har sett “Stolthet och fördom”, eller för mina bristande kunskaper om allt som pågår i Marvels filmuniversum.
Således väcks också en slags prestationsångest. Hur ofta, hur många och vilka filmer måste en person egentligen se, för att räknas som en “bra” filmtittare? Jag är inte säker på svaret, men lyckas ändå alltid vara övertygad om att jag själv inte gör tillräckligt.
I vilken ände bör det då ske en förändring, för att få ordning på dilemmat? På filmbranschens sida eller hos åskådaren själv? Visst hade det varit önskvärt om streamingvärlden hade fokuserat lite mer på kvalitet över kvantitet, eller att innehållet blev mer samlat än utspritt över så pass många plattformar. Vi vet att så kommer fallet inte bli, så istället gäller det att blicka in i sig själv. För mig har det handlat om att tona ned självkritiken och försöka komma ihåg att min filmkonsumtion inte är en slags sport där jag dagligen måste prestera på topp.
Hittills ska jag erkänna att det har gått sådär, och att jag försöker fortfarande hitta rätt väg i djungeln. Men varje dag framöver hoppas jag kunna ta ett till steg på rätt stig, oavsett om jag ikväll hittar tiden att se någon av alla filmerna i mitt streamingbibliotek, eller om det får vänta en dag till.
Möjligen är det så att jag överdriver, om vad som trots allt bara är ett i-landsproblem. Kanske borde jag inte stressa så mycket redan nu, när jag förhoppningsvis har många år kvar i livet, eller klandra mig själv för allt jag inte haft möjlighet att se än. Men den filmrelaterade stressen gör sig trots allt konstant påmind – inte bara vid varje ny premiär, utan inte minst i varje konversation där jag får skämmas över att jag inte har sett “Stolthet och fördom”, eller för mina bristande kunskaper om allt som pågår i Marvels filmuniversum.
Således väcks också en slags prestationsångest. Hur ofta, hur många och vilka filmer måste en person egentligen se, för att räknas som en “bra” filmtittare? Jag är inte säker på svaret, men lyckas ändå alltid vara övertygad om att jag själv inte gör tillräckligt.
I vilken ände bör det då ske en förändring, för att få ordning på dilemmat? På filmbranschens sida eller hos åskådaren själv? Visst hade det varit önskvärt om streamingvärlden hade fokuserat lite mer på kvalitet över kvantitet, eller att innehållet blev mer samlat än utspritt över så pass många plattformar. Vi vet att så kommer fallet inte bli, så istället gäller det att blicka in i sig själv. För mig har det handlat om att tona ned självkritiken och försöka komma ihåg att min filmkonsumtion inte är en slags sport där jag dagligen måste prestera på topp.
Hittills ska jag erkänna att det har gått sådär, och att jag försöker fortfarande hitta rätt väg i djungeln. Men varje dag framöver hoppas jag kunna ta ett till steg på rätt stig, oavsett om jag ikväll hittar tiden att se någon av alla filmerna i mitt streamingbibliotek, eller om det får vänta en dag till.
