Låt oss prata om hur världens största serie blev världens största besvikelse.
Delar av berättelsen får inget vettigt avslut
Det finns flera delar av “Game of Thrones" som har byggts upp över en lång, lång tid, men som manusförfattarna verkar totalt strunta i under säsong 8. Saker som att Jons hemliga identitet inte leder någonstans. Fans har haft teorier om det här i många, många år, och när hemligheten äntligen spreds bland seriens karaktärer blev den totalt betydelselös. Hans enda syfte i serien verkar ha varit att sätta kniven i Daenerys.
Och Night King som har byggts upp som seriens kanske största skurk, blir tillintetgjord i sitt första slag söder om muren. Vi får inte ens se honom använda sitt svärd en enda gång, utan han förblir istället en otroligt tunn karaktär, och kanske den sämsta skurken genom tiderna. Hur tänkte man här?
Och Night King som har byggts upp som seriens kanske största skurk, blir tillintetgjord i sitt första slag söder om muren. Vi får inte ens se honom använda sitt svärd en enda gång, utan han förblir istället en otroligt tunn karaktär, och kanske den sämsta skurken genom tiderna. Hur tänkte man här?
Odödliga hjältar
I säsong 8 känns det som att huvudkaraktärerna överlever otroliga faror, bara för att manusförfattarna vill ha dem kvar i livet för att de är populära hos publiken. Sam, Tyrion, Sansa, Missandei, Brienne och Jaime är bara några som verkligen borde ha trillat av pinnen under slaget vid Winterfell. Att se Sam ligga i en hög av zombies och överleva är ett hån mot George RR Martin som var noggrann med att inte uppfylla klassiska fantasytroper där hjältarna överlever till synes omöjliga odds.
Ett par exempel i säsongsavslutningen är när Grey Worm avrättar Lannistersoldater på gatan, men väljer att fängsla Jon och Tyrion, trots att deras brott är mycket värre än soldaternas. Det känns som att manusförfattarna här hade bestämt sig för ett lyckligt slut, och därför kunde inget ont hända våra kära favoritkaraktärer. Spänningen är som bortblåst.
Ett par exempel i säsongsavslutningen är när Grey Worm avrättar Lannistersoldater på gatan, men väljer att fängsla Jon och Tyrion, trots att deras brott är mycket värre än soldaternas. Det känns som att manusförfattarna här hade bestämt sig för ett lyckligt slut, och därför kunde inget ont hända våra kära favoritkaraktärer. Spänningen är som bortblåst.
Framstressade scener
Ett stort problem med säsong 8 var att allting gick i ett oerhört snabbt tempo. Jag minns tillbaka till de tidigare säsongerna där resan var det viktiga. De långa färderna med Ned och Robert, Sandor och Arya, eller med Jaime och Brienne. Det var scener som byggde karaktärer, som formade karaktärsutvecklingar och som gav oss en översikt över hur stor Westeros faktiskt var. Det var dialogerna och samspelen mellan karaktärerna som gjorde att de kommande twisterna kändes så otroligt tunga.
I säsong 8 har man hoppat över allt sånt. Vi får ett par fina dialogscener, men de bleknar i jämförelse. Manusförfattarna valde att klippa alla långa resor, de intima ögonblicken som formar våra hjältar. Istället teleporterar man sig framåt i tiden så att man kan komma till nästa, stora slag i Kings Landing eller i Winterfell. För det verkar ha varit viktigare att lägga tid på stora slag än karaktärsutveckling, något som går helt emot vad serien var i grunden, när den blev populär. Världen känns också så mycket mindre när vi inte får se resorna, utan bara destinationerna.
Det finns mycket man kan säga om finalsäsongen av “Game of Thrones”, men det är tydligt att serien tappade ånga när man inte längre hade böckerna att gå efter. Egentligen borde jag inte vara överraskad att finalavsnittet är ett sista bevis på hur okreativa manusförfattarna blev när de var tvungna att komma på saker själva. Jag är nog inte överraskad. Bara väldigt besviken.
I säsong 8 har man hoppat över allt sånt. Vi får ett par fina dialogscener, men de bleknar i jämförelse. Manusförfattarna valde att klippa alla långa resor, de intima ögonblicken som formar våra hjältar. Istället teleporterar man sig framåt i tiden så att man kan komma till nästa, stora slag i Kings Landing eller i Winterfell. För det verkar ha varit viktigare att lägga tid på stora slag än karaktärsutveckling, något som går helt emot vad serien var i grunden, när den blev populär. Världen känns också så mycket mindre när vi inte får se resorna, utan bara destinationerna.
Det finns mycket man kan säga om finalsäsongen av “Game of Thrones”, men det är tydligt att serien tappade ånga när man inte längre hade böckerna att gå efter. Egentligen borde jag inte vara överraskad att finalavsnittet är ett sista bevis på hur okreativa manusförfattarna blev när de var tvungna att komma på saker själva. Jag är nog inte överraskad. Bara väldigt besviken.
