”Squid Game” är den omåttligt populära sydkoreanska serien på Netflix, en serie som den senaste tiden tagit alla med storm. Handlingen går ut på att ett stort antal fattiga människor lockas delta i en lektävling, där prispotten är en enorm summa pengar. Kruxet är, att bara en kan vinna och att alla andra måste dö. Lite som ”Hunger Games”, fast ändå inte.
Har du sett serien? För det har antagligen ditt barn gjort.
Detta är alltså en serie från 16 år. Den är, sin gulliga pastellton till trots, väldigt våldsam och stundvis extremt brutal. Yngre barn bör inte se den, men har de mobiler och tillgång till internet gör de som sagt det ändå. Jag lovar. De kollar på fritids, på skolgården, innan träningen och efter. Och när de på kvällen ”bara ska kolla en grej till på Tik Tok”, ser de där på klipp på de mest raffinerade dödsfallen i slowmotion.
Min dotter kunde för en dryg vecka sedan inte sova på några nätter. Hon hade nämligen tittat på dessa klipp och fått tafatta beskrivningar av handlingen, och dessutom blivit visad scener, som skrämde. Hon ville ändå se serien och förklarade själv att det var för att ”saker blir mindre läskiga om man ser dem, än om det bara liksom snurrar runt tankar om sakerna i huvudet”. Dessutom hade tydligen storebror, snart 13 år, redan börjat kolla.
Jag skulle verkligen inte kalla mig trendig, men lite koll på serier och filmer brukar jag ha. Dock inte nu, tydligen. Så jag tog tag i saken, såg de första avsnitten för att se what the fuss was all about. Sedan funderade jag och tog därefter beslutet; okej, om mina barn vill, så kollar vi på detta tillsammans. Men på vissa villkor:
1. Vi ser serien på originalspråket
2. Vi ser bara ett avsnitt per dag
3. Vi pratar efter varje avsnitt om det vi sett
4. Ni blundar om/när jag säger att ni ska det
1. Vi ser serien på originalspråket
2. Vi ser bara ett avsnitt per dag
3. Vi pratar efter varje avsnitt om det vi sett
4. Ni blundar om/när jag säger att ni ska det
Nu har vi alltså sett klart samtliga avsnitt. Och jäklar i min låda vilken känslomässig berg-och-dalbana det har varit. Så intensivt och klaustrofobiskt obehagligt, underbart och vansinnigt spännande på samma gång! Men också, som sagt, väldigt blodigt.
Vi mår bra så här efteråt. Alla sover dessutom numera riktigt gott om natten, då rädslan för den där dockan, liksom andra ångestladdade tankar är borta. Vi har enligt vår överenskommelse pratat mycket om det jobbiga och hemska som utspelats. Och sedan har vi sett bakom-kulisserna-klipp och roliga intervjuer med de medverkande. Vi har även pratat om de öden vi särskilt ömmat för, de individer och relationer vi hoppats på, samt tröstat varandra när det varit ledsamt. Och det har varit väldigt ledsamt.
Det finns otroligt mycket att säga om detta fantastiska verk. Allt från den minst sagt perfekta dramaturgin och intressanta karaktärerna, till den oemotståndligt färggranna cupcake-lika produktionen. Men också, och kanske framförallt, de bakomliggande sociopolitiska kommentarerna och den vassa samhällskritiken, som genomsyrat allt. För vad ”Squid Game” i grunden handlar om är klass, ett utnyttjande av utsatta, och desperationen som den galopperande kapitalismen i vår värld orsakar, när inte alla hänger med i farten. Fast detta är också en historia om hjältemod, vänskap, om att vara solidarisk och välja rätt. Bland allt blod och lemlästade kroppar, är detta en serie med många nyanserade budskap, vilket jag tyvärr tror att en ensam elvaåring lätt kan missa.
”Squid Game” erbjuder mängder av intressanta vinklar till ett oändligt antal angelägna ämnen, perfekta att diskutera med barnen. Barn är nyfikna, uppmärksamma och engagerade och de förtjänar vår tid och dessa diskussioner med oss. Så snälla, ge dem det. Om de nu ändå hade, eller till och med redan har, sett serien.
Kanske tänker du nu att ”mitt barn behöver inte se en brutal serie för att vi ska ha dessa diskussioner”. Nä, kanske inte. Men ditt barn kommer se denna brutala serie ändå. Är det då inte bättre att hen gör det i ett tryggt rum, med trygga vuxna, som kan fånga upp eventuell oro och funderingar som uppstår? För oro och funderingar kommer uppstå. Om barnet redan sett detta och du inte hann med, informera dig, för att kunna möta dessa funderingar efteråt.
Det här är ingalunda en uppmaning att initiera ett intresse för våldsamma filmer hos minderåriga, eller att tillåta allt vad ditt barn ändå hade gjort. Istället är detta bara en uppmuntring om att ta tillfället i akt och prata med ditt barn. Att se just denna serie ihop och sedan prata om det ni sett. Jag upprepar: DENNA SERIE.
Jag skulle säga att barn från ca 11 års ålder kan, beroende såklart helt på grundförutsättningarna, se ”Squid Game” i vuxens sällskap. Och faktiskt då också ha rätt stor behållning av det. Ser de själva, ser de med stor sannolikhet mest våldet, vilket är utan tvekan det minst sevärda i denna, på det flesta sätt, fullständigt briljanta serie.
Så vad väntar du på? Ta ditt föräldraansvar och se lite slakt med kidsen.
(Alla vet såklart själva vad som är bäst för just deras barn, och tar beslut därefter.)
