De senaste åren har vi fått stora hjältinnor på den vita duken med brinnande kämparglöd och kaxig attityd. Tack för det, men är inte det lite väl sent? I princip varenda recension jag har läst om en film med en kvinnlig huvudkaraktär som anses vara en äkta "kämpe", exempelvis "The Hunger Games", poängterar man ut vilken gigantiskt stark KVINNLIG hjälte hon är. Som om det vore ett stort spektakel? Jag har då aldrig läst en artikel om vilken stark, kämpande MANLIG hjälte James Bond är, för det är så självklart för människor att man inte ens behöver understryka det.
Detsamma gäller de skådespelerskor som sitter i intervjuer och får frågan om hur det är och varför man spelar en sådan fantastisk kvinnlig roll som inspirerar småflickor - man ska inte ens behöva motivera varför. Eller när en reporter frågar varför en författare har skapat en sådan originell och stark kvinnlig karaktär - de borde egentligen fråga alla andra författare varför de inte har gjort det.
Jag, och många andra, är tacksamma för att utvecklingen går framåt och att kvinnor inom filmindustrin samt kvinnliga karaktärer får mer plats. Men jag blir ändå så frustrerad när de nominerade för bästa regi till Oscarsgalan 2017 endast består av män.
Kanske har det inte varit någon film i år som har slagit igenom på samma sätt med en kvinnlig regissör, men då måste vi fråga oss själva vad det kan bero på. Var är de? Det är få filmer jag har sett det senaste året med en kvinnlig regissör. Om jag ska vara ärlig kan jag knappt komma på en enda en i stunden. Det kan väl ändå inte vara på grund av att män har mer talang för film och berättande? Vad är den egentliga anledningen?
Vet ni föresten hur många kvinnor som har vunnit en Oscar för bästa regi? En. År 2010. Och vid Guldbaggegalan 2017 vann för första gången en kvinna för priset "Bästa foto". Hurra... eller?
När jag fick höra att Jennifer Lawrence hade skrivit en essä om hur hon fick mindre betalt för sin medverkan i "American Hustle" (2013) än hennes manliga kollegor, upplevde jag både ilska och eufori.
Precis samma sak som när Meryl Streep håller sina starka tal om kvinnor. Tack för att ni uttalar er och ifrågasätter hur människor lever och tänker idag. Men fy tusan för att ni ens behöver höja rösten och har anledning till att göra era uttalanden. Och fy tusan för att jag ens sitter och skriver om det här ämnet.
Nu, i skrivande stund, kom jag faktiskt på en film, som jag såg för ett tag sedan, där en kvinna står för regin - "Suffragette" (2015). Ironiskt att det är just en kvinna som får berätta kvinnors historia? Den filmen borde bli obligatorisk att se för alla, speciellt i skolan. Jag såg den inte förrän nästan ett år efter premiären eftersom jag knappt hade hört talas om den. Det borde vara den filmen som alla har på sina läppar och som alla vill se. Man behöver inte gilla den, men alla borde se den tills eftertexterna börjar rulla.
Avslutningsvis ska jag avsluta med ett av världens bästa citat där manusförfattaren och regissören Joss Whedon får en underlig fråga under en intervju. Varsågod och njut, eller rättare sagt: ta till er tankeställaren.
- Why do you write strong and female characters?
- Because you're still asking me that question.
Erika Jarhed
