Ur det vidöppna fönstret sipprade skrattet ut och överröstade syrs-sirret i gräset. Jag var på semester hos familjevänner vid Medelhavet och vi tittade på ”Antz” om och om igen på en pinfärsk VHS.
Arbetsmyran Z, ligger på en divan och lipar för sin psykolog – it’s giving ”Annie Hall”. En tecknad film, liksom. Det nya var att vuxna och barn skrattade unisont. Ett paradigmskifte. Sen kom ”Flykten från hönsgården”, ännu en film de vuxna flockades till biograferna för.
Nu pushar jag själv 30 och förstår skratten vid Medelhavet allt mer. Filmerna parafraserar gamla filmer som ”Annie Hall”, ”Metropolis” och ”Rocky III”. ”Antz” skulle lika gärna kunnat göras som live action-komedi med Woody Allen vid rodret. Det finns en metatext som tilltalar vuxna.
Några år senare kom, såg och segrade bombnedslaget ”Shrek”. Vuxenhumor och barnfilm smälte samman till en kokande brygd som aldrig svalnat.
För några veckor sedan släpptes en teaser för den kommande, femte iterationen av sagofilmsfarsen. Kontroverserna kring den kommande liveaction-adaptionen av ”Snövit” har löpt amok av en rad anledningar. ”Harry Potter” stöps på nytt i en långkörare till serie som premiärar på Max nästa år.
Ramaskrin hördes när det halvminutslånga ”Shrek”-klippet dök upp på YouTube. Det har nu setts 13 miljoner gånger. ”Hur kan de med att massakrera Shrek?” undrar de vuxna barnen.
Läs också: Folk hatar den nya animationen i “Shrek 5” – “Respektlöst”
Själv undrar jag om de är uppe efter sängdags. Det är samma infantila utrop som när Paapa Essiedu nu blivit castad som Severus Snape i den nya Harry Potter-serien. Det borde inte angå vuxna människor. Jag vet inte vem som behöver höra detta, men ”Shrek” och ”Harry Potter” och tydligen ”Snövit” må vara underhållande för vuxna – men i slutändan är det barnfilmer.
Jag förstod redan på ”Antz” att barnfilmer inte bara var till för barn – men jag kan satsa mitt korsbandsskade vänsterknä på att ingen hade någon invändning mot hur designen på myrorna såg ut. Inga vuxna i alla fall.
När ”Shrek” för första gången klampade in i våra liv för över 20 år sedan var det med en stor glimt i ögat. DreamWorks drog ära och heder ur Disney genom att parodiera hela deras sagofilmskanon, bland annat Snövit.
Trots att filmen är löst baserad på en barnbok med samma namn lät studion det vara tydligt: ”Shrek” är till för både vuxna och barn.
Är det reaktionär nostalgi som spökar, eller varför bryr sig småbarnsföräldrar om hur ett animerat träsktroll ser ut? Det är ett traditionsklängande som saknar rim och reson. Man kapitaliserar på rätten att ha åsikter om något som borde vara långt borta från ens intressesfär.
Har nostalgin inte gått på tok för långt när 30-åringar har invändningar mot vem som ska spela Snape, varför Shreks ögon inte ser ut som de gjorde förr eller lägga sådant fokus på produktionen av ”Snövit”.
När ”Sonic the Hedgehog”, enligt fansen, feldesignades för några år sedan fick vuxenbebisarnas skrik faktiskt efterverkningar, och designen ändrades för att bättre likna originalet. Så än finns det kanske hopp om att Shrek-fantasterna får sin vilja igenom – frågan är bara till vilken nytta?
”Harry Potter”-filmerna har alltid varit okej at best, och en ny serie som kan inkludera mer av böckernas innehåll borde uppmuntras. Dessutom: låt nya generationer få ta del av historierna.
Jag säger inte att den nya ”Shrek”-designen är att föredra. Varför animationen ser annorlunda ut vet jag inte men det kvittar. ”Snövit” från 1937 finns kvar, ”Shrek” är odödlig men ”Harry Potter” kanske det faktiskt är dags att lägga på hyllan.
Daniel Bradshaw
Läs också: Krönika: TikTok är filmens största fiende
Läs också: Krönika: Året är 2025 och jag köper fortfarande fysisk media