Kungen av kalkoner: 10 Stephen King-filmer så dåliga att de blir bra

”Carrie”, ”The Shining”, ”Lida”, ”Det” och nu ”The Monkey”. Det finns gott om rysliga filmatiseringar av skräckmästaren Stephen King som framgångsrikt lyckats översätta författarens skrämmande världar till vita duken.

 

Men det finns även gott om kalkoner som manar till att sträcka sig efter skämskudden. Det är inte alla som klarar av förverkliga Kings monster - inklusive han själv - och några magplask är skrattretande dåliga. Här är några av de värsta.

 

 

 

Efter lyckade, framgångsrika antologin ”Creepshow” fick uppenbarligen King blodad tand av sammanflätade skräckberättelser. Tyvärr saknade denna - som han skrev manus till - både vass, satirisk humor och effektivt mysrys men var desto mer absurd och konstig. Titelkatten vandrar igenom en trio berättelser om en rökavvänjningsklinik med destruktiva metoder, en gangster som torterar sin hustrus älskare samt ett troll som försöker stjäla en flickas (Drew Barrymore) själ. Sista delen var en barndomsfavorit som med vuxna ögon mest är skrattretande.

 

 

 

Trots femtioelva uppföljare - den ena värre än den andra - så anses det här originalet vara en av de sämsta King-filmatiseringarna, och skräck-franchiserna överhuvudtaget. Historien om barn som i en småstad dödar alla vuxna på order av en mystisk demon i majsfälten är i Kings novell kuslig men blir i den här korkade, pinsamma filmen ett skämt. Linda Hamilton slog samma år igenom med ”Terminator” och föredrog nog Schwarzenegger framför de här snorungarna.

 

 

 

King och George Romero tyckte tydligen att det var en bra idé att göra en tvåa till sin fräcka antologi från 1982. När Romero själv skrev manus efter tre King-historier blev det minst sagt inte lika lyckat. Historierna om en indianstaty som får liv, badande ungdomar som attackerads av sjömonster och en bilist som hemsöks av en liftare hon kört ihjäl var mer fåniga än läskiga. Mittendelen har några härligt slemmiga effekter men ramhistoriens animerade sekvenser är distraherande fula.

 

 

 

Vad hände här egentligen? Det är nästan surrealistiskt att en regissör som Lawrence Kasdan (”Het puls”, ”Människor emellan”) och skådespelare som Morgan Freeman (som tokig militär), Thomas Jane, Jason Lee och Timothy Olyphant levererar vad i helsike det här än är. Men liksom de utomjordiska parasiterna som tar sig ur människors arslen (!) så tog sig den här stinkande skithögen sig till biograferna och påminde oss om att King nödvändigtvis inte är en kvalitetsstämpel. En skruvad resa från övernaturligt, ”Stand By Me”-drama till Michael Bay-liknande alieninvasion.

 

 

 

Några nattarbetare på en gammal bomullsfabrik hotas av något farligt och blodtörstigt som dödar dem en efter en. Vad är det för mystiskt som lurar i mörkret? Svaret är fladdermusliknande jättemonster, skrattretande varelser som får monster från valfri 1950-talskalkon att likna avancerade xenomorphs. Nästan värd att se för Brad Dourifs (Chucky) underhållande insats som knasig insektsutrotare. Bygger på Kings 70-talsnovell ”Nattarbete”.

 

 

 

Ah, det ljuva 1990-talet... Cyberspace och virtual reality var hetaste trenden med denna misslyckade science fiction som bevis. Vetenskapsman (Pierce Brosnan, innan Bond) använder förståndshandikappad byfåne (Jeff Fahey) som försökskanin till experiment med Frankenstein-liknande bieffekter. Väldigt löst baserad på novell av King, som stämde för att få sitt namn borttaget ur förtexterna. Specialeffekterna ser ut att komma från en tecknad film och Faheys blonda peruk är det enda skrämmande i filmen.

 

 

 

King, ”Motorsågsmassakern”-regissören Tobe Hooper och Freddy Krueger själv, Robert Englund, utgör en trio som borde resultera i en våt dröm för skräckfans. Men den här B-filmen bjuder på mer skratt än skrik. Kanske var handlingen från en King-novell om en mangel på ett tvätteri som får eget liv inte något som direkt får en att sova med lampan tänd. Englund spelar över som ondskefull ägare för att höja underhållningsvärdet medan Ted Levin (Buffalo Bill i ”När lammen tystnar”) spelar hjälten (!) - kanske hade ”Freddy vs. Hannibal” varit att föredra istället.

 

 

 

Kanske den film som för alltid definierade King-kalkonen och även den enda film författaren själv regisserat, efter sin bok ”Onda maskiner”. Han har själv påstått att han dels var hög på kokain under inspelningen och hade noll på vad han höll på med, något som är lätt att köpa när man ser filmen. En komet väcker av någon anledning maskiner - främst lastbilar - till liv och snart finner sig Emilio Estevez & co hotade av åbäken på en bensinmack. Bland all uselhet så tillhör det mesta oförglömliga ögonblicket en upprörd servitris (Ellen McElduff) som skrikande försöker kommunicera med fordonen....

 

 

 

Kings andra originalmanus efter ”Creepshow” var den här fantastiskt knäppa skräckisen om en mor och son som tillhör en utdöende monsterart som hatar katter och lever på oskulders blod. Senaste tilltänkta offret är ”Twin Peaks”-bönan Mädchen Amick som inte ger sig i första laget. Spritt språngande smörgåsbord av svart humor, våld (en polis huggs ihjäl med en masjkolv!), incestsex och sporadiska cameo-roller av alla från King själv till Mark Hamill!

 

 

 

Sista filmen på listan bygger på ”Förbannelse” som King skrev under sin pseudonym Richard Bachman och kanske hade de flesta inblandade i filmversionen velat använda en också. Dum story i dum film om överviktig advokat (Robert John ”Robocop 3” Burke) som oavsiktligt kör ihjäl zigenarkvinna och drabbas av uråldrig förbannelse (vad annars?) som får honom att... tappa vikt! Bantningskuren som Gud glömde, det vill säga. Tydligen har Kent en låt på soundtracket men man kan förstå att det inte är något de skryter med. King skrev manus till ”Michael Jackson's Ghosts” samma år och ni kan gissa vilken som är mest skrämmande...