Eklektisk japansk festival i filmisk miljö

Eftersom Kyoto en gång i tiden var Japans huvudstad (mellan 794 till 1868), är det inte så konstigt att det även kom att bli födelsestaden för japansk filmkonst, som har växt fram till en av världens största filmindustrier – dock sedan länge med dagens huvudstad Tokyo som centrum.

 

Det var i Kyoto 1897 som bröderna Lumières kinematograf för första gången visades upp i Japan (i en gammal skolbyggnad där undertecknad nu har varit – vilket nämns längre ner), och det är fortsatt Kyoto som utgör Japans bas för inspelning av allsköns historiska filmer, främst från Edo-eran. Genrer som jidaigeki – sentimentala kostymdramer, samt chambara – samuraj- och ninjafilmer, är oerhört folkkära, över generationsgränserna.

 

Detta rika filmhistoriska arv, liksom Kyotos långa tradition av mer anrika kulturformer – från geishor till noh-teater till hantverk – var något som underhållningsagenturen Yoshimoto Kogyo och andra arrangörer av Kyoto International Film and Art Festival 2017 i högsta grad hade tagit fasta på i programmet. Därigenom tydliggjordes också länkarna mellan konstformerna på flera sätt sätt, vilket gagnade festivalens huvudfokus; film – mediet där alla konstformer möts.

 

 

Från öppningsceremonin vid världsarvsmärkta templet Nishi Honganji, Japans äldsta scen för noh-teater – där ett dussintal geishor spelade trummor, flöjt och shamisen-gitarr för mediefolk, lokala politiker och storheter från japansk film som skådespelare Tadanobu Asano (som fick festivalens Toshiro Mifune-pris, för en internationell potential av samma kaliber som den store Akira Kurosawa-skådespelaren Mifune) – till festivalens sista dag, då vi utländska journalister bjöds in till det gigantiska filmbolaget Toeis nöjesstudiopark (i väst är Toei mest känt för sina anime, som "Sailor Moon", "Dragon Ball" och "One Piece").

 

Långt ifrån ett spektakel som Universal Studios i Los Angeles, och helt utan berg-och-dalbanor och andra åkbara attraktioner. Tänk istället ett levande inomhus- och utomhusmuseum centrerat kring en gammal Edo-kuliss-by, befolkad av skådespelare gestaltandes ninjor, samurajer och olika civila samhällsklasser från eran – samt en och annan nutida malplacerad anime-cosplay-karaktär.

 

Foto: Erik Augustin Palm

 

Vid sidan om dessa ”vardagsscener” i byn, kan besökare ta del av olika shower, från kejserliga parader till akrobatiska ninjatricks. Och så förstås iscensatta jidaigeki-inspelningar, i någon av de studiobyggnader som lånats från Toeis riktiga studioområde, vägg i vägg med parken. Mest underhållande var uppvisandet av hur man länge har iscensatt säsonger, jidaigeki-stilenligt: höstlöv som blåses över huvudrollsinnehavaren, eller ”snöflingor” som strös från ovan. Simpla tekniker, men i en japanskt pedantisk filmarbetares händer blir till intagande uppvisningar.

Trots att årets Kyoto International Film and Art Festival var en tilldragelse på enbart fyra dagar, hann man visa 101 filmer – för 333 805 besökare. Främst var det lokalbefolkning som dök upp, och få av filmerna hade engelsk textning – så att kalla det hela för en ”internationell” festival är väl generöst.

 

Samtidigt var det många programpunkter som en besökare som undertecknad – med väldigt begränsade japanskakunskaper – kunde ha stor behållning av helt utan översättning. Som till exempel de visningar av japansk stumfilm i den hundraåriga gamla teaterbyggnaden Oe Noh Gakudo, där en traditionell benshi över pianoackompanjemang stod för berättandet och all dialog – bland annat till den nyligen återupptäckta specialeffektsfilmen "Jiraiya" från 1925 – inför en publik sittandes på tatami-mattor. En unik och stämningsrik filmupplevelse, språkförbistringen till trots.

 

 

Inte heller var det nödvändigt att förstå alla skämt under den afton i humorns tecken som Yoshimoto Kogyo (som representerar många japanska komiker, vid sidan om skådespelare och artister) hade arrangerat i sin evenemangslokal i världsberömda geishaområdet Gion. Där bedömde professionella filmkomiker insatserna av amatörer i den så kallade manzai-traditionen; en duo bestående av en korkad pajas och en torr realist som rättar den förstnämnde. Allt för kvällen lustigt nog utifrån temat FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling, som ett resultat av festivalens FN-samarbete.

 

Genom kroppsspråk, illustrationer och skyltar med de visualiserade teman som komikerna hade valt att göra sig lustiga kring – i kombination med den totalt absurdistiska, onomatopoetiska humor som utvinns genom oförmågan att förstå ståuppkomiken som utspelar sig mitt framför en – hade undertecknad en mycket underhållande afton. Det blev till och med lite japansk buskis i den andra akten. Sugoi!

 

 

Översättning saknades även genom hela den retrospektiv som curerats utifrån ett flertal av den japanske regissören Hideo Goshas mest betydelsefulla alster – där undertecknad såg "226" ("The Four Days of Snow and Blood", eng. titel). Filmen bygger på Kazuo Kasaharas bok om den misslyckade militärkupp som en grupp inom den japanska militären försökte sig på 1936 (den 26:e februari, därav den japanska huvudtiteln), där Goshas återgestalning på två timmar tydligt demonstrerar den konstfullt kärva realism som kom att bli hans främsta kännetecken, och där de intensiva bilderna och vetskapen om händelsen räckte för att fängsla undertecknad.

 

 

Kyoto International Film and Art Festival bjöd dock också lyckligtvis på flera filmer med engelsk översättning, eller med tal helt eller delvis på engelska. Däribland det melankoliska belgisk-japanska dramat "Kokoro" i regi av Vanja d’Alcantara – baserad på Olivier Adams roman, där en fransk kvinna (Isabelle Carré) efter förlusten av sin bror lämnar Frankrike och söker sig till Japan och den by där brodern innan sin död sade sig ha funnit inre frid, tack vare själslig hjälp från den pensionerade japanske polismannen Daisuke (Jun Kunimura).

 

Svårmod och livskris transformeras till katharsis och existentiell tacksamhet, över kulturella och språkliga gränser (alltså franska, japanska och engelska).

 

 

Tempot är ett helt annat i den japanska ungdomsfilmen "Demekin" (bokstavligen ”Guldfisk med utstående ögon”), en av de få stora premiärerna på årets KIFF – som av den engelska textningen att döma alltså anses ha internationell potential.

 

Men jag är tveksam till om denna melodramatiska adaption av komikern Masaki Satas självbiografi och sedermera grafiska roman kan nå en publik av betydelse utanför Japans gränser, även om grundtemat – mobbing och utanförskap – är universellt. Allt annat i filmen är nämligen så infernaliskt japanskt, och internt. Från narrativet, där den mobbade rödhårige underhuggaren och gymnasieeleven Masaki (spelad av den japanske hjärtekrossaren Kentaro), vänder på maktdynamiken i sitt liv genom att med sina bästisar – som begeistrat slurpar i sig ramennudlar i var och varannan scen (”Så GOTT!”, extatiskt) – gå med i ett tonårsmotorcykelgäng, en livsstil som i Japan tydligen är länkad till en yakuza-liknande klankultur, med häftiga pannband och eleganta rockar.

 

Vidare till berättarstilen, där pojkarna slåss och vrålar (på det där japanska viset), äter nudlar, klättrar i rang i den lokala motorcykelvärlden, slåss och vrålar, äter mer nudlar, klättrar i rang. Det är kul för att det är emo och exotiskt, men det är allt. Den grafiska romanen ger större behållning.

 

 

En annan premiär på årets KIFF var långfilmsversionen av Naoki Matayoshis bästsäljande roman "Hibana" ("Spark"), som förra året även gjordes till en tv-serie på tio avsnitt av japanska Netflix. Långfilmsversionen är en komprimerad version, där handlingen kretsar runt den unge manzai-komikern Tokunaga (Suda Masaki), som lär känna den äldre och betydligt skickligare manzai-komikern Kamiya (Kenta Kiritani) – och ber om att få bli den sistnämndes lärling. En nära men komplicerad vänskap utvecklas, som vi får följa under tio års tid – där de två vännerna parerar sin vänskap med sina respektive banor som komiker i två olika manzai-duos, i två olika städer.

 

Även om en galghumor hela tiden är närvarande, är det här ingen skrattkavalkad. Tv-serieversionen av "Hibana" ("Spark") var relativt vemodig även den, men filmversionen blir slutgiltigt till en riktigt tungsint sak. Detta trots att filmen är regisserad av den kände japanske komikern Itsuji Itao, medan tv-seriens regissörer inte kommer från humorvärlden alls. Kanske är det dock därför som filmen är mer pessimistisk – då Itao vet hur svårt det är att vara komiker i allmänhet, och i synnerhet i Japan.

 

När jag och några andra journalister under festivalen får tillfälle att intervjua Itsuji Itao – lustigt nog i den gamla skolbyggnad där bröderna Lumières kinematograf visades först i Japan 1987 – berättar Itao om sina ambitioner med filmen. Att göra en komedi av Naoki Matayoshis roman var aldrig tanken.

 

- När jag läste boken kände jag aldrig att det var en komisk berättelse, även om den handlar om komiker. För mig blev det viktigt att skildra berättelsen just så; ett coming-of-age-drama om unga män som råkar syssla med humor.

 

Liksom "Demekin" är "Hibana" ("Spark") en extremt japansk historia, men både skådespeleriet och regin är här så pass bra, och tilltalet är så allmängiltigt, att det här faktiskt finns en internationell potential på riktigt – i alla fall inom festivalvärlden (men se Netflix-versionen också).

Och som festival särskiljer sig KIFF inte bara genom det ovanliga film och konst-temat, utan även genom sin geografiska placering. Att springa mellan biografer i en stad med så unik hybridstadsbild – där majestätiska tempelområden varvas med modern japansk minimalism – förhöjer utan tvekan den filmiska atmosfären. Lägg där till att Kyoto enligt japansk modell är en infrastrukturell dröm, med ett fantastiskt buss- och tunnelbanesystem, och närbutiker i varje hörn (för eftermiddagsmackan mellan visningarna). Det är faktiskt svårt att föreställa sig en mer ändamålsenlig miljö.

 

Erik Augustin Palm

Mer info om Kyoto International Film and Art Festival här.

I vår arrangerar Yoshimoto Kogyo även Okinawa International Movie Festival.