Stockholm Filmfestival gästades i höstas av den nu aktuella regidebutanten Lance Edmands. Han var på plats i Stockholm för att visa sin "Bluebird" som också var med i tävlan om den åtråvärda Bronshästen. MovieZine tog tillfället i akt att ställa några frågor till den sympatiska regissören och filmklipparen.
Hur skulle du beskriva vad "Bluebird" handlar om?
- Det är en film om en liten stad i norra Maine där olika människor och familjer förs samman genom en tragisk händelse. Filmen utforskar hur den här händelsen splittrar dem, men sedan hur de sakta förs tillbaka till varandra. Den är inspirerad av en speciell plats i Maine, en stad som drivs av avveckling och pappersbruk. Ekonomin har skiftat och allting börjar stängas ner, kvar blir en nästintill spökliknande stad. Jag finner det här otroligt vackert med stora landskap, berg och träd, men samtidigt finns också något ensamt och ledsamt. Jag ville göra en film som hade dessa två sidor.
Hur utvecklades historien från första början?
- Jag inspirerades av landskap och historien om pojken på bussen kom från ett barndomsminne till mig. Min lillebror hade somnat på skolbussen när han skulle hem från dagis och upptäcktes senare i bussgaraget fortfarande sovandes. Då var det inte vinter utan höst, så han sattes inte i samma allvarliga situation som pojken i filmen. Som hans äldre bror hade jag ansvaret att ta honom från busshållplatsen hem till mina föräldrars hus men det gjorde jag inte den dagen. Jag satt med mina kompisar på bussen och ville inte erkänna hans närvaro. Jag minns skulden jag kände i det ögonblicket som sedan dess etsat sig fast i mitt minne. Sedan tyckte jag att det verkade som en bra utgångspunkt för att utforska en hel värld av människor som blivit bortglömda eller kvarlämnade på något sätt så jag kände att dessa två idéer passade ihop. Det var en spännande ingång till den här världen på ett sätt som när dominobrickorna börjar falla.
Berätta om castingen, varför dessa skådespelare?
- Castingprocessen var en utmaning eftersom jag ville hitta människor som kändes gjutna för den här filmen och inte malplacerade ifrån Hollywood. Det finns definitivt en del bekanta ansikten, men jag ville undvika de "större" filmstjärnorna. Amy Morton som spelar Leslie är en scenskådespelerska i USA. Hon är väldigt välkänd på Broadway men har inte gjort så mycket film. Jag tyckte hon var både fysisk och trovärdig för att köra bussen och leva i den här världen. Louisa Krause som spelar Marla träffade jag i Sundance när hon var där och arbetade med ett annat projekt. Jag tyckte hon var fantastisk och har alltid sedan dess haft henne i bakhuvudet. John Slattery var en av de sista bitarna att falla på plats. Det var en tuff roll att fylla eftersom det alltid är svårt att "bygga" en familj som känns trovärdig och balanserad. Men efter vi hittade Amy så kom John naturligt strax efter.
Berätta om klippningen av "Bluebird" där du hade med svenske Dino Jonsäter.
- Det var fantastiskt. En sak som jag visste som klippare är att en regissör behöver någon att samarbeta med för att balansera idéer och få utbyte av feedback. Att samarbeta med någon öppnar upp processen på ett viktigt sätt, därför visste jag från början att jag ville jobba med en klippare. Samtidigt var det svårt att kliva tillbaka helt och hållet eftersom jag visste hur man gör så det slutade med att jag grovklippte filmen och sen skickade jag det till Dino som arbetade med det i Sverige. Sedan kom han till New York och vi arbetade en del tillsammans. Jag gav honom frihet att göra vad han ville och hängde inte över hans axel, för jag visste som klippare att det är ett jobbigt sätt att jobba så. Han fick utrymme att jobba själv och sedan tittade vi på de olika klippningarna. Sen åkte han tillbaka till Sverige och jag gjorde några finjusteringar på egen hand så samarbetet fungerade riktigt bra och kändes värdefullt.
Hur såg ditt samarbete ut med svenska samproducenten Erica Wasserman?
- Det började med att min producent hade en vän som var vän med Erica Wasserman. Sedan blev det en kreativ lösning för att finna finansiering för filmen. Det var lite av en perfekt match, Erica letade efter en amerikansk independentfilm och vi letade efter pengar så vi fann varandra. Erica var en bra resurs för svensk finansiering men även med medarbetare som Dino. Det var verkligen ett kreativt sätt att producera.
Har du alltid varit intresserad av film? Hur började det?
- Jag antar att när jag var liten hade jag alltid intensiva drömmar som jag hade svårt att göra mig av med. Filmskapandet var det närmsta jag kunde komma till för att få gestalta dessa drömmar. Mitt mål var att skapa en drömvärld där alla dessa drömmar kunde finnas för evigt. Det bästa sättet att lyckas var genom att använda sig av ljud och ljus, skapa en värld och forma en verklighet vilket jag tycker är häpnadsväckande. Redan som ung grabb var jag fascinerad av filmer och drogs dit. Jag gjorde allt jag kunde för att hitta filmerna, uppleva de och göra de. Det var lite av en livslång önskan.
Har du någon favorit bland svenska filmer?
- Jag gillar Lukas Moodyssons filmer, framförallt hans tidigare som "Tillsammans". Den tycker jag är fantastisk och har alltid fastnat hos mig. Det är en sådan film jag kan se flera gånger och som alltid får mig på bra humör.
Vad har du för framtida projekt?
- Jag skriver på något just nu som utspelar sig i Maine. Sen hoppas jag även kunna få rättigheten till att göra en viss bok till film, som kan vara ett långsiktigt projekt, men jag vet inte än om det kommer hända. Jag har även några andra idéer som flyter omkring så jag vet inte vad som kommer att komma först, men jag är supertaggad över alla.
Vart ser du dig om tio år?
- Förhoppningsvis är jag fortfarande i liv, andas och inte helt pank hehe, jag vet faktiskt inte. Förhoppningsvis kanske i Stockholm och visar min fjärde film på Stockholm Filmfestival.
Vad vill du att publiken ska ta med sig efter att de sett "Bluebird"?
- Jag tror definitivt att historien engagerar och att atmosfären tar tittaren till en känslomässig plats. Dock så tror jag inte att filmen gör det lätt för publiken. Men om man låter sig engageras, låter filmen skölja sig över en, så kommer man nog att påverkas på ett eller annat vis.
"Bluebird" visades på Stockholms filmfestival och går upp på bio den 17 januari.
Erik Dalström
