Blod, svett och mycket rosa i SVT:s boxningsdrama ”Lea”

Den 25:e april har ”Lea” premiär på SVT. Ett färgglatt minidrama om mamman och tillika boxaren Lea som kämpar för VM-bältet. Parallellt jagas hon och hennes ex Adrian av civilutredaren Amanda som misstänker dem för både langning och en matchfixningshärva.

 

MovieZine pratade med regissören Andrea Östlund ("Vår tid är nu", "30° i februari"), Madeleine Martin som spelar huvudkaraktären Lea samt med hennes medspelare Joel Spira, som axlar rollen som Adrian. Samtliga utan erfarenhet utav boxning sedan tidigare, men nu rörande överens om att inspelningen gett dem en förkärlek för sporten.

 

 

 

 

- Jag hade ingen erfarenhet överhuvudtaget. Hade inte jobbat på ett tag, käkade en del hempizza, tränade inte och hade några trivselkilo. Så fick jag det här och gick från ingen träning alls till att träna varje dag i 10 månader med PT och boxningscoach. Det var en jätteomställning och det tog ett tag att bli kär i sporten. Det är mycket man ska lära sig. Man tror det bara är styrka, men det är så mycket mer än så. Disciplin, koreografi, fotarbete. Det är som en dans. Nu har jag en enorm respekt för det. Jag har innan varit lite rädd för boxning och hade ingen kontakt med kampsport alls, men nu älskar jag att titta på MMA och liknande. Jag hade nog inte vågat ställa mig i boxningsringen privat, men i jobbet vågade jag det.

 

Man får se Lea både knuffa stora traktordäck och jogga med sin son i barnvagn. Hur var det att balansera rollen som mamma och boxare?

 

- Det var det mest intressant med rollen. Och ett dilemma jag ville ha svar på innan, å ena sidan så är det väldigt viktigt att visa sitt barn att man ska göra det man vill, jobba hårt för det man tror på och följa sin dröm. Å andra sidan är det en farlig sport och en fel smäll kan leda till döden. När ska man lämna sin dröm. Jag har fortfarande inget svar på det. Jag är inte klar med den frågan ännu, men det är svårt. Det är hela tiden en kamp mellan att försöka vara sann mot sig själv och att vara en bra förälder.

 

 

 

 

- Dels att det var någonting annat. Det var ingen klassisk krimhistoria. Och med Adrian fanns det en spänning i att han har så mycket dialektik. Han är oerhört kärleksfull samtidigt som han är ganska kortsiktigt, vilket gör att det ofta går fel. Det gick jag igång på. 

 

- Den största utmaningen var att våga hoppa och se ut som jag gjorde i rollen. Att gå in för boxningen och ta ansvar för den världen. Det var mycket som var nytt i den bemärkelsen av projektet. Men det fanns ett djup i Adrian som jag ville försöka få fram. Det var mycket träning och mycket hänga på boxningsklubb. Jag åkte på mycket stryk.

 

 

- Skådespelarna var fantastiska – Madeleine är jättebra och Jennie Silfverhjelm och Emil Almén har jag sett upp till i många år. Jag har jättestor respekt för dem. Det har varit en njutning att få spela med dem, men den relationen som var mest komplex var nog den till Baltahzar. Den till Lea är också det, men han är så fruktansvärt förälskad i hela hennes väsen, vilket jag kunde luta mig mot.

 

- Han är heller ingen tydlig superskurk. Det blir komplicerat när man har en relation till någon där man själv inte heller har rent mjöl i påsen. Det är alltid svårt att spela både och, men inte samtidigt. Komplicerat svar på en komplicerad fråga.

 

 

 

 

- Det var mer karaktärerna och relationerna än boxningen i sig och då främst Leas och Amandas drivkraft. De starka kvinnoporträtten och hur deras öden vävs in i varandra. Jag hade för många år sedan sett en norsk långfilm där Maria Bonnevie spelar heroinist. Och även om Lea inte är missbrukare kan man delvis se boxningen som en drog för henne. Hon riskerar sin hälsa och sin familj.

 

- Jag blev fascinerad över att någonting kan driva en så starkt att man tappar det som många andra skulle säga vore det förnuftiga. Också det komplexa i att berätta om en ensamstående mamma som gör val som skulle kunna klassas som att vara ”en dålig mamma”, men också om fördomarna som finns kring boxning och att som kvinna ägna sig åt något vi traditionellt sätt inte önskar. Det som går emot och skaver lite – den glipan blir jag nyfiken på. Där finns också en feministisk punch som med Thelma och Louise. Inte för att det slutar så, men för att som kvinna ta över arenan.

 

 

- Från början när jag läste manus tänkte jag svart-vitt och naturalism, men sedan åkte vi till Vilnius där vi filmade serien. Marek, vår fotograf, tog en bild på scenografen och kostymören Ottil mot en blommig rosa vägg i turkos kostym och då tänkte jag - så här ska vi göra. Boxningsmiljöer skildras ju vanligtvis mer smutsigt och skitigt, men vi valde att gå åt motsatta hållet och skapa ett eget universum. Ottil har också jobbat som assistent åt Jeremy Scott i LA, har ett enormt brett register och är en icke-ängslig människa.

 

- Vi hämtade delvis inspiration från amerikansk boxning som ofta är mer showig än svensk och landade i något nära Ramla Ali, vars matchkläder designats av Dior. Att få på Leas manager Sam, Ralf Karlsson, en rosa jacka med strass och känna sig bekväm med i den var något av en kamp. Men när han fick se eftersynken tyckte han det funkade väldigt bra, vilket var kul. 

 

 

Det första avsnittet av "Lea" släpps på SVT och SVT Play den 25:e april.