"Sagan om ringen" är återigen på mångas läppar, dels på grund av att Andy Serkis som bekant håller på att sätta ihop nya filmen "The Hunt for Gollum", men också tack vare den sprillans nya animefilmen "Slaget vid Rohan" (Rohan är ett land och således borde den egentligen heta typ "Slaget i Rohan", men det är vad det är...). När järnet är hett är det bra att passa på och börja smida, som man säger, så därmed tänkte jag med tanke på Midgård återigen blivit trendigt ta och förklara varför Peter Jacksons "Sagan om ringen"-filmer är den bästa filmtrilogi som någonsin gjorts. Nedan följer tio skäl, men de är långtifrån de enda.
10. En levande och fantastisk värld
Det finns få fantasyvärldar, varken i film eller på TV, som känns så levande som den i “Sagan om ringen”. Oavsett om det rör människorna från Gondor eller Rohan, orcherna i Mordor, hobbitarna i Fylke eller alverna i Lorien så känns varje kultur och folkgrupp levande och verklig, och varje plats vi som tittare får se dryper av historia. Den fantastiska värld Tolkien skapade i sina böcker har omsorgsfullt blivit adapterad för film på ett vis som ingen annan produktion lyckats toppa.
9. Karaktärer man aldrig glömmer
Karaktärerna i “Sagan om ringen” är några av modern kulturs mest ikoniska: de allra flesta känner till och älskar figurer som Frodo, Sam, Gandalf, Aragorn och Gollum. Man bryr sig om dem fort, och minns dem långt efter att filmen är över. Det hjälper att många av dem symboliserar dygder som vi alla beundrar: Gandalfs värme och visdom, Sams lojalitet, Aragorns hjältemod, Frodos offervilja, samtidigt som en del av dem, kanske framförallt Gollum och Boromir är oerhört tragiska figurer som man känner medlidande med. En stor del i att karaktärerna fungerar såväl är såklart att de är så välspelade, vilket leder oss vidare till…
8. Skådespelarprestationer att dö för
Rollistan i “Sagan om ringen” är fantastisk. Ian McKellen är en legend, och Gandalf är en av hans paradroller. Viggo Mortensen gör en fantastiskt dedikerad insats som Aragorn, samtliga fyra hobbitar är perfekt castade, Sean Bean gör en av sina bästa roller som Boromir, Andy Serkis gestaltande av Gollum var revolutionerande… och då har jag inte ens nämnt Christopher Lee, Cate Blanchett, John Rhys-Davies, Orlando Bloom, Bernard Hill, Miranda Otto och många, många fler som alla är helt fantastiska. Det finns inte ett enda felsteg i hela rollistan. Tillochmed hobbiten som petar sig i näsan under Bilbos tal är klockrent spelad.
7. Nya Zeelands vackra landskap
Sir Ian McKellen i all ära, men Peter Jacksons bästa castingbeslut kan nog ha varit att rollsätta Nya Zeeland som Midgård. Landets ofattbart vackra miljöer är en betydande del i att världen och filmerna känns så levande. Kamreaåkningar över berg, dalar, skogar och slätter gör att filmerna i vissa ögonblick närmast skulle kunna funka som naturdokumentärer, eller ovanligt välfilmad reklam från en Ny Zeeländsk turistbyrå (att “Sagan om ringen” för övrigt satte Nya Zeeland på kartan som turistmål är välkänt). De naturliga miljöerna är även ett skäl till att…
6. Effekterna håller än idag
Vissa storfilmer har ett tydligt bäst-före-datum, då deras effekter inte håller upp till dagens (eller morgondagens standard). “Sagan om ringen”-trilogin är inte sådan: allt känns lika levande idag som det gjorde för tjugo år sedan, vilket är sjukt imponerande, särskilt när man gör den oundvikliga jämförelsen med “Hobbit”-trilogin som gjordes tio år senare och ser betydligt värre ut. Till stor del beror ju det på att “Hobbit” använde alldeles för mycket CGI, medan “Sagan om ringen” utnyttjade praktiska effekter till högre grad.
5. Actionsekvenserna är episka - och har något att säga
“Sagan om ringen”-trilogin har några av de mest medryckande actionsekvenser jag sett på film. Scenerna när brödraskapet angrips i Moria och vid Amon Hen när Boromir stupar i första filmen, slaget vid Pelennors fält i “Konungens återkomst”, och såklart den närmast oslagbara belägringen av Helms klyfta i "De Två Tornen" är fruktansvärt välgjorda bataljer. Inte bara för att koreografin, stuntarbetet och effekterna är fantastiska (vilket de är) utan också för att man aldrig tappar fokus på varken berättelse eller karaktärer. Jag gillar förvisso att se Legolas åka skateboard på en sköld, men det är inte det som gör Helms klyfta så mäktigt: det är för att känslan av desperation och rädsla strålar ut genom tv-skärmen. Inte bara gör det scenerna mer dramatiska, utan det förstärker också karaktärernas hjältedåd: Aragorn blir än mer hjältemodig när han fortsätter strida för det rätta trots att alla odds är emot honom. Och när han sedan vinner blir triumfen desto större, för att man som tittare bryr sig.
4. Musiken är ikonisk
“Sagan om ringen” har inte bara några av filmvärldens mest ikoniska karaktärer, platser och scener, utan även helt briljant musik, komponerad av Howard Shore. Musiken gör allt som filmmusik ska göra: stärker scener, fördjupar världen, och är dessutom minnesvärd i sin egen rätt, med ett flertal underbara stycken. Dessutom har man med ett par sånger, där Pippins (Billy Boyd) vackra "Edge of Night" i "Konungens återkomst" står ut som ett exceptionellt inslag.
3. Scener och repliker som stannar kvar hos en
“Sagan om ringen” har några av filmmediets mest minnesvärda scener och repliker. Gollums (eller snarare Smeagols) inre kamp mot sig själv i “De Två Tornen” är exempelvis fantastisk, liksom Theodens tal under slaget vid Helms klyfta, eller inför slaget vid Pelennors slätter (han är en baddare på svulstiga tal, Theoden). Scenen där Sam bär Frodo upp för Domedagsberget ger mig rysningar bara jag tänker på den. Och vem kan glömma Gandalfs ikoniska standoff med balrogen i Moria? Och det här är bara ett fåtal av många exempel.
2. Berättelsen är fantastisk i sin enkelhet
Karaktärer, musik, slag och miljöer är oerhört värdefulla, men kan ändå falla platt om det inte finns en stark grund att stå på i form av en intressant berättelse. Och det finns det, vilket vi ju såklart till huvudsak har Tolkien att tacka för, även om Jackson, Boyens och Walsh inte ska underskattas för hur väl de översatt hans verk från bok till film. “Sagan om ringen” är i grunden en simpel berättelse: en grupp hjältar ska slänga en ring i en vulkan. Men på den tråden lyckas man sedan fästa engagerande sidoberättelser som alla utvecklar världen och karaktärerna men ändå leder tillbaka till alltings kärna: Frodo, ringen och såklart…
1. Budskapen som berör oss alla
Det är trots allt egentligen inte alver, svärd och ringar som gjort “Sagan om ringen” odödligt, utan snarare det faktum att den talar till oss som människor. “Sagan om ringen” är inte rädd för att låta mörkret synas, men den vill framförallt förmedla en känsla av hopp: det goda kan vinna tack vare kvaliteter som lojalitet, kärlek, vänskap, tro och mod. Det är inte heller något som Peter Jackson kommit på, utan något som kommer direkt från Tolkiens skrifter. Skälet till att “Sagan om ringen” är en fantastisk adaption och världens bästa filmtrilogi är i första hand att den lyckas förmedla den vackra och tidlösa kärnan i sitt källmaterial till en ny publik. Den trollbinder oss inte bara med ett ytligt underhållande äventyr genom Midgård, utan ett som också har mycket att säga, och ett hoppfullt budskap att sprida. Och det, mer än något annat, gör "Sagan om ringen" till världens bästa filmtrilogi.
