Jag har med min recension redan hyllat den nya verklighetsbaserade miniserien ”Lockerbie: A Search for Truth” med Colin Firth och Ardalan Esmaili i huvudrollerna. Firth spelar en pappa vars dotter dör tillsammans med 269 andra människor i ett terrorattentat 1988, när ett flygplan sprängs ovanför den lilla staden Lockerbie i Skottland. Och svenske Esmaili spelar Abdelbaset Al Megrahi, mannen som åtalas för det hemska dådet. Men var det verkligen han som gjorde det?
I miniseriens fem avsnitt som utspelar sig över flera decennier så får vi följa pappans jakt på sanningen, efter att han blivit helt säker på att myndigheterna ljuger för familjerna och resten av världen om vad som egentligen hände. När Esmaili blev erbjuden rollen, trots att han inte pratar ett ord arabiska, blev han allt mer säker på att någon hade gjort ett misstag och försökte därför hoppa av projektet. Lyckligtvis gjorde han inte det.
I samband med den svenska premiären så fick MovieZine chansen att ta ett längre snack med Ardalan, som vi svenskar givetvis känner igen från mängder av andra grymma produktioner genom åren. ”Helikopterrånet”, ”I våra händer”, ”White Wall”, ”Snöänglar” och ”Gråzon” för att bara nämna några.
Den här gången gör han däremot nästan alla sina scener tillsammans med Oscarsvinnaren Colin Firth – och behövde dessutom göra en hel del förberedelser för att känna sig redo för rollen:
Kul att vi får snacka om en internationell produktion! Hur halkade du in på den här produktionen och vad visste du innan om Abdelbaset Al Megrahi?
– Jag blev kontaktad av en castare från England som sade att man trodde att jag skulle passa för en roll där. Och att regissören Otto Bathurst ville träffa mig i London. Så då flög jag dit och så hade vi ett möte, där han presenterade projektet och rollen. Det var där det började och då hade jag egentligen ingen koll på den här händelsen. Jag var två år när det hände.
– Men jag minns att jag hade sett bilderna på det här planet någonstans, så det ringde någon liten klocka ändå. Fast jag hade noll koll och fick sätta mig in i det.
Kunde man nämna redan då att Colin Firth skulle spela huvudrollen?
– Nej, det som var grejen var att han var inte satt än. Så jag kopplades på före honom och senare fick jag höra att det blev klart med honom också.
”När Colin Firth kopplades på så förstod jag också kalibern av projektet”
Han hade säkert sett något ur ”Helikopterrånet” och insåg att här måste han in och jobba med dig givetvis.
– Haha, ja precis! Nej, men jag tror att man säkert var i samtal med honom redan men det var i alla fall inget som var klart redan då. Men någon vecka senare så berättade man att det var Colin som skulle spela Jim Swire.
Han är ju en så grym skådespelare. ”The King’s Speech” och alla andra roller som han har gjort. Hur var det att dels få veta att det var han du skulle spela mot, med tanke på hur många scener ni har tillsammans – och sedan att faktiskt träffa honom?
– Alltså, jag blev jättelycklig. Jag blev jätteglad när jag fick höra att det var han. Det var liksom… du vet, när man ger sig ut på okänt vatten. För mig är ju det internationella fortfarande lite okänt, för här i Sverige är det lite lättare för mig att förstå vilket sammanhang man är med i.
– Det här var svårare för mig att veta på förhand vilken kaliber det var. Eftersom jag inte har jobbat utomlands på det sättet. Så när Colin Firth kopplades på så förstod jag också kalibern av projektet. Det gav också en stämpel av, i alla fall för mig, en viss kvalitet ändå. För jag menar, han är en person som alltid har jobbat med bra projekt. Tycker i alla fall jag.
– Både ”The King’s Speech” och Tom Fords ”A Single Man” som jag tycker var fantastisk, där han också blev Oscarsnominerad. Han har gjort väldigt många bra. ”Tinker Tailor Soldier Spy”! Då kände jag ändå att ”det här är nice, jag valde rätt!”, det blev en sån bekräftelse för mig.
Ardalan försökte först hoppa av projektet: ”Jag tror ni ska hitta någon annan!”
Det är en bra sparringpartner minst sagt. Med tanke på att rollen du spelar är någon som har funnits på riktigt och fortfarande har levande familjemedlemmar som hävdar att han var oskyldigt anklagad. Hur tar man sig an en sån roll på bästa sätt?
– Det var till och börja med något som kändes som ett stort berg, som jag var tvungen att bestiga. Det var en aspekt som var språket, för jag pratar inte arabiska till exempel. Jag förstår inte ens arabiska. Så från början tänkte jag att jag var fel rollsatt. Och jag sade det till produktionen också att ”jag tror ni ska hitta någon annan! Alltså, jag tror det är bättre att gå en annan väg”. Men man var verkligen fast bestämda vid att det var jag som skulle göra den och att jag skulle klara av det.
– Så det var den aspekten först, som jag tänkte på. Där jag bestämde mig för att jag måste sätta språket. Och jag måste sätta det perfekt. Så då började jag jobba med det tillsammans med en språkcoach, för att hitta den libyska arabiskan.
– Men sedan var det också att jobba tekniskt med att åldras. Vad det gör med kroppen och vad det gör med han, med tanke på att han levt i fängelse under många år. Vad händer med kroppen om man åldras i ett fängelse? Så att försöka hitta de bitarna.
– Sedan var det som du nämner, det här med att det var en verklig person. Det fanns mycket material och jag bad om att få allt rörligt material man kunde få, för att se hur han går och hur han pratade engelska och arabiska.
– Men sen var han också ett mysterium för mig. För att det finns en stor del vi inte vet. Fast där fanns det ju ett manus att falla tillbaka på så klart. Där vi ändå får följa hans inre och se i alla fall en liten bit av hans liv. Hans familjeliv och vilken bakgrund han kommer ifrån och sådär. Det gav mig mycket!
– Jag tänkte också tillbaka på alla de där äldre männen från mellanöstern som jag har sett i mitt liv. Att försöka inkorporera dem i den här gestaltningen. Så det var väldigt många olika bitar som jag var tvungen att ta mig an för att komma dit.
”Det var bara jag som behövde tro på mig själv”
Du nämnde att du själv kände att du kanske var felcastad där ett tag. Sade man någon av dina tidigare produktioner som man hade sett och var anledningen till varför man kände sig så säker från deras håll?
– Faktiskt så har jag inte koll på vad de har sett. Jag vet att mina agenter, för några år sedan, hade skickat en massa material så jag tror man hade utgått ifrån det. Men jag vet inte specifikt vad det var som man hade sett. Det var något med den här regissören, Otto. Han är en fantastisk regissör som gjort många serier. Han gjorde ”Peaky Blinders” bland annat. Så han är väldigt kunnig… och han hade sett någonting.
– Han sade att han tyckte att jag kunde ha en pondus och en hårdhet, men också en skörhet. Och att jag också kunde vara sympatisk. Så han gillade den mixen och hade sett det någonstans, vilket hade gjort honom fast bestämd vid att jag kunde göra det här.
– Det var bara jag som behövde tro på mig själv. För mig var det viktigt att få göra det rätt. När man spelar en person från ett annat land, så ville jag inte trampa libyerna på tårna. Jag menar, här kommer jag och påstår att jag kan deras språk och deras kultur och sådär.
– Jag bad därför att få träffa en libysk språkcoach, för att ha en session med den personen. Och att den personen skulle få avgöra om jag kunde göra det eller inte. Så jag lade mitt öde kring det här projektet i den personens händer.
– Jag sade att ”vi kör en session och om du tänker att det här är för långt ifrån så får du vara ärlig”. Efter två intensiva timmar med testande av olika ljud och vokaler, några ord och så fick jag sätta ihop någon mening. Sedan visste jag inte vad han tyckte, men han hörde av sig till produktionen och gav mig grönt ljus att fortsätta. Det gav mig också något slags självförtroende att våga ge mig in i det. Men även att det gav folk i produktionen en känsla av att man hade haft rätt om mig.
”Kunde få studera hur han jobbar”
Vilka länder åkte ni och spelade in serien i? Jag misstänker att ni aldrig var i Libyen och spelade in något eller?
– Den delen som utspelar sig i Libyen var i Marocko. Och resten var på ett ställe mellan Glasgow och Edinburough i Skottland, i en studio där.
Har du någon särskild scen tillsammans med Colin som du minns tillbaka på som en av de mer svåra att spela in för din del?
– Det finns faktiskt en scen som jag såg fram emot att göra och vi spelade in den – och den gick jättebra. Vi var jätteglada både jag och Colin över den scenen. Men den är tyvärr inte med, haha!
– Så kan det vara ibland, den är tyvärr inte med. Och det är säkert av olika anledningar, för man måste ju hitta vilken väg man vill gå i berättelsen och jag kan ändå förstå att den scenen hade nog skapat fler frågetecken. Det fanns nog inte utrymme för den i slutändan. Men det var en sån scen där vi båda blev glada och tittade glatt på varandra och avslutade med en high five till och med, över att vi fick till den.
– Fast nästan varje scen jag hade med Colin var väldigt rolig att göra. På grund av honom också. Det var ofta scener där vi satt mitt emot varandra, bara jag och han. Där jag också kunde få studera hur han jobbar. Utan att han gav något sånt till mig direkt, så tog jag så mycket tips från honom av att bara se hur han arbetade. Rent tekniskt.
”När recensionen blir en intressant läsning”
Från en sak till en annan så måste jag ju även nämna att jag var ett stort fan av ”White Wall”, det görs alldeles för få svenska sci-fi-serier. Är det helt kört gällande en fortsättning på den serien eller? Har du hört något om att det funnits planer på mer?
– Ja, jag hörde något där ändå runt 2020. Där och då var det något snack, men jag har faktiskt ingen koll längre. Du får fråga SVT, haha! Men man hade i alla fall planer för hur det skulle utveckla sig, fast jag har ingen aning om vad som hände där. Det är i alla fall kul att höra att du gillade den.
Det gjorde jag verkligen! ”Snabba Cash”, ”Helikopterrånet” och ”I dina händer” också. Innan vi avslutar. Hur brukar du som skådespelare göra när det kommer till recensioner på grejer du är med i? Är det något du brukar ta del av eller håller du dig så långt borta du kan?
– Jag tror nog alla har olika förhållningssätt till det. Vissa klarar inte av det helt enkelt, så det beror nog på hur man själv fungerar. Jag brukar titta. Det är svårt att undvika det. Ofta jobbar man ju med någon produktion som skickar vidare och säger typ ”hej, titta vi fick en bra recension här!”. Oftast skickar de bara över bra recensioner, så den typen av recensioner läser man ju gärna.
– Sedan kan jag också tycka att det är intressant att läsa dåliga recensioner. Bara för att se hur man har resonerat. Vad är det folk plockar med sig? Varför tycker man inte att något fungerar och så vidare. Så klart kan man bli irriterad och känna att ”vafan, de fattar ju ingenting!”.
– Men jag tror nog ändå att det är bäst, som skådespelare, att hålla sig borta från recensionerna. Fast jag kan ändå uppskatta recensioner som har finesser, även om det är dåligt skrivet. När recensenten tar sitt yrke på allvar, så tycker jag att det är nice när man känner att de kan, kan filmhistoria och förstår referenser. När recensionen blir en intressant läsning.
– Det jag tycker kan vara synd är när det bara står typ ”jag tycker det var kul” eller ”jag tycker att det var tråkigt”, för det säger ju inte så mycket om projektet. Men när recensenten kan förstå hantverket och vad de olika avdelningarna bidrar med. Då kan någon som säger att ”jag tycker inte det här var bra, men wow vilket intressant sätt att filma på”. Det blir något annat.
De två första avsnitten av ”Lockerbie: A Search for Truth” finns nu hos SkyShowtime. Därefter släpps ett avsnitt varje fredag. Miniserien består av totalt fem avsnitt.
Här kan du se hela vår intervju med Ardalan Esmaili:
