Luca Guadagnino är ett namn som tycks få allt mer pondus och vikt för varje dag som passerar. Efter det internationella genombrottet med "A Bigger Splash" har han sannerligen inte legat på latsidan. Han har ett flertal filmprojekt under utveckling och så sent som igår släpptes en trailer (en helt fantastisk sådan för övrigt) till hans efterlängtade remake av Dario Argentos skräckklassiker "Suspiria" som kommer i höst.
Det som han är allra mest känd för är dock skapandet av det alldeles utsökta dramat "Call Me By Your Name", om den ömma kärleksrelationen mellan Elio (Timothée Chalamet) och Oliver (Armie Hammer) i 80-talets soldräkta Italien, som tog hela världen med storm. Redan på Sundance filmfestival i januari förra året började den svepa fram som en tsunami av kärlek och passion, hela vägen fram till fyra Oscarsnomineringar och en välförtjänt vinst (bästa manus efter förlaga till manusförfattaren James Ivory).
Inför dvd- och bluray-släppet här i Sverige fick jag chansen att ta en pratstund med Guadagnino och fråga ut honom om allt från tidens hänsynslöshet till 80-talets fällor.
Först och främst, filmen fick som bekant ett sällsynt varmt och positivt mottagande, har du lyckats smälta det än?
– Jag försöker fortfarande förstå mig på det. När vi visade filmen i Sundance och fick den reaktionen vi fick var det oerhört uppmuntrande, och sen kom alla filmfestivaler på hösten. Allt det där fick mig att inse att vi hade skapat någonting som oväntat nog skulle träffa publiken på ett väldigt djupt och fantastiskt sätt.
Vad tror du det är specifikt som fångar fantasin hos så pass många så kraftfullt?
– Kanske har det att göra med att filmen försöker belysa situationer där man agerar utifrån medmänsklighet snarare än ilska och hat. Jag tror att det är en del av det. Jag skulle dock inte säga att det är ett "botemedel" mot det som händer i världen nu eftersom giftet är inne i själva systemet, och det finns lägen där man är helt utanför systemet och där man inte ens tar del av systemet. Det här är en film där makt inte riktigt har en roll, det är en film om att vara jämlik i förhållande till kärleken och sin uppväxt.
Hade du några särskilda inspirationskällor när du tog dig an filmen?
– Mestadels fokuserade jag på de franska filmskaparna, som Jaques Rivette och Éric Rohmer, och Bernardo Bertolucci. De var mina stöttepelare.
Timothée Chalamet som Elio i "Call Me By Your Name".
Kemin mellan skådespelarna i den här filmen är elektrisk, särskilt när det gäller Armie Hammer och Timothée Chalamet men också Michael Stuhlbarg som levererar en helt otrolig monolog mot slutet. Var det tydligt för dig från dag ett?
– Jag upptäckte det före filmen. Jag hittade elektriciteten inom mig själv i mötet med dem och kände att om jag får den känslan för dem, då kommer de också göra det. Stuhlbarg har jag beundrat sedan jag såg honom i bröderna Coen-filmen ("A Serious Man"), han är fantastisk. Jag hade hoppats på att få arbeta med honom och hoppas nu på att få arbeta med honom igen, han är verkligen en underbar skådespelare.
Tematiskt täcker filmen många ämnen, men för mig tycks den främst handla om tidens hänsynslöshet. Hur går dina tankar kring det?
– Ja, i början av filmen befinner vi oss i en tid och en plats där man tänker att "så här kommer det vara för alltid", men sedan kommer vi till en tid då Elio ständigt blickar mot klockan när han exempelvis ska möta Oliver. Sen når filmen en tredje del där tiden plötsligt blir ett stort problem för dem eftersom den kommer att bli det som separerar dem. Så jag håller med dig, tid är en essentiell del i berättelsen. Tiden tillhör ju också sommarens essens, det som får en att verkligen känna sommaren. Både sommarens tristess och sommarens anspänning.
Allt från Sufjan Stevens till The Psychedelic Furs passar som handen i handsken för filmens ton. Hur valde du ut musiken?
– Vi ville dels försäkra oss om att vi hade ett soundtrack som kunde spegla Elios identitet på ett bra sätt så vi valde ut en del pianostycken, exempelvis från Maurice Ravel och John Adams. Vi ville också få till 80-talets sound och därför plockade vi några låtar som hade låtit perfekt där och då. Jag ville dessutom använda en fantastisk artists röst för att kunna knyta ihop filmen och dess emotionella stoff med varandra, så jag fick förmånen att lyckas övertala herr Stevens att ge mig sin röst, sina texter och sin musik.
Armie Hammer som Oliver i "Call Me By Your Name".
Angående 80-talet; nu för tiden det är väldigt lätt att en skildring av det årtiondet blir överdrivet nostalgisk och artificiell, hur arbetade du för att förhindra det?
– Jag ville att filmen skulle kännas som att den verkligen var filmad år 1983, inte att den handlar om 1983. Det var viktigt, så jag och mitt team bakom kameran försökte alla se till att vi inte skulle ha någon form av melankoliskt eller nostalgiskt perspektiv på 80-talet, utan istället att vi verkligen skulle vara där.
Boken som filmen baseras på avslutas med en sorts blick in i framtiden för Elio och Oliver och du har pratat en del tidigare om att kanske till och med göra en trilogi filmer. Känns inte tanken på uppföljare skrämmande när så pass många har blivit så engagerade i karaktärernas resa?
– Jag har aldrig någonsin format mitt filmskapande utifrån rädsla, jag tror att det är en dålig utgångspunkt. Jag är väldigt glad över och djärv i det att jag skapar det jag vill skapa. Så om vi hittar en bra berättelse att följa upp den här med så kommer vi göra det.
"Call Me By Your Name" finns nu på video-on-demand, dvd och bluray.
Vad säger du? Vill du se fler filmer om Elio och Oliver framöver?
