Lucifer (Tom Ellis) är en riktig Casanova-typ i åtsmitande kostym som har lämnat helvetet för att leva ett bekymmerslöst rövarliv i L.A.
Att vara Satans son kommer med sina fördelar: Lucifer har nämligen en förmåga att få folk att säga sanningen, även när det inte passar sig. Denna förmåga kommer väl till användning när han ger sig på att utreda ett mordfall på en vilsen själ som han bryr sig om och fångar även intresset hos den poliskonstapel som också jobbar på fallet – Chloe (Lauren German).
Hon jobbar i motvind då hon försöker bli tagen seriöst i en mans värld och i privatlivet är hon en ensamstående mamma till en sjuåring med en ex-make som har synpunkter på hennes sätt att göra sitt jobb. Det är uppenbart att Lucifer fattar tycke för henne, men hon låter sig inte charmas av hans självgoda leende, mystik och förföriskhet. Hon ser en potentiell arbetspartner i honom på grund av hans speciella förmåga och han ser en genuin vilja i henne att göra världen till en bättre plats.
Medan Helvetet trycker på att han ska sluta bry sig så mycket om människor och vara den Djävul som är hans jobb, börjar ett frö av en existentiell kris att växa inom honom. Chloe inspirerar honom att göra gott istället.
Även om rollen som den tuffa kvinnan som måste vara stenhård och sträng för att tävla med männen och samtidigt vara en öm moder känns uttjatad och rätt ointressant, funkar kemin mellan Tom Ellis och Lauren German väldigt bra. Det blir ändå onekligen så att man vill se dem dansa den där dansen där det finns en osagd laddning emellan dem tills de tio säsonger in äntligen ger efter och får varandra.
Lucifer som roll är väl inte heller jätteny – han är en rätt typisk arrogant men charmig jävel – men han gör det så naturligt och träffsäkert att man rycks med ändå. Om det nu var tänkt att han skulle vara den där farliga och sexiga marodören som är precis lagom kaxig så var det är väldigt bra casting-val. Just för att Lucifer inte är genomond eller helt allsmäktig bara för att han är härskare i Helvetet, utan snarare empatisk och skämtsam, blir han spännande och relaterbar. Han har sina mörka sidor med barrundor, mutor och strippklubbar, och han kan vara riktigt respektlös och nedlåtande, men han är ändå en god vän och kan på ett orättvist och oschysst sätt ändå uträtta bra grejer. Och han lever livet enligt sina egna regler på ett sätt som är underhållande och samtidigt uppfriskande för oss vanliga dödliga att se på.
Jag får ändå säga att det första avsnittet överträffade mina förväntningar och att jag förmodligen kommer att fortsätta att följa serien ett tag till – ett avsnitt är ju trots allt bara början. Jag trodde nog att det skulle vara sådär ointressant sexigt där mannen röker en cigarr och pratar i djup, mullrande röst och kvinnan utmanar tillbaka i rökig, släpande stämma medan hon förföriskt rör sig i underkläder, som man har sett i så många andra serier. Det här är långt ifrån så – Chloe är en riktig kvinna med riktiga problem och som inte dansar efter någon annans pipa och får behålla kläderna på – hittills. Lucifer är mer som klassens clown eller den coola killen som har ett eget band i högstadiet.
Avsnitten är ca 45 minuter och släpps en gång i veckan på måndagar från och med nu och 12 veckor framöver på Fox.
Är du nyfiken på att se den? Vad tyckte du?
