Filmlegendaren Martin Scorsese blev förra året centralgestalt i en något uppblåst debatt kring huruvida Marvel-filmer (och franchise-filmer i allmänhet) kan räknas som riktig film, eller filmkonst ("cinema"). Regissören förklarade att han inte själv tittar på dem, trots att han har försökt och menade att filmerna hade mer gemensamt med nöjesparker än med filmkonstens tradition att fösöka förmedla emotionella eller psykologiska upplevelser till andra människor.
Man kan givetvis tycka att han har fel, men det är desto svårare att förneka att Scorsese alltid har varit en filmkonstens förkämpe med en fast tro på filmens viktiga plats i samhället och dess magiska potential. Detta bekräftades nyligen under filmfestivalen i Toronto där filmskaren, under ett tal, varnade för en oroande trend där film behandlas som "comfort food".
"Att filmfestivaler fortsätter att äga rum, improvisera, anpassa sig och få det att fungera, är för mig väldigt rörande. För i pressen och populärkulturen blir det sorgligt nog allt vanligare att filmen marginaliseras, devalveras och istället ses på som en slags "comfort food", sa Scorsese.
Han fortsatte att utveckla sitt resonemang:
"Att fira dess existens är desto viktigare och mer nödvändigt eftersom att vi aldrig kan påminna folk tillräckligt om att denna anmärkningsvärda konstform alltid har varit och kommer att vara mycket mer än en distraktion. Cinema, filmkonsten, filmer, när de är som bäst, är en källa till förundran och inspiration.”
Detta brandtal kan lättare förstås med bakgrund av den rådande diskussionen om behovet att återöppna biografer efter Coronapandemin där kritiska röster har väckts kring filmens värde, att filmen och biograferna inte är "väsentliga" i samhället. Vems sida som Scorsese står på i debatten kräver ingen filmvetarexamen för att lista ut. Även om undertecknad personligen är en stark förespråkare för filmens (och då kanske inte främst filmkonstens mest prisade alster) helande kraft under söndagar präglade av bakrus (gärna i kombination med verklig comfort food) så tackar jag Scorsese för hans outtröttliga kamp för filmkonstens värde och anseende.
