Mästerliga "Big Little Lies" cementerar att Jean-Marc Vallée är en av vår tids bästa filmskapare

I kölvattnet av mästerverket "Big Little Lies" – vars sista avsnitt landade för bara dagar sedan – har det pratats en hel del om Liane Moriartys oerhört viktiga förlaga, David E. Kelleys tonsäkra adaption och de förkrossande prestationerna från några av de bästa skådespelerskorna i världen (Nicole Kidman, herrejävlar), men nu är det kapten Jean-Marc Vallées tur.

 

Med skildringarna av Ron Woodroofs hjärtskärande livshistoria i "Dallas Buyers Club", Cheryl Strayeds terapeutiska långpromenad i "Wild" och finansvalpen Davis sorgearbete i "Demolition" har fransk-kanadensiska Vallée sakta men säkert jobbat sig fram till en stabil placering bland de filmskapare som jag skattar högst. Hur vi kommer att blicka tillbaka på hans verk och karriär återstår att se, men att han är en av de skickligaste regissörerna som lever och verkar just nu finns det hos mig ingen som helst tvekan om.

 

Reese Witherspoon och Jean-Marc Vallée under produktionen av "Wild". 

 

Det jag uppskattar mest med Vallée är att han har en förmåga att träffa mig oerhört hårt emotionellt med sina filmer. Karaktärernas känsloliv och konflikter blir lika verkliga, smärtsamma och omvälvande som mina egna och de frågeställningar han lyfter stannar kvar hos mig långt efter eftertexterna har slutat rulla. Detta går givetvis att delvis härleda till att han väljer tematiskt rika berättelser att filmatisera och vassa manusförfattare och skådespelare att arbeta med, men hans unika bildspråk och estetik är en minst lika betydande faktor, om inte mer. 

 

Med purfärska tillika fenomenala "Big Little Lies" tog Vallée sig an en tv-produktion för första gången med skyhögt resultat. I och med att han hade 350 minuter till förfogande – drygt tre gånger så mycket tid som han brukar ha – fick han chansen att utnyttja hela verktygslådan till max och blev mer lekfull och experimentell än någonsin tidigare, vilket förstärkte hans avtryck. Detta gör också att det aldrig har varit mer relevant att kärleksfullt dissekera och hylla hans briljanta stilgrepp än nu.

 

 

 

Man kan dra en del intressanta paralleller mellan Vallée och Terrence Malick, då de båda är väldigt måna om att fånga något äkta, att försöka konstruera så lite som möjligt och fånga verkliga ögonblick i en fiktiv värld. Vallée är dock mycket mer traditionell om man jämför med Malick – som ofta helt slopar allt som heter manus – men jämfört med konventionell produktionsstil är han snarare experimentell. Han och hans fotograf Yves Belanger filmar nämligen varje bildruta handhållet och använder i princip enbart naturligt ljus.

 

Detta gör att skådespelarna inte bara har en liten artificiellt ljussatt ruta som de måste hålla sig inom, utan de kan röra sig fritt och spontant i inspelningsmiljöerna, så improviserar Yves och hans team för att hänga på. Om inspelningen sker i ett hus är det fritt fram för skådespelarna att röra sig i hela huset, snarare än på en specifikt förberedd yta. Dessutom filmar ofta Vallée och hans team konstant, även när det är paus från huvudinspelningen. När Vallée exempelvis är framme och regisserar en av skådespelarna kan Yves passa på att ta miljöbilder och närbilder, filma oförberett material med de andra skådespelarna eller liknande.

 

Allt detta ger en rå och dokumentär känsla som signalerar autenticitet. Det färdiga resultatet har en närvaro och energi som många filmer saknar, det känns lite som att man observerar en bit av verkligheten snarare än något som har byggts ihop på medvetet vis ner i minsta detalj. 

 

 

 

Även i klipprummet har auteuren Vallée tydligt inflytande. Trots att han har använt sig av flera olika redigerare under sin karriär känns det som att allt är klippt av samma person, så det finns ingen tvekan om att stilen kommer från Vallée. I fallen "Wild", "Dallas Buyers Club" och kommande serien "Sharp Objects" var han så pass involverad i arbetet att han fick en egen credit för klippning. 

 

Även gällande stilen på det här området kan man dra kopplingar till Malicks sätt att kombinera bilder utifrån atmosfär och känsla snarare än narrativ kronologi. Vallées filmer hoppar fram och tillbaka i tiden, lägger in fragment av vissa scener i andra och präglas av en drömsk, flyktig känsla. Film bygger på bildberättande och det är något som Vallée verkligen tar vara på mer än de flesta andra, då han verkar föredra att skildra känslor och karaktärsutveckling med bilder snarare än med förklarande dialog. Blickar, kroppspråk och till synes obetydliga detaljer i omgivningen får alltid mycket utrymme och det förhöjer verkligen det emotionella trycket. 

 

Vallée lägger också mycket fokus på att med bilder skildra det som händer inom karaktärerna, vad de tänker på och vad som hemsöker dem. Särskilt med den plågade karaktären Jane (Shailene Woodley) i "Big Little Lies" leker han med det greppet, exempelvis när hon efter en löprunda får en ångestattack och det klipps fram och tillbaka mellan hur hon pulsar runt i sitt hus och löprundan där hon springer allt snabbare för att sedan hoppa utför ett stup. Vi förstår att karaktären inte gör det i seriens verklighet, men det är så Janes ångest yttrar sig mentalt. Ett tidigare exempel är när Davis i "Demolition" föreställer sig att han tar upp ett automatvapen och skjuter på en flygplats. 

 

Vallées klippning är med andra ord oförutsägbar, vilket är en värdefull egenskap i en film- och tv-värld präglad av säkra kort och riskfri förutsägbarhet. I en konventionellt klippt film har man ofta en känsla för klipprytmen och vet när det kommer klippas över till en reaktionsbild eller liknande, men i ett projekt signerat Jean-Marc Vallée kan precis vad som helst hända.

 

 

 

"Jag har bara gjort en film som har score ("The Young Victoria") och jag hatar den. Jag hatar scoret i den filmen. Det kommer inte från mig, det har inget med mig att göra" – Jean-Marc Vallée. 

 

Även när det gäller ljudet har Vallée vissa specifika signum. För det första är han likt exempelvis Quentin Tarantino en filmskapare som inte vill lämna över makten att forma känslan eller atmosfären i filmen eller serien till en utomstående kompositör (med "The Hateful Eight" gjorde QT ett undantag för Ennio Morricone). Av den anledningen använder han sig aldrig av någon sorts originalscore, utan väljer istället ut redan existerande låtar som passar den stämning han vill bygga upp. Den biten är han dessutom en mästare på, vilket exempelvis användandet av Simon & Garfunkels "El Condor Pasa" i "Wild" bevisade, för att inte nämna hela "Big Little Lies"-soundtracket. 

 

Vallée tar det sedan ytterligare ett steg längre än Tarantino, då han alltid – med ett fåtal undantag – försöker hålla sig helt till diegetisk musik, musik som även karaktärerna lyssnar på i narrativet. Detta för att det ska betyda något för dem och påverka dem känslomässigt, inte bara vara pålagt för publiken. Det är bland annat därför som han tillsammans med David E. Kelley formade om "Big Little Lies"-karaktären Chloe (Darby Camp) till en inbiten musikälskare – vilket hon inte är i förlagan – så att han genom henne skulle kunna musiklägga stora delar av serien.

 

 

Gränsen mellan diegetisk och icke-diegetisk musik leker han med på härligt vis i klippningen, då en låt först kan börja spelas över någon sorts montage som täcker alla karaktärer, och inte förrän vi landar hos den sista karaktären får vi i publiken reda på varifrån musiken spelas. Ibland kommer det från en bilstereo, ibland från ett par iPhone-hörlurar och ibland från ett tv-program. Bara själva grejen med att lyckas involvera varenda låt i karaktärernas liv kan inte vara helt lätt att få till, men lösningarna han hittar känns aldrig krystade eller onaturliga. 

 

Det faktum att Vallées produktioner alltid är score-lösa gör också att tystnad får en avgörande roll. När ingen av karaktärerna lyssnar på musik är det helt enkelt tyst i scenerna och det är skönt att inte konstant bli manipulativt påmind om hur man ska tänka eller känna av ett ständigt pulserande score. Istället läggs fokus på att förstärka ljud från den omgivande naturen och att lyfta in ljud från objekt i karaktärernas miljöer, det ikoniska ljudet från en zippo-tändare för att ta ett "Big Little Lies"-exempel. Han jobbar också mycket med att låta dialogen från olika scener flyta in i varandra, ibland nästan så att en sorts tid- och rumsbefriad kommunikation uppstår. 

 

Förhoppningsvis får vi se mer av allt detta när Vallées nästkommande projekt – HBO-serien "Sharp Objects" med Amy Adams i huvudrollen – framåt hösten. På förhand låter kombinationen av de ovan listade stilgreppen och en våldsam thriller signerad Gillian Flynn ("Gone Girl") som oväntad, men samtidigt helt gudomlig.