Jag älskar teknik. Speciellt avancerad teknik som inte finns än men som troligtvis kommer att finnas i våra hem och liv inom en snar framtid.
När "Black Mirror" kom 2011 kände jag en tillfredsställelse över hur långt bort tekniken som Charlie Brooker valt att porträttera. Det var orealistiska scenarion men med en uns av tanke kring hur framtiden kan komma att se ut. Det gick en säsong, en andra säsong och slutligen en julspecial och jag gottade mig i Brookers framtidsvision i tron om att det var en vision satt väldigt långt fram i tiden.
För några veckor sedan hölls det ett möte i Sverige med senatorer och ministrar från världens alla hörn. De samlades för att uppleva teknik som virtuell verklighet och augmenterad verklighet, min vän var den som höll i presentationerna. Vi har det gemensamt hon och jag, vår passion för framtidsteknik som väntar runt hörnet. Vi försöker aktivt att lära ut och visa möjligheterna som finns. Hon till höguppsatta politiker som kan göra skillnad och jag till allmänheten så att när politikerna tar beslutet att implementera tekniken i våra jobb och skolor så är massorna redo.
Jag var förtjust över att dessa politiker äntligen såg potentialen i tekniken vi pratat om så länge, tekniken som kan göra det möjligt för människor att integrera med varandra lättare, tekniken som kan ge någon känseln tillbaka i sina proteser till ben eller varför inte underlätta undervisningen för miljontals med barn världen över.
Sprudlande glad skuttade jag hem med förväntningar och drömmar om hur framtiden kan komma att se ut samt med alla möjligheterna mina barn kommer att växa upp med. Väl hemma och med en kopp kaffe satte jag igång datorn och förberedde mig för att kasta in mig i ännu en tillfredställande fiktiv framtid med "Black Mirror" säsong 3.
Efter första avsnittets eftertexter börjar rulla känner jag en oroskänsla i magen. Meningen var att jag skulle streckkolla på alla avsnitt men det var så svårt att smälta det första att jag var tvungen att ta en paus.
Tankarna virvlade runt i huvudet, är det så här framtiden kan komma att se ut om vi fortsätter att använda tekniken som vi gör i dag? Vi som känner oss uppslukade av våra mobiltelefoner redan nu, kommer det att bli värre? Kommer det att gå så långt att vi inte vet gränsen mellan verklighet och det digitala?
"Black Mirror" handlade inte längre om en framtid som låg så pass långt fram i tiden att den kändes omöjlig, det var som att se vad mina barn skulle bli utsatta för. Det kändes verkligt och definitivt möjligt. Oerhört oroväckande och framförallt läskigt.
Dagen efter gör jag mig redo för ett nytt avsnitt, känner en falsk förhoppning över att jag kanske redan sett det värsta. Men nej, jag börjar sluka avsnitt efter avsnitt så som om jag river loss ett smärtsamt plåster och det känns inte bättre. Ångesten växer och jag börjar tvivla på mig själv och mitt yrke. Vad är det jag sysslar med? Vill jag verkligen uppmuntra det här?
Varje avsnitt spelar upp scenarion som skulle kunna hända när som helst eller scenarion som faktiskt händer men i en mindre skala. Om Brooker ville få tittarna att stanna upp och tänka efter så har han lyckats med mig.
Nu har det gått några dagar sedan jag såg säsong tre av "Black Mirror", sedan dess har jag knappt gått i närheten av sociala medier, jag har inte tvångsmässigt uppdaterat mig själv kring tekniknyheter och jag har knappt satt på tvn.
I två dagar var jag utan internet i hemmet och för första gången någonsin kände jag mig inte frustrerad över det. Det jagas inga likes eller följare längre och varenda dator i mitt hem har en liten tejpbit över den inbyggda kameran.
Jag älskar teknik. Däremot har min oro kring vad folket och företag kan komma att göra med det växt och helt ärligt så har jag börjat tvivla på om det inte var bättre förr när det närmsta vi kom avancerad teknik var en färg-tv. Ingen tv-serie har tidigare påverkat mig på det här sättet, det är en bitterljuv känsla som jag kommer att bära med mig ett bra tag framöver.
Paula Fenjima Manrique
