Mindfuck! 7 riktigt skruvade filmer du förmodligen har missat

 Ibland springer man på filmer som ställer hjärnan inför lite större utmaningar än väntat. Filmer som inte nöjer sig med en påklistrad sluttwist, utan som succesivt bygger upp en förvirrande stämning där publiken till slut vet varken ut eller in. Det verkar dock ofta vara en svår balansgång att hitta ett filmkoncept som både är smart och som kan tilltala en större publik. För låt oss trots allt inse fakta; den breda massan vill ha något lagom smart. Hjärndöda filmer i smart förklädnad som får den genomsnittliga biobesökaren att tro att han/hon ligger steget före. Bli därför inte upprörda/förvånade/provocerade/kränkta av att de mer publikfriande mindfuck-filmerna inte är med här. Istället skall vi kika på sju doldisar som gjort sitt bästa för att koka våra hjärnor. Visst gör det ont att tänka lite men ibland är det värt det, jag lovar. 

Om du tyckte att tidsreseparadoxerna i ”Tillbaka till Framtiden 2” (1989) var för lättsinniga är detta filmen för dig. Ethan Hawke, lika delar stabil som underskattad, spelar en agent med rätt att resa i tiden för att förhindra brott. Nog för att vi alla ville ha en värdig uppföljare till odödliga ”Timecop” (1994) men JCVD-fans kommer tyvärr bli besvikna. För alla som uppskattar rejäla mindfucks är detta dock julafton för ”Predestination” tar tidsresandens konsekvenser till en helt ny nivå. Filmen är helt enkelt snuskigt bra. När eftertexterna börjar rulla och du försöker pussla ihop tidslinjerna i filmen lär du ifrågasätta din egen begåvning. Frågan om vad som kom först, hönan eller ägget, kommer uppehålla dina tankar ett bra tag framöver. Suveränt!

Adrian Lyne, mannen bakom bland annat ”9 1/2 vecka” (1986) och “Farlig Förbindelse” (1987) regisserade Tim Robbins i denna klart förbisedda skräckis som inledde det förvirrade 90-talet. Robbins spelar en f d Vietnam-veteran som får allt svårare att skilja mellan dröm och verklighet. Hallucinationer om kriget, sitt förra äktenskap och sin avlidna son hemsöker honom och filmen bygger upp en sjukt obehaglig stämning där man som publik, precis som huvudkaraktären, har väldigt svårt att veta vad som sker på riktigt. Sluttwisten är lika chockerande som logisk och har (trots många tappra försök) förmodligen inte överträffats under de tjugofem år som gått sedan filmen hade premiär. 

Det är inte lätt att hitta de där skinande pärlorna i det stora och djupa filmträsket. ”Triangle” låg där bland övriga reafilmer, minding it´s own business. 19 spänn fattigare och några timmar senare var jag grymt nöjd med min investering. Kortfattat: Ett båthaveri under en mystisk storm tvingar ett gäng käcka individer ledda av Melissa George att borda ett fraktfartyg ute på öppet hav. Ett till synes öde fartyg där allt inte visar sig stå rätt till, för att uttrycka det milt. En av de absolut bästa skräckfilmerna som leker med tid och rum, mer än så skall egentligen inte avslöjas för er som inte har sett den. Och det är inte så många eller? 

En film som ifrågasätter gränsen mellan vår värld och en iscensatt drömvärld, samma år som “Matrix” hade premiär? Vad är oddsen…. Ungefär lika stora som att ”Deep Impact” och ”Armageddon” släpptes 1998. Eller att ”Olympus has Fallen” (grym) och ”White House Down” (suger) båda kom 2013. Det är inte lätt att göra sig varken sedd eller hörd i jämförelse med ”Matrix” men samtidigt ger ”13:e våningen” inget sken av att vara en blockbuster-action. Här handlar det istället om ett företag som skapat en simulerad VR-värld (som ser ut som 1930-tal för why not?) och en mordgåta som verkar sträcka sig mellan både datorsimuleringen och verkligheten. Craig Bierko (skurken från ”Long Kiss Goodnight” (1996)) måste reda ut det hela då han blir anklagad för nämnda mord och upptäcker i filmens WTF-ögonblick något rätt oroväckande. Virtual Reality-Noir med finess, väl värt en titt. 

”Enemy” verkar tyvärr ha flugit under mångas radar. Detta trots en fantastisk insats av Jake Gyllenhall och regi av Denis Villeneuve. Den sistnämnde låg samma år bakom tokhyllade ”Prisoners” och följde upp med ”Sicario” (2015). Man får anta att ”Enemy” drunknade lite i svallvågorna efter ”Prisoners” framgångar och hoppas att fler letar upp denna indie-pärla nu när Villeneuve minst sagt är ett regissörnamn att räkna med. Adam Bell, en lite trist och rutinbunden historielärare, får av en slump syn på en exakt kopia av sig själv i en B-film. I och med detta startar han en besatt jakt efter sin dubbelgångare. Med ganska små medel eskalerar olustkänslan under filmens föredömliga 91 minuter; man vill som åskådare verkligen få reda på hur det hela ligger till.  Att lägga ihop alla pusselbitarna efter att den (på många sätt) oroväckande men briljanta slutscenen har rullat tar sin tid. Magiskt. 

John Carpenter, kungen av originell 80-talsskräck, regisserade här sin sista riktigt bra film. För tjugotre år sedan också, satan vad deppigt… ”I skräckens skugga” tar konceptet meta (inte fisket) till en helt ny nivå. Pålitliga Sam Neill spelar försäkringsutredaren John Trent som fått i uppdrag att leta upp Sutter Cane, en försvunnen skräckförfattare vars böcker påverkar läsarna lite mer än brukligt. Tillsammans med Canes förläggare ger sig Trent ut på en road trip för att leta upp (den fiktiva) staden Hobb´s End som alltid förekommer i Canes romaner. En stad som inte finns förutom på en dold karta Trent hittat i ett par av bokomslagen. Efter en rad bisarra händelser finner de staden och det är då skiten verkligen träffar fläkten. Verklighet och fiktion flyter ihop alltmer och galenskaperna eskalerar å det grövsta. Jävligt obehagligt, smart skrivet och med ett slut som hänger kvar och lär diskuteras när eftertexterna rullat.  Regisserat av John Carpenter i högform; se den bara. 

Jag gav mig på denna raring en sen kväll efter ett par stadiga glas whisky. Det gick sådär. Senare, i ett relativt sett mer nyktert tillstånd gick det… sådär. Det här är fan snårigt. Riktigt snårigt faktiskt. Ett gäng vänner samlas för en middagsbjudning samma kväll som en komet skall passera. Ganska snart märks det att kometjäveln sätter vissa av universums i vanliga fall pålitliga krafter ur spel. En spännande introduktion i kvantteori för de som önskar; ”Coherence” levererar verkligen ett spännande tankeexperiment som jag hoppas fler filmälskare får ta del av. Att filmen spelades in på fem dagar med en budget på 50.000 dollar och till stor del improviserad dialog gör det hela än mer imponerande. Ett mindfuck bland mindfucks.

Mer kända mindfucks du förmodligen inte har missat: ”The Game” (1997), ”Memento” (2000), ”De misstänkta” (1995), ”The Prestige” (2006), ”Donnie Darko” (2001), ”Inception” (2010), ”Deja Vu” (2006), ”Shutter Island”(2010), ”The Machinist” (2004), ”Dark City” (1998), ”Identity” (2003). Skulle du mot förmodan ha missat även dessa, se dem omgående!