Jag möter Karzan Kader på Malmö Filmdagar, där en rykande färsk kopia av "Bekas" precis har visats för den svenska pressen. Regissören är nervös för hur hans långfilmsdebut ska tas emot. Jag lugnar med att det inte behövs. Betyget på MovieZine blev en 4:a, och vi är inte ensamma om att hylla den kurdiskspråkiga feelgood-filmen. Den är redan såld till flera länder, och då har många av dem bara sett trailern.
För ett par år sedan charmade han Stockholms filmfestivals publik med novellfilmen "Bekas", som nu har utvecklats till en långfilm. Berättelsen om de två hemlösa pojkarna som vill fly krigsdrabbade Iran är en personlig historia för regissören Karzan Kader, en som han nu ska dela med hela världen:
- Det är obeskrivligt. Det är så coolt, jag ville ju beröra så många som möjligt. Bara att kortfilmen blev så uppmärksammad och har fått så mycket kärlek, både av vuxna och väldigt unga... Jag kände att vi gjorde en fantastisk film och vi gjorde det helhjärtat, alla vi bakom och framför kameran. För oss var det en väldigt skön belöning. Min största rädsla var att pojkarna skulle växa, så jag ville sätta igång med långfilmen så snart som möjligt.
"Bekas" producent Sandra Harms inflikar:
- Det gick väldigt fort att få filmen finansierad, just på grund av att kortfilmen fanns. Det man kämpar med hela tiden när man finansierar film är att få folk att förstå vad det är man ska göra. Det är inte så lätt att sätta ord på visuella grejer, men här kunde man visa: "Så här ska det se ut, de här pojkarna är det, det här är fotografen och här är manuset". Det var bra verktyg, och det gick på mindre än fyra månader att få den finansierad. Det är väldigt snabbt för en debutfilm.
Var det alltid självklart för dig att det skulle bli en långfilm?
Karzan: Det var planen från första början, när vi var på DI. Jag minns det väldigt tydligt, när vi satt i produktionsrummet och sa att vi ska göra världens bästa kortfilm. Och så fort den är klar ska vi göra långfilm på den. Vi hade inte satt vår fot i Kurdistan, vi hade bara manuset. Vi intalade oss själva varje dag att nu ska vi gå in med 110 procent, och göra de bästa scenerna vi kan. Sen hade vi ett speciellt bildspråk, jag ville att redan kortfilmen skulle ha långfilmsstuket i sig. Berättandet, bildspråket, musiken och hela den känslan som man får från en långfilm. Allt från förtexter till eftertexter skulle kännas som en långfilm.
Vad är självupplevt?
- Otroligt mycket är självupplevt, men jag har upplevt det på ett annat sätt som jag har fått omvandla. Pojkarnas värld är mer filmisk. Om vi tar Superman-grejen som exempel... Det var under kriget mot Saddam, soldater överallt, jag mötte stridsvagnar på väg hem från skolan. Det var otäckt varje dag. Fullbeväpnade soldater och skottlossningar överallt, det var hemskt. När jag såg "Rambo" för första gången blev jag helt tagen av den här killen. Han levde där jag levde, jag fick en sådan koppling till honom. Han tog hand om en hel armé på egen hand, jag tänkte: "Wow! Jag vill ha honom här så att han kan göra sig av med Saddam och hans armé." Mitt lilla projekt var att få dit honom, till Kurdistan. Det är pojkarnas Superman. Men Superman är lättare att ta till sig och att förstå hans superkrafter, han är helt enkelt Superman. Han är number one! Alla de där sakerna kommer ur mitt liv, allt som händer på vägen, men jag fick omvandla det lite. Vi begav oss med skolbil på otäcka vägar, det var roligare att sätta pojkarna på en åsna och göra samma sak. Otroligt mycket i filmen är sant, men ändrat och anpassat för de här pojkarna.
Man känner att du har tonat ner hemskheterna och ändå gjort historien väldigt charmig. Är det ett medvetet val?
Karzan: Även när vi var mitt i kriget så höll vi på med roliga saker, för att hålla humöret uppe helt enkelt. Jag har alltid varit familjens clown, familjens pajas. Det fick jag med mig i "Bekas". I allvarliga situationer kunde jag få ut några sköna kommentarer för att lätta på trycket. Det var så lätt, för att jag beskrev mig och min brorsa. Zana och Dana är jag och min storebror. Jag är den lille pojken. Vi talar fortfarande med varann på samma sätt. När Sandra träffade honom första gången, förstod hon direkt.
Sandra: Det var väldigt tydligt. Det är så komiskt, för pojkarna i filmen är såna extremt tydliga karaktärer. Och jag hade inte kopplat ihop Zana med Karzan för han är vuxen nu. Men när hans bror kom bredvid, så bara: "Aha! Nu ser jag det."
Karzan: För mig var det inte så svårt att få in humorn. Det svåra var de djupare scenerna. Jag kunde gått så mycket längre med dem, men valde att ha en gräns. Det är väldigt viktigt att ha sköna karaktärer som man kommer ihåg efteråt, och som kryddar de här scenerna. Det är det som är så coolt med barn, de har en sådan oskyldig fantasi. Allting är möjligt för dem. Bara det att alla sa till mig att det är omöjligt att bli långfilmsregissör, att det är omöjligt att lyckas. Men det hade jag kvar med mig sedan jag var liten. Det finns i mitt huvud, och om det funkar här inne så funkar det överallt. Det var det jag ville vara.
Sandra tillägger: Det du nämner, med humorn och värmen, är det som har fått mig som svensk att gå igång på historien. Självklart får man mörka associationer när man pratar om gatubarn i Mellanöstern. Men det jag tyckte så mycket om med "Bekas" var att man såg det inifrån, man såg äventyret i faran på något sätt, genom barns ögon. Det var så häftigt att folk som har gått igenom det som ni gått igenom säger att äntligen, en historia som berättar "på riktigt". Så att inte bara allt blir elände. Det gör att man kan ta till sig historien.
Bakom "Bekas" del 1 - Första inspelningsdagen:
Bakom "Bekas" del 2 - Scoring session:
Bakom "Bekas" del 3 - Zana:
I veckan har "Bekas" premiär på Stockholms filmfestival. Den 30 november släpps den över hela landet.
