Mitt intresse för Monster Hunter: World – Capcoms senaste åbäkessmiskare – väcktes ganska sent före släppet. Plötsligt var mitt Twitter-flöde fullt av stående ovationer och hyllningar och mina favoritrecensenter höll inte tillbaka med superlativen.
Nog för att jag haft hyfsat koll på serien ändå. Jag har aldrig spelat ett Monster Hunter tidigare men älskat japanska rollspel sedan barnsben. Jag är även löjligt förtjust i Pokémon och kombinationen av en stor värld och påhittade varelser som skulle besegras, lockade. Efter att ha tittat på orimligt många klipp (där ett innehöll katter som lagar mat) bestämde jag mig för att slå till.
Vad kunde gå fel liksom? Monster Hunter: World skulle bli allt jag drömt om och av bilderna och klippen jag redan hunnit spana in, såg spelet supersnyggt ut med detaljrika miljöer och fasansfulla bestar.
Sagt och gjort; spelet laddades ner och jag förberedde mig på en kväll i monsterslaktaranda. Jag lade ner säkert en timme på att designa min karaktär och medföljande Palico – en följeslagare i form av en katt. En kort introduktionssekvens senare var jag igång och ett par timmar senare kände jag mig bara tom. Gruvligt besviken.
Nog för att jag haft hyfsat koll på serien ändå. Jag har aldrig spelat ett Monster Hunter tidigare men älskat japanska rollspel sedan barnsben. Jag är även löjligt förtjust i Pokémon och kombinationen av en stor värld och påhittade varelser som skulle besegras, lockade. Efter att ha tittat på orimligt många klipp (där ett innehöll katter som lagar mat) bestämde jag mig för att slå till.
Vad kunde gå fel liksom? Monster Hunter: World skulle bli allt jag drömt om och av bilderna och klippen jag redan hunnit spana in, såg spelet supersnyggt ut med detaljrika miljöer och fasansfulla bestar.
Sagt och gjort; spelet laddades ner och jag förberedde mig på en kväll i monsterslaktaranda. Jag lade ner säkert en timme på att designa min karaktär och medföljande Palico – en följeslagare i form av en katt. En kort introduktionssekvens senare var jag igång och ett par timmar senare kände jag mig bara tom. Gruvligt besviken.
Nu kan vän av ordning säkert säga att jag borde haft bättre koll på Monster Hunter-serien. Att det jag skulle förvänta mig var samlande, samlade och ännu mer samlande. Att tjusningen med spelet, sida vid sida med monsterjagandet, är att plocka prylar, uppgradera utrustning, vapen och repetera. Leta efter nya saker i varje vrå samtidigt som spelvärlden är så gigantisk att tre veckors semester skulle krävas för att greppa det.
Men nu gjorde jag inte det. Och det är inte bara upplägget som gör mig matt, jag ogillar även kontrollen. Min karaktär känns klumpig och seg. Det spelar liksom ingen roll vilket vapen jag än väljer, om det så är ett mastodontsvärd eller snärtiga knivar. Jag rör mig runt i striderna som om jag har betong i skorna och kameran gör alltid det yttersta för att sabba mitt humör.
Men nu gjorde jag inte det. Och det är inte bara upplägget som gör mig matt, jag ogillar även kontrollen. Min karaktär känns klumpig och seg. Det spelar liksom ingen roll vilket vapen jag än väljer, om det så är ett mastodontsvärd eller snärtiga knivar. Jag rör mig runt i striderna som om jag har betong i skorna och kameran gör alltid det yttersta för att sabba mitt humör.
Jag vet, jag låter gnällig. Jag borde förstått bättre och inte plockat upp Monster Hunter: World i hopp om lite lättsmält förströelse och svulstiga monsterstrider. Spelet är säkert bra och jag tvekar inte på att det förtjänat alla skyhöga betyg det faktiskt plockat hem. Men faktum kvarstår – Monster Hunter: World är för omfattande och tidsslukande att komma in i. Och därför är det tyvärr inte ett spel för mig.
Har ni provat "Monster Hunter: World"? Vad tycker ni om spelet?
