Vi har sett 20 minuter ur "The Girl in the Spider's Web"

Det är riktigt spännande att få besöka regissören Fede Alvarez i klipprummet på Sony Pictures Studios i Culver City, Kalifornien. TV- och filmkomplexet är legendariskt, då Metro-Goldwyn-Mayers Hollywoodfilmer spelades in här redan från 1924 och fram till 1986, när Sony tog över. Nog känns tidens vingslag allt, under promenaden mellan de anrika gamla studiekvarteren fram till klipprummet, där Alvarez själv sitter och finputsar de sista bitarna på ”The Girl in the Spider's Web”.

 

 

Vi får se 20 minuters material ur den nästintill färdiga filmen, som ser mycket lovande ut! Ni som har sett trailern känner ju till scenen där Lisbeth Salander fångar in en man i en snara. Medan han hjälplöst hänger upp och ner och dinglar, överför hon pengar från hans bankkonto till dennes fru, som kommer inhaltandes med blodigt ansikte. Lisbeth ger honom en elchock i skrevet och försvinner.

Nu får vi även se varför. Innan Lisbeth dyker upp ber mannen någon om ursäkt och förklarar nedåt, mot en blodig hög på golvet, att han blir osäker när hon talar till honom på det där viset. Den blodiga högen är alltså hans fru som han precis klått upp. Det känns dock inte som han är särskilt ångerfull, och vi får intrycket att det hänt förut. Ett skrämmande scenario, som sätter tonen innan lamporna släcks och introt börjar. Det är en hård och kall värld vi besöker i ”The Girl in Spider's Web”.

Alvarez har redan berättat att det är scener från den första delen av filmen som kommer visas. De är alla ruskigt snyggt filmade i en gråblåtonad, vinterblek och något underexponerad värld, vars center är Lisbeth själv. Medan David Finchers ”The Girl with the Dragon Tatoo” och de svenska filmatiseringarna av Stieg Larssons böcker fokuserar mer på Michael Blomkvist som protagonist, får denne träda tillbaka i ”The Girl in Spider's Web” och låta Lisbeth föra berättelsen framåt.

 

 

 

Alvarez som valt att rollsätta karaktärerna med nya ansikten, har hittat en perfekt Lisbeth Salander i Claire Foy. I vårt samtal efter filmklippen förklarar han vad det är som är så fascinerande med Lisbeth:

- Bakom hemligheter göms skam, annars skulle de ju inte behöva vara hemligheter. En karaktär som Lisbeth... Jag ser på henne och undrar vad det är hon inte berättar, och varför hon inte berättar det? Det är därför jag gjorde den här filmen, för att hon är den perfekta budbäraren för att berätta en sådan här historia.

- När du berättar en historia utifrån hennes perspektiv lär du också känna henne bättre. Du tror att hon kommer ändras vilket hon inte gör – det är det som är hela "schticket"! Åh, nu ska Lisbeth äntligen... nähä, det skulle hon inte. Aha, nu ska hon äntligen medge... Nä, nä, inte det. Hon är så stark och hon kommer aldrig att ändra på sig eller kompromissa eller öppna upp sig mer. Det är det som vi som publik ständigt är på jakt efter – kommer vi någonsin få lära känna Lisbeth?

- Hon är som varje tjej jag blev kär i som tonåring. Jag var så desperat över att få lära känna dem, men det tog alltid slut innan dess. Jag fick aldrig komma dem tillräckligt nära för att få reda på vilka de egentligen var. Det är för övrigt det som fascinerar oss med karaktärer i berättelser; att får reda på vilka de egentligen är. Vi vill veta deras hemligheter och deras skam.

 

 

 

Handlingen avslöjar sparsamt Lisbeths hemligheter, bit för bit. Hemma i hennes storslagna våning på Södermalm (som i filmen mer påminner om ett New York-loft i SOHO) är hon med sin älskarinna, som hittar ett fotografi i papperskorgen på Lisbeth tillsammans med sin tvillingsyster. Här får vi några ledtrådar om Lisbeths familj när hon (överraskande pratsamt) berättar om systern och deras pappa, innan hon vänder ryggen till med sin dator och klipper av med att hon måste jobba.

Den som har läst böckerna (och vem har inte det?) känner ju till att författaren David Lagercrantz skrev klart sista boken, där den vackra men iskalla tvillingsystern introducerades, liksom deras våldsamma förflutna. Men precis som Lagercrantz, medveter eller omedvetet, har gett boken en något annorlunda ton jämfört med orginalböckerna, har Alvarez högst medvetet satt sin egen prägel på filmen gentemot föregångarna, inte bara stilmässigt utan även vad gäller själva berättelsen. Han berättar att filmen har en ny vinkel som inte finns med i böckerna:

- Boken var utgångspunkten, men manusförfattarna expanderade berättelsen och gick sina egna vägar. Poängen är att respektera karaktärerna. Själva berättelsen måste man få ta sig friheten att omforma.

 

 

 

Ja, det ska verkligen bli spännande att se vart Alvarez för handlingen – upptakten är både en adrenalinkick och stilren på samma gång! Efter en kort scen med journalisten Mikael Blomkvist (Sverrir Gudnason) på redaktionen, kastas vi in i huvudhandlingen. Salander kontaktas av Frans Balder (Stephen Merchant) på National Security Agency i Washington som vill att hon ska hacka sig in och stjäla ett program. Här stöter vi på lite Lisbeth-humor – när en annan agent (Lakeith Stanfield) ser vad som händer och drar ur eluttaget för att stoppa överföringen, ger hon honom ett digitalt finger som poppar upp på hans dataskärm.

Det tar inte lång tid för maskerade män att lokalisera hennes lägenhet och ta sig in, i en scen som förtjänar att nämnas för den är riktigt snyggt gjord och även lite småroligt underfundig. Hon överlever en explosion genom att kasta sig ner i badkaret som är fyllt med vatten. Vi får se hoppet i slowmotion med eldflammorna i bakgrunden. Nästa vinkel är utifrån, där vi ser explosionen långt borta, medan kameran istället fokuserar på vågen av bilalarm som går av.

Av det lilla jag sett av filmen, tycker jag nog stilen lutar mer åt en sorts blågråtonad grungeversion av James Bond än något Stieg Larsson-svenskt, även om delar är filmade i Stockholm dit handlingen fortfarande är förlagd. Den skiljer sig också från Finchers sofistikerat stiliserade visuella, och tycks inte haft några problem att hitta den egna identitet som Alvarez var ute efter.

 

Regissören Fede Alvarez på inspelningen.

 

 

Alvarez berättar att den dryga två timmar lång filmen är färdigklippt och klar på det stora hela, och att de endast sitter och finjusterar ljudet och musiken i klipprummet nu:

- Vi började filma i början av året, och avslutade filmningen i Stockholm i april, så vi har hållt på med efterproduktionen sedan dess.

Fan av skräckfilm och thrillers känner ju till Alvarez tidigare hits med ”Don't Breathe” och ”Evil Dead”. Lisbeth kämpar mot iskall ondska i Lagerkrantz bok, så även om manusförfattarna omformat berättelsen kan vi nog vänta oss thrilleringredienser på högsta nivå. Vad vi fick veta är att de kommer ackompanjeras av klassisk musik:

- Jag har min kompositör från mina första två filmer i Spanien, och han var här och spelade in i förra veckan och ska komma tillbaka på måndag för en ny session. Det är mer klassiskt, mer Bernard Herrmann den här gången. Vår inspiration är klassisk, gammaldags thrillermusik.

- Det ni såg var elektroniskt, men det är bara någonting vi stoppade in i början av filmen så att ingen kommer att klaga. Senare kan man lägga in det man verkligen vill ha (skratt). Det kommer att bli storslagen orkestermusik som jag älskar.