”Mrs. America” - rafflig premiss med stjärnspäckad rollista

Låt oss förenkla en fascinerande tid genom att säga att det hände mycket i sjuttiotalets Amerika, väldigt mycket. En av dessa många saker som skedde var såklart den kvinnorättsliga jämställdhetsrörelsen, en rörelse vi får följa i HBO Nordics nya serie ”Mrs. America”. Jag har sett de tre första avsnitten och gillar vad jag ser, även fast jag är långt ifrån begeistrad.

Under seriens gång möter vi ett flertal politiska tungviktare som genom åren blivit bekanta för många, bland de mest kända Gloria Steinem, här spelad av Rose Byrne.

 

 

Hon är fortfarande en av Hollywoods allra mest underskattade skådisar och får här verkligen chansen att glänsa, även fast ”Mrs. America” inte är ”hennes” serie. Den äran tillhör en annan. Någon som verkligen är långt från underskattad, nämligen den alltid lika förträffliga Cate Blanchett. Det skulle inte vara en bra serie om en käpp i hjulet inte existerade, käppen här tar form av Blanchetts karaktär Phyllis Schlafly som i det verkliga livet motsatte sig jämställdhetsrörelsen. Hon startar alltså en rörelse mot rörelsen, det är en rafflig premiss.

 

 

Det vore nästan en underdrift att kalla rollistan i ”Mrs. America” stjärnspäckad, det skulle krävas en hel paragraf för att radda upp dem alla. Det är så många stora namn att flera av dem nästan känns bortkastade än så länge, med det sagt är möjligheten till fördjupning i senare avsnitt är såklart möjlig. Uzo Aduba, Elizabeth Banks, Sarah Paulson, Margot Martindale, John Slattery, Tracey Ullman - listan går vidare.

 

Man känner sig nästan bortskämd som tittare när så mycket talang skådespelar i samma serie, ofta i samma rum. Samtidigt är det en fröjd att se. Att se skådespelare av rang sparra med varandra är aldrig tråkigt, det är dessutom något som höjer serien något otroligt. Det ger en event-känsla över det hela, en känsla att det är något som inte borde missas.

 

 

Jag känner trots detta att jag till stor del saknar en riktig hook, något som får mig att verkligen längta till att starta nästa avsnitt. Absolut, seriens handling i överlag är riktigt intressant. Det är en oväntad och rätt fängslande idé att följa två sidor av Amerikas kvinnorättsliga jämställdhetsrörelse. Att följa en opposition ledd av Phyllis Schlafly är helt enkelt en väldigt bra idé och i grunden en otroligt bra premiss, jag känner dock att premissen bara tar mig så långt.

 

 

Varje avsnitt lägger fokus på en ny karaktär, de tre avsnitten jag har sett heter följande och fokuserar även på karaktären - ”Phyllis” (Phyllis Schlafly), ”Gloria” (Gloria Steinem) och till sist ”Shirley” (Shirley Chisholm). Avsnitten är till stor del en sluten cirkel och eftersom det är relativt stora tidshopp, ett år mellan två av dem, så börjas varje nytt avsnitt om på ny kula. Varje karaktär som det läggs fokus på måste givetvis etableras, det är inget konstigt, men det gör också att det för mig verkligen saknas något som drar mig till att fortsätta mot nästa avsnitt.

Om vi kollar tillbaka på ”Mad Men” som jämförelse, en serie som skaparen av ”Mrs. America” Dahvi Waller tidigare jobbat på och relativt likvärdig ur ett påkostat drama-perspektiv, så slutar åtminstone piloten i en twist med insikten att Don Draper är en rätt förkastlig människa med tanke på familjen han har väntandes hemma.

 

Det är långt ifrån en av de mest extravaganta vändningarna genom tv-historiens tider, men det är omskakande nog för att få mig att återvända vecka efter vecka.

 

 

”Mrs. America” saknar något liknande. Med det här exemplet menar jag såklart inte att varje drama måste innehålla någon form av twist varje vecka för att vara intressant, men för mig skulle en push mot nästa avsnitt i alla fall vara trevligt.

Det krävs inte en raketforskare för att lista ut att tre avsnitt av nio bara berättar början av helheten, och avsnitten blir bättre och bättre. Som det ser ut just nu är dock ”Mrs. America” ett bra drama med en fantastisk premiss och en ännu bättre rollista som inte riktigt tagit fart ännu.

 

Det kunde vara bättre, och kanske blir det så. Alla tecken pekar mot det faktumet. Just nu saknas dock något som greppar tag och håller mig kvar, något som får mig lustande efter ännu ett avsnitt.