Rapeyromantisk mjukporr i "365 Days" - populäraste filmen på Netflix lämnar dålig eftersmak

Netflix mest sedda film just nu beskrivs som en polsk ”Fifty Shades of Grey”, och helt osökt är inte jämförelsen. Också detta extremt problematiska ”erotiska” spektakel går ut på tjatsex mellan sidenlakan. ”365 Days” (”365 dni”) ska ändå ha eloge för att den lyckas med konststycket att faktiskt vara till och med sämre än sin redan genomusla förlaga.

Filmen baseras på boken med samma namn av Blanka Lipinska och har regisserats av Barbara Bialowas och Tomasz Mendes. Historien kretsar kring Massimo, en italiensk mafioso, som en dag ser sin far bli mördad. Han blir ledsen, men råder bot på sitt trauma genom att kidnappa polska Laura, en tuff kvinna med skinn på näsan. Massimo vill ha henne och hon får 365 dagar på sig att blir kär i honom.

Ja. Ni hör ju. Intrigen är så urbota dum att jag nästan inte tror mina egna ord när jag skriver ner dem. Ni skulle lätt kunna få 365 anledningar att inte titta på denna dynga, men jag nöjer mig med att ge er två.

1. Filmen romantiserar våld och övergrepp

2. Filmen suger på exakt alla andra plan också.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men ”Fifty Shades of Grey”, allt är förlåtet (nästan).

 

 

 

Det finns så mycket problem med den här filmen, att jag inte vet var jag ska börja. Eller jo, vi kan börja med flygplansscenen. Filmens hingst börjar oprovocerat idka oralsex med en flygvärdinna precis när jag råkar blinka. Sedan ser jag bara hans hårda grepp om hennes huvud när han frustande pressar sitt kön mot det. Det ser ut som ett övergrepp och även om hon ler när hon torkar sig om munnen efteråt, känns det inte helt ok.

Inte långt senare drogar och kidnappar samme hingst kvinnan han egentligen vill ha. Han hotar henne och hennes familj, och han binder henne med rep och kedjor mot hennes vilja. Hon gråter och svimmar av drogerna han stoppat i henne. Han drar i henne, slänger med henne, tar strypgrepp. Ni vet, lite mysigt så där (ironi!).

 

Hon är ledsen, säger nej, men nästa dag får hon shoppa så då blir hon lite glad igen. Hon tycker om att ”Pretty Woman”-shoppa och gör det flera gånger.

 

Sedan tycker hon ju faktiskt att han är rätt sexig, så hon retar honom och busar lite, som man gör när man är kidnappad (ironi!). Men hon vill ändå inte hänga med honom i ett helt år och försöker därför fly. Han hittar henne och tvingar henne med våld in i ett plan. Där binder han fast henne igen, tafsar på henne och stoppar fingrarna i hennes byxor, trots att hon inledningsvis stretar emot. En stund senare försöker någon annan våldta henne och han blir arg på henne.

 

 

Och så håller det på tills hon *spoilervarning* blir kär i honom. För vem kan motstå en sådan man?

(Ursäkta. Tar här en paus och kräks lite i min mun.)

Jag ska försöka att inte låta som en repig skiva, för ja, jag har adresserat detta tidigare. Men att romantisera och normalisera hot och trakasserier som en del av förförelseprocessen är fortsatt problematiskt. Att lattja med samtycke är problematiskt, till och med potentiellt farligt. Framförallt när det görs på Netflix, för vem som helst att se. ”Var så goda kids. Här är lite övergrepp att glutta på. Äh var inte så petiga, hon säger nej, men vill egentligen. Vill hon inte, så vill ju i alla fall han.”

Jag struntar i om ni vuxna går igång på det. Verkligen, var så goda. Men jag kommer aldrig vara ok med att vi matar våra yngre med villfarelsen att det är så här det ska gå till. För det är inte så här det ska gå till! Sex och relationer ska ske på bådas, eller allas, villkor och efter samtycke. Så enkelt är det.

 

 

Nej. Inte annars heller.

Detta var verkligen en olidligt ansträngande upplevelse, så pass jobbig att jag stundtals ville slita ut mina ögon. Manuset är skrattretande uselt. Förutom den så kallat romantiska intrigen finns en lam annan om två rivaliserande maffiafamiljer i luven på varandra. Det är så töntigt och icke trovärdigt att böter borde delats ut till den som kom på det. Dialogerna är krystade och replikerna så konstiga att jag ibland måste pausa, backa och kontrollera om jag hörde rätt. Och jo, jag gjorde det.

 

Hon säger: ”Du kan inte flytta runt på mig som en påse potatis” när hon inser att hon blivit drogad och kidnappad. Hon säger faktiskt så. En påse potatis. Varje gång hon senare försöker fly och han hittar henne, säger han med släpig röst ”Är du vilsen babyflickan?” och det kryper i mig av obehag. I övrigt kommer han mest med diverse hot som hon mopsigt svarar ”…or else?” på.

 

 

Jag vet egentligen inte om jag kan säga så mycket om skådespelarnas prestationer. Tror stackarna gör vad de kan med flosklerna de har blivit tilldelade. Huvudpersonernas främsta uppgift är att vara snygga nakna och det är de ju båda två. Efter en lång väntan kommer deras karaktärer till skott och har sitt efterlängtade sex som hon initierar. Det sker i rätt påhittiga vinklar och miljöer, vilket piggar upp en stund. Men förutom möjligen den scenen (som för övrigt kommer en timme och åtta minuter in i filmen) saknar filmen helt hetta.

 

Tjatsex är inte sexigt, liksom inte är kidnappning och diverse hot heller. Att filmen dessutom är så bristfällig på alla andra plan med, gör ju saken såklart inte bättre.

Det finns säkert de som blir blöta i brallan av den här typen av mjukporr och, ja, kul i så fall för dem. Själv drabbades jag av torrhosta på ställen jag inte visste kunde hosta. Vilket skräp! ”365 Days” är sällan skådad smörja, som fick mig att ifrågasätta mitt abonnemang av Netflix.

 

Så tack, men nej tack. Detta var inte min grej. Jag tar hellre arsenik.