Av väldigt många anledningar känns det in i benmärgen att slutet är närmare än någonsin. Vintern är här. Husen rustar upp för det största kriget vi sett hittills. White Walkers närmar sig muren med sin enorma armé av döda människor. Och jättar. En smått chockerande överraskning då jag aldrig tagit för givet att jättar skulle vara en del av dem dödas armé. Nu känns den plötsligt ännu farligare än tidigare. Att döma av det material vi sett från trailers markerar den här säsongen också allra första gången vi får se White Walkers i mer än ett avsnitt.
I vanlig ordning fokuserar säsongspremiären på att hålla ett lågt tempo och introducera det här årets konflikt snarare än att hoppa rakt in i det stundande blodbadet. Förutom i den inledande scenen där Arya lyckas mörda hela huset Frey på bara några sekunder och leder därmed med överlägset högst dödsstatistik hittills den här säsongen.
Efteråt får hon mysa framför en lägereld med Ed Sheeran – vilket kan vara den mest fridfulla stunden hon haft sedan hon spenderade sin sista tid med Ned Stark för sex år sen – där vi får veta att hon är på väg till King’s Landing för att ge sig på Cersei härnäst. Något säger mig dock att hon inte kommer att lyckas med sitt uppdrag. Det vore alldeles för lätt. Hon kommer att stöta på ett stort hinder, förmodligen lär hon röra om i grytan rejält, men jag fruktar att det också kommer att innebära slutet för henne. Hon har haft sitt roliga nu och om Cersei dör snart är det möjligt att hela kampen om järntronen är avslutad. Det vore ett abrupt avslut när det känns som att hennes resa fortfarande har mycket kvar ge.
Mycket av det här avsnittet bygger också upp något så ovanligt som en glimt av … hopp. Hopp om Westeros framtid och människornas överlevnad. När det mesta hittills har handlat om konflikter, död och domedagsprofetior, görs det nya upptäckter. Nya insikter ser dagens ljus.
Bland annat har vi ärkemaester Ebrose, spelat av ingen mindre än Jim Broadent som gör sin debut i serien, som berättar för Sam att varje gång ett stort krig har utspelat sig i Westeros har befolkningen alltid fruktat att undergången är framme. Ändå har de gång på gång överlevt. Varför skulle de inte göra det den här gången också? Det ligger trots allt sanning i orden även om människorna har all anledning i världen att vara rädda.
Jon Snow rustar upp för krig där han med hjälp av den fortfarande lika kaxiga Lyanna Mormont pushar för att bokstavligt talat alla – män, kvinnor och barn – ska förbereda sig för krig. Med sin kungatitel är han till och med villig att benåda hus som har förrått eller svikit familjen Stark, bara för att ha tillräckligt många som kan slåss mot White Walkers. Det händer saker. Folk skrider till verket istället för att vara passiva. Samma sak gäller Berric Dondarrion och Sandor Clegane som är på väg norrut och dessutom har kännedom om vart de dödas armé har för avsikt att ta sig förbi muren.
För att inte tala om Sam som har upptäckt att det finns en skattkammare med drakglas under Dragonstone, dit Daenerys precis har anlänt. Det ger Jon Snow en anledning att resa dit för möjligheten att skapa en ny allians. Daenerys är diplomatisk av sig och borde inte vara svårövertalad om hon får höra om det stora hotet. Om detta händer har Jon inte bara en stor armé vid sin sida, han har dessutom tre enorma drakar som kan ha en avgörande roll i kampen om mänsklighetens överlevnad.
Kit Harington avslöjade nyligen att flera av bildläckorna från inspelningsplatsen för den här säsongen är medvetet fejkade, där det framförallt har spekulerats om att hans scener med Emilia Clarke ska vara några av dessa läckor. Den som tvivlade kan vara lugn, för just nu pekar allting mot att de förr eller senare kommer att mötas, där förr är troligare än senare.
Hursomhelst är vi förhoppningsvis inne på ytterligare en storslagen säsong av ”Game of Thrones” som fortsätter att överträffa sig själv, avsnitt efter avsnitt.
Emeric Carlsson
