”Call of Duty” var en av mina första starka spelupplevelser. Man slängdes rätt in i andra världskriget och fick möta axelmakternas krigsmaskin som rysk, brittisk och amerikansk soldat. Det kändes som man själv stod på stranden under invasionen av Normandie, spelmekaniken var snabb och gjorde att kriget kändes levande och nära. ”Call of Duty” var lättare att ta till sig och skapade mer intensiva spelstunder än storslagna spel såsom ”Battlefield 1942”, vilket passade mig perfekt.
Nu är det 14 år sedan det första spelet kom ut och efter att ha släppt en serie futuristiska krigsspel, har spelutvecklaren Sledgehammer Games valt att återigen gestalta andra världskrigets actionfyllda strider.
Jag fick chansen att provspela beta-versionen av spelets multiplayer-läge, som innehöll ett litet urval av banor i spelets fem spellägen. Detta är mina första intryck.
Nu är det 14 år sedan det första spelet kom ut och efter att ha släppt en serie futuristiska krigsspel, har spelutvecklaren Sledgehammer Games valt att återigen gestalta andra världskrigets actionfyllda strider.
Jag fick chansen att provspela beta-versionen av spelets multiplayer-läge, som innehöll ett litet urval av banor i spelets fem spellägen. Detta är mina första intryck.
Snabba och intensiva strider
”Call of Duty: WWII” har verkligen lyckats fånga känslan från de ursprungliga spelen. Striderna är intensiva, smutsiga och över snabbt. En stor del av banorna förändras under spelets gång. Fönster splittras, marken skakar och spelare kan själva montera fasta vapen, eller spränga väggar och temporära fästningar. Interaktiva banor är relativt vanliga nu för tiden, men i kombination med spelets snabba tempo blir det lätt att leva sig in i spelet.
Fördelen med ett spel i högt tempo, är att man har större kontroll över hur länge man vill spela. Detta gör att spelet känns lättillgängligt och går att spela utan att binda upp en hel helgkväll. Det är även lätt att komma in i spelet, inga långa handledningssekvenser behövs ens för den ovana spelaren.
Baksidan med ett snabbspelat krigsspel, är att slagen inte känns lika omfattande. Striderna är intensiva, men känns inte som en del av ett större krig. Med 12 spelare per omgång (6 mot 6), är striderna långt ifrån ”Battlefield 1”s gigantiska 64-spelarbanor. WW2 är alltså ingenting för dig som letar efter massiva multiplayer-upplevelser.
Fördelen med ett spel i högt tempo, är att man har större kontroll över hur länge man vill spela. Detta gör att spelet känns lättillgängligt och går att spela utan att binda upp en hel helgkväll. Det är även lätt att komma in i spelet, inga långa handledningssekvenser behövs ens för den ovana spelaren.
Baksidan med ett snabbspelat krigsspel, är att slagen inte känns lika omfattande. Striderna är intensiva, men känns inte som en del av ett större krig. Med 12 spelare per omgång (6 mot 6), är striderna långt ifrån ”Battlefield 1”s gigantiska 64-spelarbanor. WW2 är alltså ingenting för dig som letar efter massiva multiplayer-upplevelser.
Välfungerande, men inte banbrytande spellägen
Om du någon gång spelat ett så kallat ”first person shooter” känner du garanterat igen de flesta spellägen. Det finns fem lägen att välja mellan i flerspelarläget: ”Team Deathmatch”, ”Hardpoint”, ”Domination”, ”Mosh Pit” och ”War”.
De fyra första spellägena har funnits med i tidigare versioner av ”Call of Duty” och liknande versioner återfinns i de flesta moderna skjutspel. Här gäller det kort och gott att kontrollera specifika områden på kartan, eller att lyckas döda flest motspelare. Dessa spellägen är underhållande och varierande, men tillför knappast något nytt.
Min personliga favorit är det nya spelläget ”War”, en handlingsdriven samling uppdrag som liknar huvudkampanjen i flera spel med enspelarlägen. Här räcker det inte att döda flest motspelare, man ska utföra en serie uppdrag som varierar i typ och svårighetsgrad. Det ena laget utför uppdragen och det andra försvarar sig mot dessa. I ena stunden ska man attackera en tysk fästning, för att senare trycka fram sina trupper och lyckas bygga upp en bro som motståndarna sprängt, medans salvor av kulor viner förbi över huvudet.
Även om man bara fick prova en bana i beta-versionen av spelet, var detta ljuspunkten i spelupplevelsen. Uppdragen var omväxlande och tillförde ett tydligt syfte, annat än att plöja igenom motståndarlagets soldater en efter en.
De fyra första spellägena har funnits med i tidigare versioner av ”Call of Duty” och liknande versioner återfinns i de flesta moderna skjutspel. Här gäller det kort och gott att kontrollera specifika områden på kartan, eller att lyckas döda flest motspelare. Dessa spellägen är underhållande och varierande, men tillför knappast något nytt.
Min personliga favorit är det nya spelläget ”War”, en handlingsdriven samling uppdrag som liknar huvudkampanjen i flera spel med enspelarlägen. Här räcker det inte att döda flest motspelare, man ska utföra en serie uppdrag som varierar i typ och svårighetsgrad. Det ena laget utför uppdragen och det andra försvarar sig mot dessa. I ena stunden ska man attackera en tysk fästning, för att senare trycka fram sina trupper och lyckas bygga upp en bro som motståndarna sprängt, medans salvor av kulor viner förbi över huvudet.
Även om man bara fick prova en bana i beta-versionen av spelet, var detta ljuspunkten i spelupplevelsen. Uppdragen var omväxlande och tillförde ett tydligt syfte, annat än att plöja igenom motståndarlagets soldater en efter en.
Divisioner tillför ingenting nytt
”Call of Duty: WWII” har tidigare annonserat sitt nya division-system. Istället för gamla vanliga spelarklasser, har man infört divisioner. Man väljer division i början av spelet och får sedan förbättra sina färdigheter inom divisionen. Speciella vapen och färdigheter tillfaller vissa divisioner och det finns möjligheter att specialisera sig när man når en viss rang. Divisionerna skiljer sig en del från varandra och erbjuder olika spelstilar, men det är knappast den omvälvande förändring som spelutvecklarna lovat.
De fem divisioner som spelare har att välja mellan anpassar sig efter de typiska spelartyperna. Det finns både alternativ för de som gillar intensiva närstrider och för de som spelar mer taktiskt. Alla divisioner har sina egna fördelar och deras styrkor och svagheter balanserar ut varandra på ett effektivt sätt. Tyvärr kan det dock vara svårt att skapa ett välbalanserat lag, då det finns fem divisioner och endast sex spelare per lag.
Sammanfattningsvis känns ”Call of Duty :WWII” som ett efterlängtat steg i rätt riktning för ”Call of Duty”-serien. Även om spelet inte tillför några banbrytande skillnader gentemot liknande spel, erbjuder det en lättspelad och adrenalinfylld spelupplevelse. Det ska bli spännande att se om även enspelarläget visar samma kvalitet!
De fem divisioner som spelare har att välja mellan anpassar sig efter de typiska spelartyperna. Det finns både alternativ för de som gillar intensiva närstrider och för de som spelar mer taktiskt. Alla divisioner har sina egna fördelar och deras styrkor och svagheter balanserar ut varandra på ett effektivt sätt. Tyvärr kan det dock vara svårt att skapa ett välbalanserat lag, då det finns fem divisioner och endast sex spelare per lag.
Sammanfattningsvis känns ”Call of Duty :WWII” som ett efterlängtat steg i rätt riktning för ”Call of Duty”-serien. Även om spelet inte tillför några banbrytande skillnader gentemot liknande spel, erbjuder det en lättspelad och adrenalinfylld spelupplevelse. Det ska bli spännande att se om även enspelarläget visar samma kvalitet!
”Call of Duty: WWII” släpps den 3:e november i butik och digitalt, men kan förbokas redan nu.
