Spektaklet gäller mer specifikt rollen som Nagini, Lord Voldemorts gigantiska orm, tolkad av den koreanska skådespelerskan Claudia Kim. Snackisen kom igång när den nya trailern publicerades för bara några dagar sedan av Warner Brothers. Därefter var cirkusen i rullning och författaren J.K. Rowling anklagades helt sonika för att försöka komma undan med någon sorts ytlig pk-omskrivning som å ena sidan skulle blidka minoriteter å andra sidan kränka dem.
Jag har själv varit och är väl i stor mån fortfarande en av dessa tangentbordsaktivister som via krönikor, sociala medier och generellt i vardagen, ropat efter mer mångfald. Och även om jag står fast vid min åsikt, men än mer den välbehövliga debatten som följer, så måste jag kalla detta för vad det faktiskt är – skitsnack.
Den vid det här laget så välbekanta identitetspolitiken har de senaste åren brakat in i filmvärlden som en återspegling av den diskrimineringsdebatt som rasat i övriga samhället. Människor har fått nog av vittvättade, sexistiska, rasistiska, CIS-binära rollbesättningar både bakom och framför kameran. Ja, termerna är många och nya tillkommer hela tiden. Och visst har framgångar nåtts. Marvel, Star Wars, DC och Star Trek är några exempel där karaktärer under regnbågens hela spektra fått ta plats framför kameran vilket är positivt eller åtminstone inte borde störa ens den allra mest konservative. Med det sagt står vi inför flera utmaningar.
En av dem är gapiga moralaktivister som spyr ut sin kritik över allt som inte passerar deras PK-filter. Missförstå mig rätt. PK är inte nödvändigtvis fel och inte heller representation men allt handlar om kontext. Representation är viktigt eller tycks åtminstone vara en del i ett större sammanhang där fler och fler känner sig sedda och hörda. Men frågan är hur långt denna representation kan gå för i en kontext när de flesta av oss är mycket mer än bara en etnicitet, ett kön, en tro, sexualitet eller politisk åskådning, så blir det lätt problematiskt att stirra oss blinda på endimensionella kriterier som just dessa.
Claudia Kim.
Och visst finns det kritik eller åtminstone ifrågasättanden att fördela både till höger och vänster där det å ena sidan tycks finnas en trendkänslig kommers som utan något större djup vill mjölka enkla poäng och pengar (ja, Rian Johnson med flera, jag tittar på er) samt å andra sidan grupperingar som blint hejar på denna utveckling för att därefter vara dess främsta kritiker. Allt på bekostnad av bra film.
Självklart finns det inte en klar korrelation mellan den senaste Star Wars-floppen och mångfaldsivern, men när en politisk rättviseagenda tycks vara om inte den främsta marknadsföringspunkten så åtminstone en av dem är det beklagligt.
Som finansfirman Cowen Group bland annat konstaterade: ”Solo fick en blandad mottagning då många tyckte att det var en för revisionistisk tolkning av Star Wars”.
Är det då rasistiskt att rollsätta en asiatisk kvinna som orm i Harry Potter? Inte nödvändigtvis. Är det rasistiskt att rollsätta den enda asiatiska skådespelerskan som orm eller för att kontextualisera än mer, som Voldemorts husdjur? Möjligtvis men nu råkar Claudia Kim inte vara den enda minoritetsrepresentanten eller asiaten i skådespelarensemblen (om man nu kvalificerar Danmarks-födde David Sakurai som asiat). Här har vi helt enkelt hamnat i en rent subjektiv och framför allt ytlig diskussion om vad som är rätt och fel.
J.K. Rowling med Eddie Redmayne.
Som filmrecensent har en av de saker som närt min förkärlek till film som en konstform, varit möjligheten att inte bara få uppleva en annan individs verklighet i dryga 90 minuter, utan också den efterföljande ”polemiken”. Tankarna, perspektiven och åsikterna som gått isär, ifrågasatts och inte minst förändrats.
När film dock blir politik är det lätt att hamna i en rätt-och-fel-retorik som inte bara kväver den så viktiga dialogen utan även film som en konstform. Vi kan väl åtminstone börja med att se filmen?
