På fredag har den andra säsongen av "The Punisher" premiär hos Netflix. Personligen är jag en av dem som faktiskt har den första "The Punisher"-säsongen som en av mina favoriter bland Netflix alla Marvel-säsonger, fördelade på deras sex olika originalserier.
Det fanns såklart vissa delar med även den första säsongen som jag gärna hade sluppit, exempelvis relationen mellan Dinah Madani och Billy Russo. Som visserligen till vis del ändå tjänade ett syfte då, under den första säsongen - men som borde ha fått stanna kvar där.
Den andra säsongen av "The Punisher" inleder nämligen säsongen med oväntad perfektion i de första avsnitten. Säsongen tycks först vara helt fristående från allt annat vi sett i Netflix/Marvel-serierna - den utspelar sig inte ens i New York (till en början). Istället får vi en slags blandning av Jeremy Saulniers "Green Room", Chad Stahelskis "John Wick" och James Mangolds "Logan - The Wolverine".
Där Frank Castle (Jon Bernthal) av en blodig händelse råkar paras ihop med den tonåriga tjejen Amy Bendix (Giorgia Whigham), som plötsligt tycks ha alla världens lönnmördare efter sig. Vilket givetvis innebär att Castle tänker ge sig efter den som har beställt dem först. Bernthal och Whigham får under säsongen dessutom till en helt fantastiskt grym kemi.
Det är precis såhär Netflix borde ha använt sig av sina olika superhjälteserier från början. Med mer eller mindre fristående säsonger, som tar vara på vad som gör titelkaraktärerna så speciella. I Frank Castles fall är det att han är en mördarmaskin, med en moralisk kompass och personlig kod. Seriens skapare borde go nuts och hitta på något spännande med det, utan att känna sig tvingade att få till exakt tretton timmeslånga avsnitt - bara för att alla andra Marvelserier haft det (förutom "The Defenders").
Jon Bernthal och Giorgia Whigham.
Om den andra säsongen av "The Punisher" hade bantats ned till mellan sex-åtta avsnitt och enbart låtit oss följa Castles och Bendix kamp, är jag nämligen säker på att det här kunde ha blivit en av årets bästa tv-serier. Men nu är den tyvärr (slentrianmässigt) tretton avsnitt lång, och har drygats ut med en hel del Madani, ännu lite mer av Billy Russo samt en höjdrädd psykolog.
Resultatet blir en mellanmjölk-säsong. Med en hel del fantastiska inslag av både grym action och välgjord (och fin) karaktärsutveckling mellan Castle och Bendix. Samtidigt som vi proppas fulla med "himla-med-ögonen"-klyschiga utfyllnadsscener och ointressanta sidostorys, om vart annat.
Tyvärr lär inte den andra säsongen av "The Punisher" bli en tillräckligt gigantisk succé för att övertyga de uppenbart nedläggningssugna Netflix-cheferna, som redan avslutat "Daredevil", "Luke Cage" och "Iron Fist" under hösten. Men det finns trots allt en grym story, som gömmer sig där under all fluff och utfyllnad - som är värd varenda sekund av din tid. Så ge den en chans! Kanske har vi tur nog att få en till, men kortare, säsong av Jon Bernthal som "The Punisher" om tillräckligt många ger serien en chans.
Tror du att Netflix kommer lägga ned även "The Punisher" efter sin andra säsong? Kommentera gärna nedan!
