Federico Fellini - vad tänker man när man hör det namnet? Hos den inbitne filmnörden ökar pulsen troligtvis några slag bara av att höra namnet på en sådan ikon, följt av entusiastiska utlägg om ”Italiensk konstfilm” och kryddat med obegripligheter som ”Fellinesque”. Resten kanske ställer sig mer frågande... gamla svartvita filmer... lite som Bergman, eller?
Misströsta inte - de flesta av oss vet mer än vi tror! Fellinis filmer har nämligen lämnat en hel mängd avtryck omkring oss som vi faktiskt visst känner till, men kanske inte vet att de kommer från just hans filmer. Därför är detta ett utmärkt tillfälle att gräva lite bland guldklimparna.
Men först lite bakgrundshistoria; Federico Fellini föddes i ett katolskt hem i Rimini 1920, och religionen har haft stort inflytande över hans berättande, liksom spiritualism, astrologi, och övernaturliga fenomen som det ockulta. Han har en förkärlek för processioner, parader och cirkuskostymer, och ofta vävs det bisarra in i handlingen, så att gränserna för verkligheten blir oskarp. Även om cinematograferna växlat, så är cinematografin alltid magnifik i Fellinis filmer.
Han lät ofta sin fru Giulietta Masina spela huvudrollen, och ett annat återkommande ansikte är Marcello Mastroianni. Många av filmerna ackompanjeras av världsberömda Nino Rotas (”Gudfadern”) musik.
Misströsta inte - de flesta av oss vet mer än vi tror! Fellinis filmer har nämligen lämnat en hel mängd avtryck omkring oss som vi faktiskt visst känner till, men kanske inte vet att de kommer från just hans filmer. Därför är detta ett utmärkt tillfälle att gräva lite bland guldklimparna.
Men först lite bakgrundshistoria; Federico Fellini föddes i ett katolskt hem i Rimini 1920, och religionen har haft stort inflytande över hans berättande, liksom spiritualism, astrologi, och övernaturliga fenomen som det ockulta. Han har en förkärlek för processioner, parader och cirkuskostymer, och ofta vävs det bisarra in i handlingen, så att gränserna för verkligheten blir oskarp. Även om cinematograferna växlat, så är cinematografin alltid magnifik i Fellinis filmer.
Han lät ofta sin fru Giulietta Masina spela huvudrollen, och ett annat återkommande ansikte är Marcello Mastroianni. Många av filmerna ackompanjeras av världsberömda Nino Rotas (”Gudfadern”) musik.
1. Det ljuva livet (1960)
Det finns väl ingen som inte vet vad Paparazzi är, och det flesta av oss har sett de svartvita bilderna på sexbomben Anita Ekberg badandes i Fontana di Trevi i Rom! De är alltså tagna ur Fellinis tvåfaldigt Oscarsnominerade film ”La Dolce Vita” från 1960. Den här får nog anses vara den mest kända Fellini-filmen bland gemene man, och därmed den du bör beta av först på din Fellini-lista.
Marcello Mastroianni har huvudrollen som skvallerjournalisten Marcello Rubini, när han förföljer en blond filmstjärna från Sverige, Sylvia Rank (Anita Ekberg), runt om på Roms barer och bistron, och som nämnts, den kända scenen när hon badar i Fontana di Trevi. Han har också en kärleksaffär med Maddalena (Anouk Aimee) medan flickvännen Emma (Yvonne Furnaux) våndas där hemma.
Filmen inleds med en känd, symbolrik scen av en gigantisk Kristusstaty, som flygs över en söndrig del av staden i helikopter, medan Marcello och kollegan Paparazzo försöker få telefonnumren till ett par tjejer. Och mycket riktigt, allteftersom Marcello jetsettar runt i stadens glittrande nattliv märker vi att hans liv är ganska tomt. Att rapportera om andra människors framgångar, rikedomar och berömmelser är meningslöst, när man inte har något djupare mål och mening med sitt eget liv, och även objekten för hans penna tycks leva tomma, dekadenta och uttråkade liv under den glamourösa ytan.
Filmen ansågs både djärv och sofistikerad när den kom ut, och har samma plotlösa berättarteknik Fellini skulle komma att finslipa under de senare åren.
Avtryck: Gjorde Anita Ekberg till en världsberömd sexsymbol, myntade uttrycket Paparazzi.
Svårighetsgrad: Mellan. Kräver lite filosoferande över meningen med livet.
Marcello Mastroianni har huvudrollen som skvallerjournalisten Marcello Rubini, när han förföljer en blond filmstjärna från Sverige, Sylvia Rank (Anita Ekberg), runt om på Roms barer och bistron, och som nämnts, den kända scenen när hon badar i Fontana di Trevi. Han har också en kärleksaffär med Maddalena (Anouk Aimee) medan flickvännen Emma (Yvonne Furnaux) våndas där hemma.
Filmen inleds med en känd, symbolrik scen av en gigantisk Kristusstaty, som flygs över en söndrig del av staden i helikopter, medan Marcello och kollegan Paparazzo försöker få telefonnumren till ett par tjejer. Och mycket riktigt, allteftersom Marcello jetsettar runt i stadens glittrande nattliv märker vi att hans liv är ganska tomt. Att rapportera om andra människors framgångar, rikedomar och berömmelser är meningslöst, när man inte har något djupare mål och mening med sitt eget liv, och även objekten för hans penna tycks leva tomma, dekadenta och uttråkade liv under den glamourösa ytan.
Filmen ansågs både djärv och sofistikerad när den kom ut, och har samma plotlösa berättarteknik Fellini skulle komma att finslipa under de senare åren.
Avtryck: Gjorde Anita Ekberg till en världsberömd sexsymbol, myntade uttrycket Paparazzi.
Svårighetsgrad: Mellan. Kräver lite filosoferande över meningen med livet.
2. 8 ½ (1963)
Tvåfaldigt Oscarsnominerade mästerverket 8 ½ är inte bara en av Fellinis mest kända filmer, utan dessutom ansedd som en av de största i filmhistorien! Få av oss kan ha undgått att höra talas om titeln, även om man inte sett filmen. Därför är den bra att beta av som nummer två på Fellini-listan, inte minst för att den till stor del är självbiografisk. Bered er på en långsam, mästerligt filmad, underfundig och ironisk odyssé över konstnärlig inspirationstorka och det återkommande temat kändisjakt!
Marcello Mastroianni är tillbaka, denna gång som filmregissören Guido. Han försöker slappna av efter sista filmsuccéen samtidigt som han söker inspiration till sitt nästa project, men kan inte komma på något att skriva om. Vad värre är, han får inte vara ifred för alla i filmteamet, som nu är på honom för att säkra arbete i hans nästa projekt. I stället börjar han filosofera över sitt liv och de kvinnor han älskat.
Filmen är en fantasiblandad metafilm om det egna skapandet och filmlivets prövningar. Titeln hänvisar till den egna meritlistan; sex långfilmer, två kortfilmer och en samproduktion med en annan regissör. Filmen ger en unik inblick Fellinis liv, ackompanjerat ännu en gång av vacker svartvit cinematografi.
Avtryck: Filmen anses som en av de viktigaste i filmhistorien – en film som måste ses helt enkelt!
Svårighetsgrad: Mellan. Bra om man har lite förkunskaper om kontexten.
Marcello Mastroianni är tillbaka, denna gång som filmregissören Guido. Han försöker slappna av efter sista filmsuccéen samtidigt som han söker inspiration till sitt nästa project, men kan inte komma på något att skriva om. Vad värre är, han får inte vara ifred för alla i filmteamet, som nu är på honom för att säkra arbete i hans nästa projekt. I stället börjar han filosofera över sitt liv och de kvinnor han älskat.
Filmen är en fantasiblandad metafilm om det egna skapandet och filmlivets prövningar. Titeln hänvisar till den egna meritlistan; sex långfilmer, två kortfilmer och en samproduktion med en annan regissör. Filmen ger en unik inblick Fellinis liv, ackompanjerat ännu en gång av vacker svartvit cinematografi.
Avtryck: Filmen anses som en av de viktigaste i filmhistorien – en film som måste ses helt enkelt!
Svårighetsgrad: Mellan. Bra om man har lite förkunskaper om kontexten.
3. Cabirias nätter (1957)
Känns slagdängan ”Big Spender” igen, som sjöngs av Shirley McLane i den trefaldigt Oscarsnominerade filmen av Bob Fosse från 1969 med titeln “Sweet Charity"? Även den filmen kan vi tacka Fellini för, då den är baserad på Oscarsvinnande förlagan ”The Nights of Cabiria”. Den hjärtekramande historien om prostituerade Cabiria, spelad av Fellinis fru Giulietta Masina, är min personliga Fellini-favorit, utan tvekan! Förbered er med näsdukspaketen redan nu, så ska jag förklara varför.
Till skillnad från ”La Dolce Vita” och ”8 1/2” som båda är mer intellektuella och världsordningsundersökande till sina naturer, slår ”The Nights of Cabiria” hårda slag på känslosträngarna. Filmen börjar med en skrattande Cabiria som står vid en flodbank med sin älskare Giorgio (Franco Fabrizi). Plötsligt knuffar han ner henne i floden och stjäl hennes handväska för några futtiga lire. Hon kan inte simma men blir räddad av en grupp pojkar. När hon ilsket återvänder hem är Giorgio borta, och hon går vidare med sitt liv som gatflicka.
Men under den ilskna ytan hyser hon romantiska drömmar om kärleken. I kyrkan ber hon för en chans att förbättra sitt liv. Så hamnar hon på en magishow, och trollkarlen (Aldo Silvani) drar henne upp på scenen. Under hypnos berättar hon om sin hemliga önskan att vara gift och leva ett lyckligt liv. Publikens skrattar ut henne, och förödmjukad springer hon därifrån. Men utanför teatern väntar en försynt man som heter Oscar (François Périer) och säger att ödet fört dem samman. Snart faller hon pladask, och säger ja när han friar. Kan det vara så att lyckan äntligen vänt?
Man känner så oerhört starkt för filmens Cabiria, som behållt sin naivitet och tycks göra allt för kärleken. Man vill så gärna att det ska sluta bra för henne, men när hon säljer sitt hem och tar ut alla sina pengar från banken, som hon sitter med i en tjock sedelbunt framför Oscar medan hon pladdrar på om deras gemensamma framtid, får man ont i magen, för Oscar är märkligt tyst. När han sedan vill gå en promenad med henne i skogen känns ödet otäckt förseglat, uppenbart för alla utom för den godtrogna Cabiria...
Filmen är sentimental och kanske rentav en aning melodramatisk, men den är mästerligt uppbyggd och Giuliettas fantastiska porträtt av Cabiria etsar sig fast i sinnet för all framtid. Vill man uppleva Fellini på ett mera känslomässigt plan, får man absolut inte missa denna pärla!
Avtryck: ”Sweet Charity”, trallvänlig Broadwaymusikal och film.
Till skillnad från ”La Dolce Vita” och ”8 1/2” som båda är mer intellektuella och världsordningsundersökande till sina naturer, slår ”The Nights of Cabiria” hårda slag på känslosträngarna. Filmen börjar med en skrattande Cabiria som står vid en flodbank med sin älskare Giorgio (Franco Fabrizi). Plötsligt knuffar han ner henne i floden och stjäl hennes handväska för några futtiga lire. Hon kan inte simma men blir räddad av en grupp pojkar. När hon ilsket återvänder hem är Giorgio borta, och hon går vidare med sitt liv som gatflicka.
Men under den ilskna ytan hyser hon romantiska drömmar om kärleken. I kyrkan ber hon för en chans att förbättra sitt liv. Så hamnar hon på en magishow, och trollkarlen (Aldo Silvani) drar henne upp på scenen. Under hypnos berättar hon om sin hemliga önskan att vara gift och leva ett lyckligt liv. Publikens skrattar ut henne, och förödmjukad springer hon därifrån. Men utanför teatern väntar en försynt man som heter Oscar (François Périer) och säger att ödet fört dem samman. Snart faller hon pladask, och säger ja när han friar. Kan det vara så att lyckan äntligen vänt?
Man känner så oerhört starkt för filmens Cabiria, som behållt sin naivitet och tycks göra allt för kärleken. Man vill så gärna att det ska sluta bra för henne, men när hon säljer sitt hem och tar ut alla sina pengar från banken, som hon sitter med i en tjock sedelbunt framför Oscar medan hon pladdrar på om deras gemensamma framtid, får man ont i magen, för Oscar är märkligt tyst. När han sedan vill gå en promenad med henne i skogen känns ödet otäckt förseglat, uppenbart för alla utom för den godtrogna Cabiria...
Filmen är sentimental och kanske rentav en aning melodramatisk, men den är mästerligt uppbyggd och Giuliettas fantastiska porträtt av Cabiria etsar sig fast i sinnet för all framtid. Vill man uppleva Fellini på ett mera känslomässigt plan, får man absolut inte missa denna pärla!
Avtryck: ”Sweet Charity”, trallvänlig Broadwaymusikal och film.
Svårighetsgrad: Lätt. Man dras in från första stund i handlingen.
4. La Strada - Landsvägen (1954)
”La Strada” är en tidigare film med Giulietta Masina i huvudrollen, där hon spelar Gelsomina som blir såld till gatukonstnären Zampano (Anthony Quinn) av sin mamma för 10.000 lire och lite mat. När de åker runt och uppträder, han som en ”Starke Adolf”-figur och hon som clown och trumslagare, blir filmen en sorts roadtrip som tar oss runt Italien och påminner oss om hur fattigt det fortfarande var på 50-talet.
Många Italienska efterkrigsregissörer har visat upp det sönderbombade landet, med sitt utbredda sociala förfall och misär. De var de så kallade neo-realisterna, till vilka Fellini också hört (och hyllats för bland annat sin första Oscarsnominerade film ”Rom – öppen stad”). Med ”La Strada” däremot, även den Oscarsnominerad, blir stilen mer personlig, porträtten mer individuella, och människorna tar i slutändan själva ansvar för sina öden.
Filmen beskrivs ibland som Fellinis första stora mästerverk. Skådespelarinsatserna har hyllats och personporträtten är mästerliga. Men handlingen drar åt det melodramatiska så håll pappersnäsdukarna redo – även här utlovas mycket tårar!
Avtryck: Gelsomina gav sitt namn till en docka, och Zampanò blev en cigarrsort.
Svårighetsgrad: Lätt. Handlingen är tydlig och man dras snabbt in i dramat.
Många Italienska efterkrigsregissörer har visat upp det sönderbombade landet, med sitt utbredda sociala förfall och misär. De var de så kallade neo-realisterna, till vilka Fellini också hört (och hyllats för bland annat sin första Oscarsnominerade film ”Rom – öppen stad”). Med ”La Strada” däremot, även den Oscarsnominerad, blir stilen mer personlig, porträtten mer individuella, och människorna tar i slutändan själva ansvar för sina öden.
Filmen beskrivs ibland som Fellinis första stora mästerverk. Skådespelarinsatserna har hyllats och personporträtten är mästerliga. Men handlingen drar åt det melodramatiska så håll pappersnäsdukarna redo – även här utlovas mycket tårar!
Avtryck: Gelsomina gav sitt namn till en docka, och Zampanò blev en cigarrsort.
Svårighetsgrad: Lätt. Handlingen är tydlig och man dras snabbt in i dramat.
5. Fellini's Satyricon (1969)
Ännu ett Oscarsnominerat mästerverk, denna gång löst baserat på boken ”Satyricon” av Gaius Petronius Arbiter. I Antikens Rom argumenterar de två studentvännerna Encolpio (Martin Potter) och Ascilto (Hiram Keller) om vem som äger pojken Gitone (Max Born). Gitone själv väljer Ascilto, och Encolpio ger sig iväg på en rad äventyr. Till sist återförenas han med Ascilto, och de kidnappar en hermafrodite-gud från ett tempel. Guden dör, och Encolpio straffas med impotens, som de sedan måste leta efter botemedel för. Låter det vimsigt?
”Satyricon” har bara överlevt i fragment, och filmen återspeglar detta genom att också vara fragmentarisk, såsom att stanna av i mitten av en mening. Fellini har tidigare berättat hur han upplevt färg med hjälp av LSD, och hela filmen skulle i viss mån kunna ses som en iscensatt LSD-tripp. Färgerna sprakar och dekoren är makalös. ”Fellini's Satyricon” är drömsk, surrealistisk, spirituell, fantastisk, ja, lite kitsch rent av i överdådet, och för samman spektakulära fantasier under det lösa berättargrepp Fellini behärskar så väl.
Avtryck: Den här filmen illustrerar bäst av alla vad uttrycket ”Fellinesque” innebär.
Svårighetsgrad: Svår. Man bör vara påläst om originalboken för att få bättre grepp om handlingen, samt fånga upp antika och samtida poänger. Men även Fellini-nybörjaren kan luta sig tillbaka och njuta av det visuella spektaklet.
Har man tittat igenom filmerna ända fram till ”Fellini's Satyricon”, som är på överkursnivå, kan man överleva de flesta Fellini-diskussioner med äran i behåll. Och som avslutning lite rolig trivia; Amerikanska over-the-top-hälsogurun Richard Simmons syns som överviktig Romersk nobless i ”Fellini's Satyricon”, eftersom han var i Rom som utbytesstudent och på något sätt blev upptäckt. Hur surrealistiskt är inte det?
”Satyricon” har bara överlevt i fragment, och filmen återspeglar detta genom att också vara fragmentarisk, såsom att stanna av i mitten av en mening. Fellini har tidigare berättat hur han upplevt färg med hjälp av LSD, och hela filmen skulle i viss mån kunna ses som en iscensatt LSD-tripp. Färgerna sprakar och dekoren är makalös. ”Fellini's Satyricon” är drömsk, surrealistisk, spirituell, fantastisk, ja, lite kitsch rent av i överdådet, och för samman spektakulära fantasier under det lösa berättargrepp Fellini behärskar så väl.
Avtryck: Den här filmen illustrerar bäst av alla vad uttrycket ”Fellinesque” innebär.
Svårighetsgrad: Svår. Man bör vara påläst om originalboken för att få bättre grepp om handlingen, samt fånga upp antika och samtida poänger. Men även Fellini-nybörjaren kan luta sig tillbaka och njuta av det visuella spektaklet.
Har man tittat igenom filmerna ända fram till ”Fellini's Satyricon”, som är på överkursnivå, kan man överleva de flesta Fellini-diskussioner med äran i behåll. Och som avslutning lite rolig trivia; Amerikanska over-the-top-hälsogurun Richard Simmons syns som överviktig Romersk nobless i ”Fellini's Satyricon”, eftersom han var i Rom som utbytesstudent och på något sätt blev upptäckt. Hur surrealistiskt är inte det?
